I Tiden att vara elak

Tidskriften Tiden är ett klassiskt socialdemokratiskt idéorgan. Det startades av partiets nestor Hjalmar Branting 1908. I den öppna anda som nu och då kan prägla det svenska politiska samtalet har jag för mig att till och med någon artikel av mig själv publicerats där. Att lyssna på och läsa meningsmotståndare kan nämligen många gånger vara mer utvecklande än att ta del av alster präglade av den helt övertygades distanslöshet. Med den nu ganska omtalade nidbilden av kungaparet har denna anrika publikation passerat många publicistiska gränsstationer på vägen ut i tankens dyiga träskmarker. Vad värre är, det handlar knappast om ett tillfälligt misstag som chefredaktören antytt i någon intervju utan snarare om en illasinnad medveten handling. Den som vill kan nämligen köpa bilden som affisch för 200 spänn av Tiden.

 

Är det fel att satiriskt eller kritiskt kommentera kungen, drottningen och det konstitutionella statsskick vi har i Sverige? Absolut inte! Det är liksom ett av demokratins fundament att tillåta, rentav uppmuntra, en fri och obunden debatt med media som väljer egna vägar. Lika litet är det förkastligt att exempelvis skriva om S-ledares handel och vandel, om fackföreningsrörelsen som stor sponsor av socialdemokraterna eller ens påminna om hur det laborerades med löntagarfondssocialism endast 30 år bort i tiden.

 

Med stor frihet följer ändå ett personligt ansvar. Med vilken respekt ska vi möta varandra? Och just sagda Tiden tillsammans med andra S-röster i samhället brukar nogsamt påminna om hur den tidigare partiledaren Mona Sahlin behandlades under Toblerone-affären eller för den delen Håkan Juholt.

 

Att då presentera en bild (dessutom krängandes den kommersiellt som affisch) föreställande kungen tillsammans med ett grabbgäng som käkar pizzabitar tagna från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottningen på knä försöker städa bort ett hakkors från golvet kan knappast beskrivas som intelligent eller roligt. Bilden lanseras som satir. Jag tillsammans med många andra har svårt att se den komiska glimten. Däremot ser vi något annat som gör oss rejält oroliga och ledsna: Elakheten!

 

Tiden väljer att publicera en bild enbart för att vara taskig och gemen. Som de yrkesrepublikaner de flesta socialdemokrater är anses kungafamiljen vara legitimt villebråd för förakt. En spottkopp. Det är precis samma reaktion som ligger bakom vänsterfolkets vägran att sjunga kungssången i samband med Riksdagens högtidliga öppnande. De är för fega att utmana den starka folkopinion som är för dagens statsskick. Modet räcker inte längre än till att de står tysta och surmulna när symbolen och den främste företrädaren för landet Sverige hälsas välkommen till vårt parlament. Eller så kan de inte texten och har missat att den finns längst bak i det programhäfte som delas ut…

 

Därmed medverkar intelligenta socialdemokrater och Tiden till ett förgrovat och elakt klimat. För om man får behandla kungen och drottningen hur som helst borde ju toleranströskeln vara ännu högre ifall någon önskar vara taskig mot något så prosaiskt som en partiledare eller fackföreningsfolk!

 

Av och till brukar annars just socialdemokrater vara hyperkänsliga då politiker och deras villkor kritiskt granskas och beskrivs. Men att göra narr av landets främsta symboler är samtidigt inget problem. Ibland är det faktiskt bra att försöka se sig själv med den andras ögon!

 

Till Tidens övergrepp med bilden kan även adderas den rubrik som satts: ”Om detta må vi berätta.” Dels är det en markering att det finns något att säga utöver illvilligt skvaller. Och dels är det en omskrivning av det arbete som inleddes under Göran Perssons tid som statsminister att faktiskt öka kunskaperna och insikterna om nazitidens grymheter: ”Om detta må ni berätta”. Utöver att Tiden väljer att vara elak är detta också en trivialisering och relativisering som i grunden är lika anmärkningsvärd som beklaglig. För egen del kommer det att ta lång tid innan jag åter tar den här tidskriften på allvar. Men det kanske var på tiden?

