Två omnämnanden

Göran Greider och en del andra vänstermänniskor brukar återkommande hävda att svensk media är borgerligt styrd och kontrollerad. Som bevis för sitt påstående lyfts fram det faktum att de flesta av de papperstidningar som är kvar och ges ut har någon slags icke-socialistisk profil på sina ledarsidor. En första rimlig invändning är att dessa politiska redaktioner inte precis alltid är så vänliga mot Alliansen i allmänhet och en mer borgerlig livs- och samhällssyn bortom den snäva partipolitiken i synnerhet. Till det kommer alla kommentarer, paneler och så kallade analyser i radio, TV och i avisernas nyhetsrapportering som svårligen kan beskrivas som högerorienterade! Och som att det inte skulle räcka finns alla landets kultursidor vilka verkligen fungerar som bastioner för kulturradikalism och vänsterpositioneringar med några få undantag som författaren Bengt Ohlssons uppfriskande artikel i Dagens Nyheter för en tid sedan som i sin tur fått en del rödmärkta att fullständigt krevera och bolmande spruta ut en het lavaström av fördömanden likt en exploderande vulkan!

Själv har jag i förra veckan fått två hedersomnämnanden i var sin kvällstidning. Självfallet på kultursidorna! Skribenterna kanske inte hade för avsikt att jag skulle se så positivt på saken men jag gläder mig både åt frågorna som sällskapet. Först är det naturligtvis den kungliga födseln och alla de monarkistiska jubelropen som fått det att stocka sig i halsen på den republikanska sidan. Inte av rörelse och glädje utan av förtrytelse. Lokaltidningen NST/HD med den radikale chefen Gunnar Bergdahl har utropat kultursidorna till monarkifri zon. Och Expressen har brett på ännu mer med uppslag flera dagar i rad om en republiks förtjänster och det fördärvliga att behålla det statsskick som tjänat oss väl i med- som motgångar under lång tid. Pikant är det ju att de redaktörer som känner sig moderna och avantgardiska får en del av sin lön betald tack vare att samma tidningar gett ut extranummer och jubileumsbilagor med anledning av kronprinsparets familjelycka. Vad den ena delen av redaktionen spottar på tar den andra betalt för!

I Expressen 25 februari får chefsrepublikanen Peter Ahltin (tidigare KD-riksdagsledamot) två sidor. Där intervjuas vad som sägs vara en ny generation politiker som tar strid för ett förändrat statsskick. Bland annat hävdas från denna krets att de har ett ”brett folkligt stöd”. Mig veterligen finns det ingen opinionsmätning som visar att så är fallet. Trots upp- och nedgångar är det ett klart folkflertal som önskar behålla den nuvarande ordningen. Och republikanska föreningen kan ju inte precis medlemsmässigt beskrivas som någon folkfront. Själv blir jag omnämnd i denna artikel av socialdemokraten Hillevi Larsson från Malmö som i riksdagen tagit upp den tidigare grundlagsutredningen. Hon säger att jag anklagade henne för att vilja avskaffa monarkin. Tja, med tanke på vad hon tycker och att hon vill införa republik är det ju svårt att göra annorlunda. Till tidningen säger hon: ”Det var som jag var anklagad för ett brott.” Själv slår hon ett slag för en folkomröstning. Varför inte? Den tanken gör i vart fall inte mig rädd. Tvärtom.

I Aftonbladet 26 februari var det två kultursidor om jobben och vad som hävdas vara en ”smaklös allians mellan borgare och burgare”. McDonalds, för många själva ursymbolen för USA, finns i blickfånget. Surt konstateras att många moderater med glädje berättat om de företag som både sänker priser och nyanställer som resultat av den sänkta restaurangmomsen. McDonalds är i det sammanhanget ett bra exempel. Det finns fler! Särskilt positivt är det då många unga får sitt första jobb på snabbmatställen. Viktiga erfarenheter och en första lön. S-ledaren Håkan Juholt talade ju också på sin tid föraktfullt om McDonaldsbidrag. Att Aftonbladets vänsterradikaler fortsätter längs det spåret är kanske inte förvånande. Själv nämns jag därför att jag berömt en av alla entreprenörer som har fem restauranger för hennes insatser. ”Sverige behöver fler som henne”, citeras jag. Det är korrekt. Mer fel är att beskriva mig som EU-parlamentariker. Den faktagranskningen säger nog en del om materialet i övrigt. Jag har fler goda exempel. För någon dag sedan talade jag med ett företagarpar i Ängelholm. Med löfte om att inte avslöja kommande koncept och planer berättade de om kommande expansion och hur ett par personer ska nyanställas just tack vare att man nu kan satsa genom den sänkta momsen. Aftonbladet får gärna citera mig: ”Nordvästskåne behöver fler som dem!” Notabelt är tondövheten för de jobb som uppstår och har uppstått. Det säger faktiskt väldigt mycket om dagens socialister!

