Till försvar

Organisationen Folk och Försvar har nu 20 år i rad genomfört sin årskonferens i Sälen. Det gör att under några dagar i januari brukar media återkommande fokusera på frågor kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Jag såg en krönikör i tidskriften Fokus likna evenemanget vid ett ”på många sätt insnöat Almedalen”. Ganska fyndigt!

 

2013 skiljer sig dock på några sätt från tidigare år. Bevakningen har varit mer omfattande, delvis därför att ÖB i en tidningsintervju kom att spekulera kring vad som sedan döpts till ”en veckas försvarsdiskussionen.”

 

Det finns nyanserade och eftertänksamma debattörer. Men de senaste veckorna har också gett prov på dem som håller till på den helt andra änden av skalan. Det har spekulerats, framkastats konspirationsteorier och i bloggkommentarer hävdats att de som inte håller med ljuger samt spelar falskt.

 

Den som har varit med ett tag kan ju dra sig till minnes hur debatten såg ut för drygt tio år sedan. Jag kommer ihåg. Då handlade det om förbandsnedläggningar. I något fall gjordes budgetneddragningar för att frigöra pengar till vad som hävdades vara en psykiatrisatsning –det var i den vändan avvecklingen av F10 i Ängelholm beslutades. Och alla som seriöst ser tillbaka på 1980- och 90-talet vet att det huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten.

 

I Barometern-OT skriver jag på debattplats om dagens försvar:

 

”Jag tillhör dem som menar att den senaste tidens försvarsdebatt ibland missar helheten. Därmed inte sagt att kritik är fel i sig – tvärtom. Försvarsfrågan mår bra av ett sakligt utbyte med högt i tak. Däremot gynnas varken saken eller förankringen hos allmänheten om debatten förs skevt varför vissa förtydliganden kan vara på sin plats:

 

1. Försvarets grundläggande problem beror inte så lite på ett arv från tidigare socialdemokratiska regeringar. Alliansen initierade därför en reformering i samband med regeringsskiftet 2006. Det kommer att ta tid eftersom behoven varit så djupgående. Försvaret går från ett rent invasionsförsvar till ett riktat insatsförsvar. Kalla krigets slut har radikalt förändrat hotbilden mot Sverige. Internationellt samarbete med FN, EU och NATO kräver anpassning av verksamhet, bemanning och kompetens. Naturkatastrofer, sjöröveri och humanitära behov är numera en del av försvarets funktionssätt – både här hemma liksom internationellt. Centralt är att kunna ge hjälp och även ta emot hjälp.

 

2. Genom reformen har försvarets mobiliseringsförmåga stärkts. När Alliansen tillträdde låg försvaret i spillror. Då krävdes tre år för att mobilisera 30 000 man, varav ett år för de första 10 000. Någon samlad nationell försvarsplanering fanns inte. Därför initierades den kanske mest genomgripande anpassningen av försvaret i modern tid. Vi går från ett tungt och trögt värnpliktsförsvar till en toppmodern insatsorganisation på 50 000 man som med kort varsel står redo om vårt land skulle hotas. Och nu senast fattades beslut om 60 Jas Gripen av den senaste versionen!

 

3. Europa har förändrats enormt sedan Järnridån och dess kommunistiska diktaturer förpassades till historiens skräphög. Östersjön är inte längre ett vatten mellan öst och väst med Sverige inklämt i mitten utan ett i allt väsentligt fredligt hav. Därför har också hotbilden mot oss förändrats. En storskalig invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid, även om vi inte kan utesluta incidenter i närområdet. Nya hot som exempelvis terrorism, cyberattacker och klimatrelaterade risker har tillkommit.

 

Omvärldsförändringar kräver att försvaret följer sin samtid såväl som sin framtid - vilket är exakt vad försvarsreformen syftar till. Nya tider innebär nya behov vilket i sin tur kräver anpassning och uppdatering av personal, materiel och förvarsuppgifter.”

 

Här finns hela artikeln i Barometern-OT:

http://www.barometern.se/reagera/debatt/nya-tider-kraver-vassare-forsvar%283619612%29.gm

Till stöd för våra soldater

Barkåkra kyrka i min hemförsamling strax utanför Ängelholm har genom åren varit plats för många gripande avsked. På tydligt hörbart avstånd från kyrkogården ligger flygplatsen och det område som i dag kallas Valhall Park och som bara fram till för några år sedan var Kungliga Skånska Flygflottiljen F10. Även i fredstid har anställda och värnpliktiga i försvarsmakten fått offra sina liv eller svårt skadats för att skydda vårt land. Inte minst har det gällt piloter. Dessvärre är detta en realitet även om mycket gjorts och görs för att minimera förluster och att människor drabbas.