Två omnämnanden

Göran Greider och en del andra vänstermänniskor brukar återkommande hävda att svensk media är borgerligt styrd och kontrollerad. Som bevis för sitt påstående lyfts fram det faktum att de flesta av de papperstidningar som är kvar och ges ut har någon slags icke-socialistisk profil på sina ledarsidor. En första rimlig invändning är att dessa politiska redaktioner inte precis alltid är så vänliga mot Alliansen i allmänhet och en mer borgerlig livs- och samhällssyn bortom den snäva partipolitiken i synnerhet. Till det kommer alla kommentarer, paneler och så kallade analyser i radio, TV och i avisernas nyhetsrapportering som svårligen kan beskrivas som högerorienterade! Och som att det inte skulle räcka finns alla landets kultursidor vilka verkligen fungerar som bastioner för kulturradikalism och vänsterpositioneringar med några få undantag som författaren Bengt Ohlssons uppfriskande artikel i Dagens Nyheter för en tid sedan som i sin tur fått en del rödmärkta att fullständigt krevera och bolmande spruta ut en het lavaström av fördömanden likt en exploderande vulkan!

Själv har jag i förra veckan fått två hedersomnämnanden i var sin kvällstidning. Självfallet på kultursidorna! Skribenterna kanske inte hade för avsikt att jag skulle se så positivt på saken men jag gläder mig både åt frågorna som sällskapet. Först är det naturligtvis den kungliga födseln och alla de monarkistiska jubelropen som fått det att stocka sig i halsen på den republikanska sidan. Inte av rörelse och glädje utan av förtrytelse. Lokaltidningen NST/HD med den radikale chefen Gunnar Bergdahl har utropat kultursidorna till monarkifri zon. Och Expressen har brett på ännu mer med uppslag flera dagar i rad om en republiks förtjänster och det fördärvliga att behålla det statsskick som tjänat oss väl i med- som motgångar under lång tid. Pikant är det ju att de redaktörer som känner sig moderna och avantgardiska får en del av sin lön betald tack vare att samma tidningar gett ut extranummer och jubileumsbilagor med anledning av kronprinsparets familjelycka. Vad den ena delen av redaktionen spottar på tar den andra betalt för!

I Expressen 25 februari får chefsrepublikanen Peter Ahltin (tidigare KD-riksdagsledamot) två sidor. Där intervjuas vad som sägs vara en ny generation politiker som tar strid för ett förändrat statsskick. Bland annat hävdas från denna krets att de har ett ”brett folkligt stöd”. Mig veterligen finns det ingen opinionsmätning som visar att så är fallet. Trots upp- och nedgångar är det ett klart folkflertal som önskar behålla den nuvarande ordningen. Och republikanska föreningen kan ju inte precis medlemsmässigt beskrivas som någon folkfront. Själv blir jag omnämnd i denna artikel av socialdemokraten Hillevi Larsson från Malmö som i riksdagen tagit upp den tidigare grundlagsutredningen. Hon säger att jag anklagade henne för att vilja avskaffa monarkin. Tja, med tanke på vad hon tycker och att hon vill införa republik är det ju svårt att göra annorlunda. Till tidningen säger hon: ”Det var som jag var anklagad för ett brott.” Själv slår hon ett slag för en folkomröstning. Varför inte? Den tanken gör i vart fall inte mig rädd. Tvärtom.

I Aftonbladet 26 februari var det två kultursidor om jobben och vad som hävdas vara en ”smaklös allians mellan borgare och burgare”. McDonalds, för många själva ursymbolen för USA, finns i blickfånget. Surt konstateras att många moderater med glädje berättat om de företag som både sänker priser och nyanställer som resultat av den sänkta restaurangmomsen. McDonalds är i det sammanhanget ett bra exempel. Det finns fler! Särskilt positivt är det då många unga får sitt första jobb på snabbmatställen. Viktiga erfarenheter och en första lön. S-ledaren Håkan Juholt talade ju också på sin tid föraktfullt om McDonaldsbidrag. Att Aftonbladets vänsterradikaler fortsätter längs det spåret är kanske inte förvånande. Själv nämns jag därför att jag berömt en av alla entreprenörer som har fem restauranger för hennes insatser. ”Sverige behöver fler som henne”, citeras jag. Det är korrekt. Mer fel är att beskriva mig som EU-parlamentariker. Den faktagranskningen säger nog en del om materialet i övrigt. Jag har fler goda exempel. För någon dag sedan talade jag med ett företagarpar i Ängelholm. Med löfte om att inte avslöja kommande koncept och planer berättade de om kommande expansion och hur ett par personer ska nyanställas just tack vare att man nu kan satsa genom den sänkta momsen. Aftonbladet får gärna citera mig: ”Nordvästskåne behöver fler som dem!” Notabelt är tondövheten för de jobb som uppstår och har uppstått. Det säger faktiskt väldigt mycket om dagens socialister!

