Öppna Säpoarkiven om Stasi!

Som tidigare noterats domineras inte diskussionen om Säpos kunskaper om svenska Stasiinformatörer av öppenhet och allas vilja att tala utan av tystnad! Rätt kompakt sådan. Ibland bryter en del röster igenom.

Förre justitieministern Thomas Bodström har avlockats en åsikt. Han säger sig nu vilja öppna en kommission för att få reda på vad som gäller och vad Säpo egentligen vet. För egen del tycker jag att det vore bättre om arkiven öppnades! Det skulle göra det möjligt för kvalificerade forskare, författare och journalister att granska, dra slutsatser och formulera teorier. Faran med en kommission är att den kan uppfattas som ett sätt att sopa under mattan. Thomas Bodström som medlem av den tidigare S-regeringen hade ju också möjlighet att vidta åtgärder men gjorde det inte. Uppgifterna har ju funnits ett antal år. Men en kommission är naturligtvis bättre än ingenting.

Riksdagskollegan Rolf K Nilsson (M) har i en kolumn ställt krav på öppenhet. Han påminner också om det pikanta i att Journalistförbundets egen medlemstidning tidigare haft en redaktör som arbetat på Radio Berlin - DDR-statens mediemegafon. Carl B Hamilton (FP) har i en skriftlig fråga till Beatrice Ask (M) återkopplat till en av mig tidigare ställd och av justitieministern besvarad fråga:

”Denna fråga ska ses som en uppföljning av justitieministerns frågesvar 2006/07:1541.
Namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Särskilt om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – t ex föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.
Ansvaret för hanteringen av namnlistan ligger inte primärt hos våra förvaltningsdomstolar utan hos justitieministern. Ministern har i ett frågesvar i riksdagen skrivit bl a att ”De uppgifter jag fått från Säpo i detta fall [med Stasinamnen] är inte sådana att jag ser behov av att vidta åtgärder för att namnen ska offentliggöras.” (skr fråga 2006/07:1541).
Det som dock bör ske under alla förhållanden är att de ännu levande som finns bland namnen snarast bör underrättas om detta förhållande.”

Det Carl B Hamilton lyfter fram är i allra högsta grad relevant. Det är ett av många goda skäl för att öppna arkiven. 1) Det handlar om göra det möjligt att för nu levande att tillbakavisa lögner. 2) Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang ifall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse eller annat bakom agerandet. 3) Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse. 4) Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.

För några år sedan skapade Tobias Hübinette uppmärksamhet med boken ”Den svenska nationalsocialismen – medlemmar och sympatisörer 1931-45”. Där räknades namnen upp på 28 000 svenskar som hävdades ha varit med i någon av dåtidens svarta och bruna rörelser. Alla dem som nu kommer med invändningar mot att Stasiinformatörernas namn offentliggörs borde rimligtvis tycka att det var fel att den boken trycktes! Och vad skulle de anse ifall historiker plötsligt fann ett tidigare okänt Gestaporegister med 100 namn på framträdande personer som Tredje riket utövat inflytande på under krigsåren? Skulle den på fullt allvar få samla damm eller vore det inte rimligt att forskare, författare och journalister fick möjlighet att granska?

Öppna arkiven!