Jag kommer tillbaka!

För drygt fyra månader sedan besökte jag arbetsförmedlingen i Helsingborg med ansvar för 13 kommuner i det nordvästra hörnet av Skåne respektive rehabilteringsaktören Adaptus i Kristianstad. 17 december var det mörkt och kallt. Både ute som inne. Trots det präglades samtalen av framtidstro och en vilja att göra goda ting. Men det fanns ett stort mått av osäkerhet. I tisdags gavs möjlighet att följa upp och se vad som hänt. Det var dags för återbesök.

I Helsingborg träffade jag en av dem som varit oroliga inför den omförsäkring som innebär att det var dags att lämna socialförsäkringsområdet. För fyra månader sedan var det lätt att känna osäkerheten inför det som nu komma skulle. I dag var det jobb till 75 procent hos en offentlig arbetsgivare. Och det skulle bli 100 procent. Går det för dig, löd min fråga. Det måste gå, var svaret. Samtidigt var glädjen påtaglig. Och lättnaden.

Vi gick igenom vad som hänt några andra personer. Intressanta historier som visar på vägar tillbaka. En med svår ångest att vistas i smutsiga miljöer. Handskar hela tiden. Olust att röra vid vad som kan kännas som skitigt. Och nu tillsammans med arbetsförmedlingen har kontakts tagits med en privat arbetsgivare där just renligheten och viljan att sopa bort allt damm är en tillgång. Plötsligt kan det som tidigare varit negativt nu nästan bli en möjlighet. Fortfarande krävs ett lönebidrag på ett antal procent men på arbetsplatsen är man nöjd.

En annan person har rätt att stanna hemma på grund av uppflammande cancer men vill inget hellre än att jobba. Nu handlar det om 50 procents tjänst och en mycket förstående arbetsgivare som accepterar att på kort varsel kan medarbetaren tvingas stanna hemma.

Och så berättas i andra hand om den som i två år varit sjukskriven men som tack vare coachning vågat bryta med sin gamla arbetsplats. Nu sägs det vara en helt annan, mycket positiv, person som valt att läsa vidare.

Inte minst via media har alla den senaste tiden matats med väldigt tråkiga historier och människor som haft problem under omförsäkringen. Alla dessa finns och deras berättelser är var och en på sitt sätt gripande och relevant. Men det finns även en annan verklighet. Och den har svårare att nå ut. Där finns ett ansvar att upplysa och berätta. Dels för att de som nu skall pröva arbetsmarknaden skall känna mod och lust och dels därför att arbetsgivare som är flexibla och tar ansvar skall känna att de gör en stor insats. Vi har alla en skyldighet att berätta om hur det ser ut och hur det upplevs! Inte minst vi förtroendevalda!

Bra var det också att arbetsförmedlingen kunde berätta om att det nu i Nordvästskåne finns en ökad efterfråga efter vissa arbetsgrupper. Det behövs påtagligt fler inom teknik och industri men även fler chaufförer. Redan kan emellertid vissa ”flaskhalsar” noteras då det finns fler jobb än kompetenta och utbildade sökande.

Adaptus i Kristianstad arbetar med smärtlindring. De har fulltecknade kurser och alla patienter genomför i praktiken sina träffar utan något avhopp. Ett helhetsgrepp tas och den enskilde kan också få eldunderstöd i de vidare kontakterna med myndigheterna. Det här är verksamhet som uppstått som ett direkt resultat av Alliansregeringens satsningar. Utan rehabiliteringsprogrammen hade detta aldrig funnits som stöd och hjälp till regionens vårdcentraler. Och det finns många läkare och patienter som tyvärr inte känner till att detta erbjuds.

En stark berättelse framfördes av en person som 2002 fått sin högerfot krossad. Sjukskriven under ett år och med läkarens ord hela tiden klingande i öronen: Du kan aldrig mer jobba. Det handlade om att kämpa sig tillbaka. Och så skedde också. Men så kom andra problem. 59 år gammal är ambitionen att trots smärta och svårigheter nu komma tillbaka till en arbetsplats även om det inte går att återvända till den senaste. Och det är just om fall likt detta omförsäkringsdebatten borde handla. Under så många år lät den tidigare regeringen människor vara långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. De rensades ur rullorna. Fick aldrig eftervård, rehabilitering eller uppmuntrades att söka nya jobb. De fick vara hemma med olika månatliga återkommande fönsterkuvert som sällskap. Nu kommer stöd och hjälp tack vare det ändrade, mer humana, betraktelsesättet.

På arbetsförmedlingen i Helsingborg undrades om jag kommer tillbaka om ytterligare fyra månader för att höra hur det gått för alla dem vi talat om. Vad trevligt! Självfallet tackar jag ja till en sådan inbjudan.