Att befinna sig i strid eller rena konfliktzoner är naturligtvis ännu farligare. Oftast finns det ju grupper eller rent av fiender som inte vill se några andra soldater där. Det gäller även om dessa representerar ett land som kan se tillbaka på nästan 200 år av oavbruten fred och som kämpar för demokrati och mänsklig värdighet.

Självfallet är sorgen och förstämningen stor sedan besked kommit om att två svenska officerare och en tolk dödats i Afghanistan. Alla, utom möjligtvis V-ledaren Lars Ohly, vet att de inte befann sig där av misstag utan med ett bestämt syfte. Målet är att skapa förutsättningar för ett tryggt land med fria val, oberoende domstolar, granskande media och ett utbildningsväsende för både tjejer och killar. Så har det inte alltid varit i Afghanistan! Och så kommer det inte heller att bli ifall de utländska trupperna dras tillbaka. För bara några år sedan upplevde många människor den rena terrorn under talibanstyret. Folk förnekades sina mänskliga fri- och rättigheter. Kvinnor gömdes undan. Flickor som ville ha utbildning fick syra i ansiktet och i försök att utrota sin historia bokstavligen sprängdes gamla monument.

Den som tycker att de döda soldaterna varit på plats förgäves ställer krav på trupptillbakadragande. Alla andra som inser att det finns viktiga uppgifter att fylla begriper att det smärtsamma till trots gäller fortsatt närvaro. För Mona Sahlin som aspirerar på att bli Sveriges nya statsminister gäller det att tämligen omgående visa att de tre rödgröna partierna har en gemensam Afghanistanpolitik. Rimligtvis borde den som önskar utgöra ett trovärdigt alternativ bli överens om vad som skall gälla på samma sätt som Allianspartierna är det på sin sida.

För den svenska försvarsmaktens arbete i Afghanistan medverkar till att förhindra flyktingströmmar och nya masslaster av narkotika. Med stabilitet och ordning följer att medborgare stannar kvar i det egna landet och det går att ägna sig åt brottsbekämpning. Sönderfall och inre strider resulterar i det motsatta.

Samtidigt gäller det att också betänka de villkor svenska soldater verkar under. Jag har under min tid i riksdagen återkommande krävt en bättre ordning för veteraner och dem som skadats i tjänst. De senaste dagarna tycker jag tydligt visat behovet av förbättringar för både enskilda som efterlevande. Den senaste motionen, väckt under pågående riksmöte 2009/10, lyder som följer:

Fler och fler inom försvarsmakten tjänstgör utomlands. Det handlar både om att aktivt upprätthålla ordning och säkerhet och att på plats vaka och observera. Detta är något vi i Sverige skall vara stolta över, att så många är beredda att frivilligt göra en insats för freden. Det handlar om att hjälpa och bistå men också om vår egen säkerhet genom att förhindra att konflikter växer och sprider sig vidare. Syftet är således både oegennyttigt och i Sveriges eget intresse. Självklart är tjänstgöring utomlands förenad med risk för den enskilde soldaten eller officeren. Tyvärr såras varje år personer och ibland är skadorna av permanent natur eller med döden som följd.

Det finns en viss osäkerhet kring vilket skydd man har som soldat om man skadas i tjänst utomlands. Det finns fall då enskilda själva har tecknat försäkring med försäkringsbolag. Det kan kanske vara ett bra komplement men problem uppstår då dessa försäkringar inte täcker ”force majeur” till vilka skador i krig och strider kan räknas. Även om förhållandena har förbättrats under senare år och den så kallade Veteranutredningen har kommit med fler viktiga förbättringsförslag så kommer denna fråga att bli alltmer aktuell då fler och fler försvarsanställda kommer att tjänstgöra utomlands.

Inte minst när det gäller kostnader och ersättning för den som har skadats permanent på grund av sin utlandstjänstgöring finns det en del att göra. Det kan handla om kostnader för vård, nedsatt arbetsförmåga och efterlevandestöd till barn. Idag har försvarsmakten ett rehabiliteringsansvar för den som varit i utlandstjänst i tre till fem år men tiden därefter är det mer oklart vilket ansvar försvarsmakten och staten har.

Sverige har som ambition att bidra än mer aktivt till fredsbevarande insatser runt om i världen. Då är det av största vikt att staten erbjuder ett bra trygghetspaket för alla i utlandstjänst.