Monarkist javisst!

Visst är det pikant, för att inte säga cyniskt, att de tidningar som först kommer med stora avslöjanden och sprider påståenden som på goda grunder verkar felaktiga eller starkt överdrivna först bedyrar sanningshalten och sedan levererar så kallade granskande reportage där allt säljs som nyheter då det hela inte varit korrekt! Det finns således anledning att förhålla sig skeptisk och avvaktande till mediedrev. När alla reportrar tycks springa i en riktning borde någon tänka tanken om vad som kan finnas ifall man styr stegen i rakt motsatt håll!

Under en tid har Carema varit på mångas läppar. Ingen påstår att allt är perfekt inom detta vårdbolag lika litet som verksamheten andra företag eller kommuner genom egna förvaltningar ansvar för. Risken är bara att överdrifter eller fakta som undanhålls skapar felaktiga bilder. Och sedan reagerar den breda allmänheten och med den politikerna. Det finns goda skäl att bredda och nyansera.

Och att en person som skryter över sin kriminella bakgrund har getts möjligheten att inför lanseringen av en bok dominera media med påstådd bild på kungen borde ha lett till att många långt, långt tidigare dragit öronen åt sig. Tvärtom har den ena kvällstidningens sida efter den andra hetsat fram nästan en konstitutionell debatt fram till att det gick att sälja lösnummer på att visa att presenterat foto nog var fejkat.

Det goda med den senaste tidens mediala tvära kast är väl att människor förhoppningsvis blir litet mer tvivlande. Kanske ställs några fler relevanta motfrågor.

För egen del har jag varit avvaktande. Allra helst när det gäller medias så kallade avslöjanden om kungen och den gjorda kopplingen till vårt nuvarande statsskick. Frågan om monarki kan ju rimligtvis inte avgöras av några sidor i Expressen! Och frågan om Carl XVI Gustaf ska abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria får väl dels anses vara oförskämd att ställa med vetskap om tidningsskriveriernas bristande sanningshalt och dels avgörs den inte av enskilda riksdagsledamöter eller proffstyckare utan av kungen själv!

Synen på statsskick kan rimligtvis inte baseras på tillfälliga opinionskast. Däremot går det inte att komma ifrån att den konstitutionella monarkin har tjänat oss väl under lång tid. Sverige har utvecklats till ett välmående och demokratiskt land. Kungen har framstått som symbol och därmed något av garant. Svenska Dagbladet hade för en tid sedan en sammanställning av en enkät som gjorts bland riksdagsmännen och som visade ett starkt stöd för den nuvarande ordningen. Sedan var det tre personporträtt, dels av en MP-ledamot som ville ha valkungadöme, en från V som föga förvånande krävde republik och så jag som ställde mig bakom det nuvarande systemet. Där gjorde jag också ett försök till distinktion mellan att vara rojalist och monarkist. För egen del är jag det senare och det har kommenterats av flera på ett positivt sätt. Att vara rojalist är för mig att följa flärden och glamouren kring det kungliga, det handlar om namn, personer och platser. Inget ont i det men det är något jag kan rätt litet om. Som monarkist är jag dock övertygad om att den nuvarande ordningen är bra och håller över tid. Därför ska den bevaras och försvaras.

Med kungen för Sverige i tiden

När historiker om ett antal decennier ser tillbaka på Carl XVI Gustafs tid på den svenska tronen kommer den långsiktiga och logiska linjen från Gustav V vidare över Gustav VI Adolf att framstå som klar. Tillsammans har de tre gjort betydande insatser för att befästa och förstärka Sverige som en konstitutionell monarki. Gustav V blev bryggan mellan ett gammalt aristokratiskt och sömnigt land och industrinationen Sverige. Gustav VI Adolf blev något av folkhemsmonark medan Carl XVI Gustafs stora bidrag är att forma en syntes mellan en modern tids värderingar och uttryckssätt med en stark känsla för traditionernas och kontinuitetens betydelse. Arrangemangen kring kronprinsessan Victorias vigsel bär tydliga tecken på att kungen varit med och styrt. Livrustkammaren visar just nu upp en fin utställning kring kungliga bröllop bland annat med hjälp av klänningar och andra kläder från ett antal tidigare ceremonier genom historien. Bland annat påminns om att giftermål förr i tiden ofta var en utrikespolitisk affär där det gällde att bygga allianser genom att släkter och ätter gick samman medan nu så har kungliga börjat gifta sig av kärlek. Med Victoria och Daniel bildas en allians med folket som fullbordas genom att han nu blir kunglig höghet och prins.