Monarkist javisst!

Visst är det pikant, för att inte säga cyniskt, att de tidningar som först kommer med stora avslöjanden och sprider påståenden som på goda grunder verkar felaktiga eller starkt överdrivna först bedyrar sanningshalten och sedan levererar så kallade granskande reportage där allt säljs som nyheter då det hela inte varit korrekt! Det finns således anledning att förhålla sig skeptisk och avvaktande till mediedrev. När alla reportrar tycks springa i en riktning borde någon tänka tanken om vad som kan finnas ifall man styr stegen i rakt motsatt håll!

Under en tid har Carema varit på mångas läppar. Ingen påstår att allt är perfekt inom detta vårdbolag lika litet som verksamheten andra företag eller kommuner genom egna förvaltningar ansvar för. Risken är bara att överdrifter eller fakta som undanhålls skapar felaktiga bilder. Och sedan reagerar den breda allmänheten och med den politikerna. Det finns goda skäl att bredda och nyansera.

Och att en person som skryter över sin kriminella bakgrund har getts möjligheten att inför lanseringen av en bok dominera media med påstådd bild på kungen borde ha lett till att många långt, långt tidigare dragit öronen åt sig. Tvärtom har den ena kvällstidningens sida efter den andra hetsat fram nästan en konstitutionell debatt fram till att det gick att sälja lösnummer på att visa att presenterat foto nog var fejkat.

Det goda med den senaste tidens mediala tvära kast är väl att människor förhoppningsvis blir litet mer tvivlande. Kanske ställs några fler relevanta motfrågor.

För egen del har jag varit avvaktande. Allra helst när det gäller medias så kallade avslöjanden om kungen och den gjorda kopplingen till vårt nuvarande statsskick. Frågan om monarki kan ju rimligtvis inte avgöras av några sidor i Expressen! Och frågan om Carl XVI Gustaf ska abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria får väl dels anses vara oförskämd att ställa med vetskap om tidningsskriveriernas bristande sanningshalt och dels avgörs den inte av enskilda riksdagsledamöter eller proffstyckare utan av kungen själv!

Synen på statsskick kan rimligtvis inte baseras på tillfälliga opinionskast. Däremot går det inte att komma ifrån att den konstitutionella monarkin har tjänat oss väl under lång tid. Sverige har utvecklats till ett välmående och demokratiskt land. Kungen har framstått som symbol och därmed något av garant. Svenska Dagbladet hade för en tid sedan en sammanställning av en enkät som gjorts bland riksdagsmännen och som visade ett starkt stöd för den nuvarande ordningen. Sedan var det tre personporträtt, dels av en MP-ledamot som ville ha valkungadöme, en från V som föga förvånande krävde republik och så jag som ställde mig bakom det nuvarande systemet. Där gjorde jag också ett försök till distinktion mellan att vara rojalist och monarkist. För egen del är jag det senare och det har kommenterats av flera på ett positivt sätt. Att vara rojalist är för mig att följa flärden och glamouren kring det kungliga, det handlar om namn, personer och platser. Inget ont i det men det är något jag kan rätt litet om. Som monarkist är jag dock övertygad om att den nuvarande ordningen är bra och håller över tid. Därför ska den bevaras och försvaras.

Med kungen för Sverige i tiden

När historiker om ett antal decennier ser tillbaka på Carl XVI Gustafs tid på den svenska tronen kommer den långsiktiga och logiska linjen från Gustav V vidare över Gustav VI Adolf att framstå som klar. Tillsammans har de tre gjort betydande insatser för att befästa och förstärka Sverige som en konstitutionell monarki. Gustav V blev bryggan mellan ett gammalt aristokratiskt och sömnigt land och industrinationen Sverige. Gustav VI Adolf blev något av folkhemsmonark medan Carl XVI Gustafs stora bidrag är att forma en syntes mellan en modern tids värderingar och uttryckssätt med en stark känsla för traditionernas och kontinuitetens betydelse. Arrangemangen kring kronprinsessan Victorias vigsel bär tydliga tecken på att kungen varit med och styrt. Livrustkammaren visar just nu upp en fin utställning kring kungliga bröllop bland annat med hjälp av klänningar och andra kläder från ett antal tidigare ceremonier genom historien. Bland annat påminns om att giftermål förr i tiden ofta var en utrikespolitisk affär där det gällde att bygga allianser genom att släkter och ätter gick samman medan nu så har kungliga börjat gifta sig av kärlek. Med Victoria och Daniel bildas en allians med folket som fullbordas genom att han nu blir kunglig höghet och prins.

