Folk och Försvar 2013

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är något av en vinterns Almedalen för alla intresserade av försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. I år får nog förpostfäktningen sägas ha börjat tidigare än vanligt med olika utspel - samt efterföljande tolkningar av dessa som finns i en fallande skala från väl- till rent illvilliga.

 

Krutröken - i vart fall den efter verbala bataljer - kommer nog att ligga tung över Dalafjällen. Själv ska jag delta på ett seminarium på tisdag. Dessutom har jag som ordförande i utredningen om översyn av exportkontroll av försvarsmateriel kallat KEX-kommitténs ledamöter till sammanträde på plats. Det är ju ett frågeområde som onekligen är en integrerad del av just svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Andra kolleger, både från moderaterna och övriga Allianspartier är självfallet också på plats.

 

En inte vidare modig gissning är att det kommer att göras försök att leta meningsskiljaktigheter. Alliansen har styrt landet sedan regeringsskiftet 2006. Tillsammans driver vi gemensam politik - inom alla områden! Det är naturligt, viktigt och uppfriskande med utbyte av olika tankar om möjliga vägval men också en styrka att Alliansen hela tiden levererar. Mot det står en splittrad samling, inte minst inom de områden som berörs i Sälen. Så sent som i den rödgröna valplattformen 2010 talade S, V och MP om behovet av besparingar på två miljarder kronor om året på försvaret. Efter förlusten har åtminstone Socialdemokraterna distanserat sig från den position och lägger sig numera på samma budgetnivå som Alliansen.

 

Men det finns flera frågor och fler områden där skillnaderna är mycket tydliga mellan S, V och MP. Det är faktiskt rätt svårt att tala om ett trovärdigt regeringsalternativ. Om detta skriver jag på Aftonbladet:

 

”Ifråga om centrala hörnstenar för Sveriges säkerhetspolitik såsom närvaron i Afghanistan, vårt partnerskap med Nato och synen på EUs gemensamma säkerhetspolitik är splittringen total. Om inte S kan enas med V och MP hur dessa frågor ska hanteras så är det ju utomordentligt svårt att tala om att det finns ett rödgrönt alternativ att gå till val på 2014. Försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik får anses vara fundamentala områden att hantera för en regering.

 

Beträffande Sveriges närvaro i Afghanistan har regeringen en överenskommelse med S och MP. Beslut om fortsatt reducering fattades för några veckor sedan i riksdagen. Det öppnas också för en mindre militär närvaro i Afghanistan efter 2014 för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna under förutsättning att regeringen i Kabul stödjer detta. Vänsterpartiet säger nej och vill omedelbart avbryta den svenska militära närvaron.

 

Även synen på hur Sverige ska samarbeta med Nato söndrar de rödgröna partierna. S accepterar i sin kommittémotion i riksdagen att Sverige har ett nära partnerskap med Nato. Även MP accepterar i princip denna linje trots att partiet har ett beslut från 2010 på att Sverige aldrig ska delta i Nato-ledda fredsfrämjande insatser. V kräver istället att Sverige avvecklar sitt engagemang inom ramen för Natos partnerskap för fred (PfP). Partiet hävdar att det hotar Sveriges militära alliansfrihet trots att Sverige nu varit medlem i 18 år utan att för den skull bli en del av Nato. PfP utgör vidare en förutsättning för att Sverige på ett säkert och framgångsrikt sätt ska kunna delta i de Nato-ledda insatser som görs på uppdrag av FN. V kräver även till skillnad från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att Sverige ska avveckla sin diplomatiska representation vid Natos högkvarter i Bryssel.

 

Men även när det kommer till EUs säkerhetspolitiska samarbete är skillnaderna milsvida mellan de rödgröna partierna. Socialdemokraterna stödjer en starkare militär- och civilkrishanteringsförmåga inom EU i syfte att Unionen ska kunna ta ett större ansvar för säkerheten i det egna närområdet. V talar istället om att detta kommer att leda till en ’militarisering’ och ökad kapprustning. I ett läge där den ekonomiska krisen leder de allra flesta EU-länder, till skillnad mot Sverige, att skära ner sina försvarsbudgetar ter sig detta som verklighetsfrånvänt. S stödjer med viss tvekan Sveriges deltagande i den Nordiska stridsgruppen 2015. MP är kritiskt och V kräver uttryckligen att Sverige omedelbart avvecklar sitt engagemang för den Nordiska stridsgruppen.”

 

Hela debattinlägget finns här:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16055411.ab?fb_action_ids=10200337101576903&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Alternativet till Alliansen?

Den första stora partiledardebatten har genomförts med socialdemokraternas Stefan Löfven på plats. Det har funnits förväntningar om att han ska lägga ut texten om det egna partiets politik. Till det bör krav ställas på honom om vilka tänkbara regeringsalternativ han ser som statsministeraspirant? Det är tämligen otänkbart att S ensamt kan hoppas på egen majoritet, lika litet som något annat parti. Hur ser således alternativet ut till dagens styrande Allians? På Newsmill har jag funderat en del kring detta:

”Fyra partier har tillsammans mejslat fram en politik för Sverige som inneburit fokus på sänkta skatter och jobbskapande åtgärder. Och det med ordning i landets finanser på ett sätt som väcker omvärldens beundran. Det är uppenbart att M, FP, C och KD gemensamt strävar efter att bli omvalda och ett förnyat mandat att fortsätta leda Sverige.

Hur ser det då ut på den andra sidan? Om S-ledaren Stefan Löfven anklagats för att vara tyst om sina politiska förslag är han i vart fall fortsatt förtegen om hur han ska nå den statsministerpost han eftersträvar. Hur ska V och MP förmås att stödja honom? Vilket blir det pris som får betalas?

Redan har ju ultimativa krav börjat formuleras hos tilltänkta samarbetspartners som vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som inte vill se en politik där nya kärnkraftsreaktorer ersätter gamla. Allt närmare 2014 kommer säkert ytterligare gröna och röda krav att pressas fram.

Den förrförra S-ledaren Mona Sahlin gjorde i vart fall inför valet 2010 ett ärligt försök att formera ett alternativ till Alliansen. Även om en hel del kan sägas om de politiska slutprodukter som togs fram av S, V och MP så tecknades konturer av den politik man ville genomföra och därmed gavs också medborgarna besked om varför dessa partier önskade få regeringsmakten. Att döma av söndagens TV-debatt verkar Stefan Löfven rätt ointresserad av ett sådant förarbete.

Men det är inte trovärdigt att i två år försöka låtsas vara något väsentligen större än det socialdemokratiska parti som fick 30,66 procent i det senaste riksdagsvalet. Det krävs betydligt mer, och därmed stöd från fler partier, för att nå regeringsmakten och att Stefan Löfven ska kunna bli statsminister!”

Artikeln på Newsmill finns här i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/05/08/l-fven-beh-ver-presentera-sitt-regeringsalternativ