De kanske bortåt 6 000 organiserade republikanerna försöker göra mer än att gnissla tänder. Men det är svårt. Med hjälp av Aftonbladet har man velat få snurr på två saker för att undergräva. Först var det en högljudd debatt om hur själva vigselceremonin skall utformas. Till och med präster och kyrkans företrädare som besvarat allehanda utmaningar och stora teologiska frågor under de senaste åren med kompakt tystnad har nu brutit den självvalda isoleringen med att ha åsikter om Carl XVI Gustaf som pappa och monark skall föra fram Victoria mot altaret eller inte. Även om det kan ses som en ovanlig tradition hos oss sker det ibland och det finns inga hinder enligt Kyrkohandboken. Naturligtvis kan detta bli trendsättande. Samtidigt brukar alltid betonas att en luthersk kyrka följer med utvecklingen. Nya traditioner kan uppstå och tidigare främmande saker accepteras av kyrkan i ljuset av ny tolkning. Därför är det intressant att en del just här och just nu vill sätta ned klackarna. Det är rimligt att de som gifter sig får vara med och utforma och påverka det som skall vara en dag av fest och glädje. Svenska kyrkan brukar i andra sammanhang bekymra sig över sjunkande medlemstal och att allt färre markerar livets stora högtider i kyrkan. Med Victoria och Daniel och det kungliga bröllopet har Svenska kyrkan fått mycket draghjälp alldeles gratis!

Aftonbladet har också försökt misskreditera monarkin genom att leta upp personer som på olika sätt hävdar släktskap med familjen Bernadotte. Snedsteg och utomäktenskapliga förbindelser sker ju inte bara i dag utan kan ha varit fullt möjliga för 100-150 år sedan. Det har dock gått en tid sedan Oscar IIs och Karl XVs dagar. Det är knappast uteslutande ett stort historieintresse som motiverar dessa spekulationer!

De verkar ha det ganska tråkigt de där republikanerna. I vart fall vara rätt fantasilösa.

Trygg monarki bättre än revolutionär republik

Frankrikes nationaldag i Lyon visade sig på eftermiddagen tisdag14 juli vara en ganska trist och lågmäld historia. Det mesta var stängt. Till och med de barer och tobakister jag inbillade mig annars höll igång landet. Stämningen var mer avslagen än en söndag. På kvällen blev det dock liv i staden. Och när mörkret lagt sig hördes smällare och sköts fyrverkerier. På andra håll hölls mer patriotiska tal och pansarvagnar och annat militärt visades upp under parader.

Dagens republik har sina slingrande rötter tillbaka i revolutionens 1789. Upplopp och kravaller som sedan följdes av den stora terrorn och massavrättningar. Därefter kontrarevolutioner, Napoleon, fler avrättningar, något nytt kejsardöme och så slirande vidare mot den senaste republiken.

Vilken kontrast mot nationaldagsfirande i en gammal monarki som Sverige! Istället för militära uppvisningar på det egna landets festdag samlas man i Stockholm på Skansen eller Hembygdsparken i Ängelholm. Det är lugnare. Tristare. Och långt mycket bättre. Alltför sällan ser vi i Sverige tillbaka på vår tradition av relativt lugn, stabil samhällsutveckling och obruten fred. Även om det funnits motsättningar har inbördesstrider aldrig brutit ut. Och minnesåret 1809-2009 som är en påminnelse om gemensam historia med Finland är en möjlighet att uppmärksamma hur länge sedan det egentligen var landet befann sig i krig.

För Sveriges del har monarkin under såväl mot- som medgångar varit en samlande symbol. Och samma dag som bland annat avdammade pansarvagnar får användas i Frankrike för att skapa patriotisk känsla samlas kungafamiljen på Öland för att tillsammans med svenska folket fira kronprinsessan Victoria. De kommande månaderna, fram till nästa års stora bröllop, kommer både det inhemska som utländska intresset för kungafamiljen att öka. Någon har räknat ut att det kan komma att säljas minnessaker och annat för bortåt 2,5 miljarder kronor.

Några partier har kravet på republik inskrivet i sitt program. Det finns rent av politiker som önskar avsätta kungen och införa president. Men just nu är de ganska tysta. Märkligt. Nu om någonsin borde de väl visa prov på sitt radikala mod och just argumentera för att ändra statsskicket. Vi är några stycken som är beredda att ta diskussionen. Det finns många fördelar med en stabil konstitutionell monarki utan revolutionärt förflutet. En stark försvarsmakt är bra men det är ändå ganska skönt att slippa militärparader då landet skall firas. Vi kan ändå utropa Victoria och samtidigt hylla freden!