De kanske bortåt 6 000 organiserade republikanerna försöker göra mer än att gnissla tänder. Men det är svårt. Med hjälp av Aftonbladet har man velat få snurr på två saker för att undergräva. Först var det en högljudd debatt om hur själva vigselceremonin skall utformas. Till och med präster och kyrkans företrädare som besvarat allehanda utmaningar och stora teologiska frågor under de senaste åren med kompakt tystnad har nu brutit den självvalda isoleringen med att ha åsikter om Carl XVI Gustaf som pappa och monark skall föra fram Victoria mot altaret eller inte. Även om det kan ses som en ovanlig tradition hos oss sker det ibland och det finns inga hinder enligt Kyrkohandboken. Naturligtvis kan detta bli trendsättande. Samtidigt brukar alltid betonas att en luthersk kyrka följer med utvecklingen. Nya traditioner kan uppstå och tidigare främmande saker accepteras av kyrkan i ljuset av ny tolkning. Därför är det intressant att en del just här och just nu vill sätta ned klackarna. Det är rimligt att de som gifter sig får vara med och utforma och påverka det som skall vara en dag av fest och glädje. Svenska kyrkan brukar i andra sammanhang bekymra sig över sjunkande medlemstal och att allt färre markerar livets stora högtider i kyrkan. Med Victoria och Daniel och det kungliga bröllopet har Svenska kyrkan fått mycket draghjälp alldeles gratis!

Aftonbladet har också försökt misskreditera monarkin genom att leta upp personer som på olika sätt hävdar släktskap med familjen Bernadotte. Snedsteg och utomäktenskapliga förbindelser sker ju inte bara i dag utan kan ha varit fullt möjliga för 100-150 år sedan. Det har dock gått en tid sedan Oscar IIs och Karl XVs dagar. Det är knappast uteslutande ett stort historieintresse som motiverar dessa spekulationer!

De verkar ha det ganska tråkigt de där republikanerna. I vart fall vara rätt fantasilösa.

Dagens debatter

I dag har det varit konstitutionsutskottets ärenden i kammaren. Ett av de intressantare ärendena var förslaget till reformerad grundlag. Efter ett antal års utredande tas nu ett förslag i bred enighet. Fördelen är att stora konstitutionella förändringar sker i samverkan över parti- och blockgränserna, nackdelen är att viktiga principiella skillnader och olikheter i svensk politik sopas under matten. Bitvis var argumenten intressanta och bortom de traditionella ställningsstriderna i kammaren. Ett inlägg av Peter Eriksson (MP) fick rent av ett instämmande av mig till andra ledamöters muntra tillrop.

Morgan Johansson anförde socialdemokraterna och gjorde det på sedvanligt klasskampsretoriskt vis. I målandet av sina bilder väljer han inte pensel utan sopkvast! Han hoppades nu att den framlagda kompromissen innebär att förslag om exempelvis konstitutionsdomstol eller ytterligare sänkt personvalsgräns inte kommer att läggas fram på 30-40 år. Menar han därmed att S också kommer att avstå från andra förslag om ändrad grundlag som avskaffad monarki? Tror inte det!

För egen del hoppas jag på debatt och diskussion. Bland annat sa jag: ”En konstitution, en grundlag, kan ses som ett lapptäcke av olika lösningar, principer och idétraditioner. Det ena landet är inte det andra likt, även om vi tittar på så nära grannar som Finland, Danmark, Tyskland och Storbritannien som alla kan beskrivas som öppna demokratiska samhällen med tydliga välfärdsambitioner.
Vi väver inte en ny grundlagsmatta i dag, men möjligtvis läggs några nya tankemässiga trådar i varpen som kan vara bra för framtiden om mattfransarna kammas ordentligt.
Ett ärende som handlar om en reformerad grundlag hade i många andra länder väckt större uppståndelse och debatt än som – detta är tråkigt – nu skett i Sverige. Även om konstitutionella frågor naturligtvis inte kan mätas med vardagens utmaningar i form av frågor om jobb, om familjens ekonomi, om vad som händer med barnens förskola eller om den cancersjuka vännens vård är en grundlag någonting viktigt. Detta är också så betydelsefullt att det krävs två riksdagsbeslut med val emellan.
Kanske kan det här bli frågor för kommande valrörelse. Och kanske kan det bli frågor som väcker ett nytt intresse och nya utredningar längre fram.”

