Om partierna gör fel borde väljarna få göra rätt

De senaste dagarna har en hel del intresse visats moderaterna i Stockholm och hur kandidater hamnar och rangordnas på valsedlarna. Expressen har gått längst och utropat ”valfusk”. Även om en del av anklagelserna och påståendena är allvarliga finns det skäl att behålla proportionerna. Ifall det visar sig att någon betalat andras medlemsavgifter och att röstningar samordnats för att gynna en eller flera är detta gravt olämpligt men inte olagligt. Det skiljer sig exempelvis mot den socialdemokratiske valarbetare som efter 2006 fälldes i domstol. Vad som möjligt kan ha hänt i Stockholm är att man brustit i omdöme och visat sig ovärdig förtroende. Den delen hanteras nu genom en intern granskning.

Inget system är perfekt. Alla partier i Sverige har ordningar för att fastställa sina valsedlar som på goda grunder kan ifrågasättas. Är det mer rätt att en kommitté bakom stängda dörrar ger förslag på rangordning än att denna process föregås av ett internt provval? Inte ens Expressen med sitt anklagande pekfinger vet ju på vilket ben tidningen skall stå. För någon dag sedan fanns nämligen dels en artikel om det allvarliga i att provvalsresultat möjligtvis manipulerats och dels en text om att M i Karlskrona valt att presentera ett förslag utan att medlemmarna på förhand haft möjlighet att säga sitt. Ja, är det inte fel på det ena sättet så är det fel på det andra!

Inför moderaternas ordinarie partistämma 2007 i Gävle gjordes en stadgerevision. Jag var ordförande i kommittén. Självfallet diskuterades då också formerna för rekrytering och nominering. Även systemet med kandidatförsäkran. Jag har de senaste dagarna för journalister försökt förklara att det inte finns någon enhetlig ordning utan att en del förbund gjort på olika sätt. Det är bra. Inför valet 2014 går det nämligen att utvärdera och slipa på formerna. I Halland var det exempelvis stämma utan att provval genomförts. I Skånes fyra valdistrikt i riksdagsvalet hade vi provval och nomineringskommittéer som talade med kandidaterna. Därefter lades ett förslag fram med åtta till tio namn i toppen utan inbördes rangordning. De hade sedan ett antal minuter på sig att på en stämma med valda ombud från föreningarna berätta om sig själva och svara på frågor. Sedan avgjordes platserna med hjälp av mentometerknappar. I Östergötland och Jönköpings län hade man ett slags mässor där kandidaterna fick presentera sig före eller under själva den beslutande stämman.

I stadgarna sägs också tydligt att det skall finnas en rekryteringskommitté som aktivt skall arbeta med att locka folk, gärna dem som i dag står utanför partipolitiken, att vilja intressera och engagera sig för M. På många håll har också genomförts ambitiösa internutbildningar.

I samband med stämman i Gävle var det mediala fokuset kanske inte så mycket på provvalen som kandidatförsäkringarna och hur snabbt det gick att bli invald i riksdagen. Då var ju erfarenheterna rätt färska av diskussioner om obetalda TV-licenser och barnflickor, rent av ministrar som fick avgå efter endast ett par dagar i regeringen.

Tydligt sägs att ifall provval används så är det ett av många verktyg för rangordning. Alltför ofta när kommittéer stuvar om eller väljer att förvägra en del att slutgiltigt stå på valsedeln (så gjorde ju KD med Lennart Sacrédeus inför europavalet 2009) så väcker det i sin tur invändningar och kritik.

Fördelen med provval är att medlemskapet betyder något. Det finns en möjlighet att påverka och rangordna som är direkt. I Sverige tappar ju partierna medlemmar samtidigt som de vilka är kvar stadigt blir allt äldre. För egen del ser jag dock en fara med medlemslösa partier. Då kommer listor och valsedlar att fastställas godtyckligt och det är helt omöjligt att frigöra sig från misstankar om kotterier och ”svågervälde”.

I sak är det också konstigt att den nu pågående debatten om provval inte lett in på det ännu intressantare spåret om riksdagens ställning. En del av problemen skulle ju kunna hanteras av ett starkare personval. Då spelar det ju ingen roll om partierna i sina egna processer rangordnat ”fel” då väljarna har en möjlighet att med sin röst göra ”rätt”. Jag tror också att en starkare delning mellan lagstiftande, utförande och dömande makt hade varit bra. En riksdag som utgör en balanserande motvikt mot även en majoritetsregering hade i grunden varit bra för landets styre. En seriös konstitutionell debatt om parlamentet försvinner dock alldeles i bruset från medlemsvärvningar i Stockholm och i fjäderdunen av huruvida någon Ursula eller om det var Fredrik åkt med lågprisbolag till Kanarieöarna.