Dagens andra stora debatt gällde förslaget om förändringar av presstödet. Tyvärr innebär det att dagens ordning består med endast vissa begränsningar av stödet till storstadstidningar. Min analys var följande: ” Den fråga man rimligtvis kan ställa är om inte pengarna hade kunnat användas bättre. Stödet till dagspressen kostar årligen ungefär 500 miljoner kronor. Hur många fler områden inom kultur och medier hade inte kunnat stödjas med hjälp av hela eller delar av den summan? Det hade kunnat handla om både den fria radions koncessionsavgifter som reklamskattens avskaffande.
Presstödet infördes för ungefär 40 år sedan för att förhindra den så kallade tidningsdöden. Då på 1950- och 1960-talet fanns ofta två eller rent av tre tidningar på större orter. I dag har i praktiken alla tredjetidningar försvunnit och så även många andratidningar. Så lustigt är det att på sina håll har förstatidningen köpt sin konkurrent och fortsatt att ge ut den samtidigt som man tar ut presstöd för att ge ut andratidningen.
Kanske har presstödet rent av medverkat till utslagningen av tidningar. Man har vant sig vid intäkter i stället för att genomföra ordentliga och genomgripande förändringar av tidningens material, ledning, organisation eller utformning. Stödet kan ha medverkat till att sakta kväva, samtidigt som konkurrenter på andra sidan gatan på förstatidningens redaktion har fått se hur samma typ av nyhetsbevakning, samma typ av grävande journalistik eller kulturanalyser belönats med återkommande överföringar av statliga pengar till andratidningen mitt över gatan.
I dag har också konkurrensen ökat för papperstidningarna. Det finns så många fler nyhetskanaler i dag jämfört med för 20–30 år sedan. Den fråga som ständigt måste ställas är om 500 miljoner till dagspressen med dagens presstöd inte kan användas bättre och mer effektivt till nytta för medier, kultur och opinionsbildning.”

Trygg monarki bättre än revolutionär republik

Frankrikes nationaldag i Lyon visade sig på eftermiddagen tisdag14 juli vara en ganska trist och lågmäld historia. Det mesta var stängt. Till och med de barer och tobakister jag inbillade mig annars höll igång landet. Stämningen var mer avslagen än en söndag. På kvällen blev det dock liv i staden. Och när mörkret lagt sig hördes smällare och sköts fyrverkerier. På andra håll hölls mer patriotiska tal och pansarvagnar och annat militärt visades upp under parader.

Dagens republik har sina slingrande rötter tillbaka i revolutionens 1789. Upplopp och kravaller som sedan följdes av den stora terrorn och massavrättningar. Därefter kontrarevolutioner, Napoleon, fler avrättningar, något nytt kejsardöme och så slirande vidare mot den senaste republiken.

Vilken kontrast mot nationaldagsfirande i en gammal monarki som Sverige! Istället för militära uppvisningar på det egna landets festdag samlas man i Stockholm på Skansen eller Hembygdsparken i Ängelholm. Det är lugnare. Tristare. Och långt mycket bättre. Alltför sällan ser vi i Sverige tillbaka på vår tradition av relativt lugn, stabil samhällsutveckling och obruten fred. Även om det funnits motsättningar har inbördesstrider aldrig brutit ut. Och minnesåret 1809-2009 som är en påminnelse om gemensam historia med Finland är en möjlighet att uppmärksamma hur länge sedan det egentligen var landet befann sig i krig.

För Sveriges del har monarkin under såväl mot- som medgångar varit en samlande symbol. Och samma dag som bland annat avdammade pansarvagnar får användas i Frankrike för att skapa patriotisk känsla samlas kungafamiljen på Öland för att tillsammans med svenska folket fira kronprinsessan Victoria. De kommande månaderna, fram till nästa års stora bröllop, kommer både det inhemska som utländska intresset för kungafamiljen att öka. Någon har räknat ut att det kan komma att säljas minnessaker och annat för bortåt 2,5 miljarder kronor.

Några partier har kravet på republik inskrivet i sitt program. Det finns rent av politiker som önskar avsätta kungen och införa president. Men just nu är de ganska tysta. Märkligt. Nu om någonsin borde de väl visa prov på sitt radikala mod och just argumentera för att ändra statsskicket. Vi är några stycken som är beredda att ta diskussionen. Det finns många fördelar med en stabil konstitutionell monarki utan revolutionärt förflutet. En stark försvarsmakt är bra men det är ändå ganska skönt att slippa militärparader då landet skall firas. Vi kan ändå utropa Victoria och samtidigt hylla freden!