Toblerone - Clegg

Morgontidningarna är fyllda av artiklar om de samlade vänsterkrafternas upptåg under första maj. På goda grunder kan nyhetsvärderingen ifrågasättas. Vanligtvis brukar ju helsidor sparas till det som är nytt och oväntat. Att S-ledaren Mona Sahlin vill höja skatter, vänsterpartisten Hans Linde se en invandringspolitik med öppna gränser långt bortom det som varit en svensk samförståndslinje och förre ministern Leif Pagrotsky vill ha en rödgrön regering känns inte precis som de stora avslöjandena. Samma gamla vanliga vänsterpolitik dammas nu av medan reporterblocken fylls med citat och TV och radio återsänder väl valda delar av de framförda budskapen.

Ibland finns det dock anledning att lyssna extra noga. Ett av Mona Sahlins utfästelser var att det som kallas skattegapet mellan pensionärer och inkomsttagare skall minskas ifall det blir en rödgrön regering. Vad innebär det? Skall man räkna med skattesänkningar ifall det blir regeringsskifte? Är det inte långt troligare i så fall att andra skatter kommer att höjas för att uppnå den av socialdemokraterna önskade utjämningen. Sedan 2006 har Alliansregeringen hittills sänkt inkomstskatterna fyra gånger och skatten för pensionärer två med en tredje sänkning presenterad i vårbudgeten att börja gälla 1 januari 2011. Vid ett regeringsskifte är nog det omvända att vänta, höjningar istället för sänkningar.

Britterna går till val några månader före oss i Sverige. 6 maj skall ett nytt parlament utses. S-ledaren Gordon Brown har det kämpigt. Enligt de flesta opinionsmätningar ligger hans parti först på tredje plats. Även om det är historiskt låga siffror för labour kan systemet med majoritetsvalkretsar ändå ha en gynnande effekt som delvis kan dölja en del av problemen. Där finns en stor likhet med de svenska socialdemokraterna. Även om oppositionen för närvarande har viss ledning beror det ju inte på S. Tvärtom, så här lågt har partiet inte befunnit sig på 80 till 90 år. Det är nivåer från 1928 som tangeras. Lokomotivet på vänstersidan är för närvarande miljöpartiet.

Även Storbritannien har sin tredje kraft i liberaldemokraterna och dess partiledare Nick Clegg. Även om det går hyggligt för det utmanande konservativa partiet så strömmar de besvikna labourvälajarna i väg åt två håll. Nick Clegg har också skickligt lyckats profilera sig gentemot det han beskriver som de två gamla partierna under de tre mycket uppmärksammade TV-debatterna. Tydligt har dessa också visat de retoriska skillnaderna mellan våra båda länder. Den brittiska stilen är mer ledig och mindre tyngd av en massa procentsatser. Partiledarna söker mandat för vad de vill göra framåt. Det handlar om att måla upp en vision av vilket samhälle som eftersträvas. Och där har de två stora partierna varit mer framgångsrika. De konservativa vill att det skall löna sig att vara skötsam och ta ansvar med mindre stat och mer civilt samhälle medan labour lutar sig mot traditionell S-politik med offentliga ingrepp och pekpinnar. Även om Nick Clegg lyckas charma och det finns något sympatiskt i att vara outsider blev han i debatterna ofta svaret skyldigt då det handlade om svåra frågor som invandringspolitik, försvar och skatter.

Det finns en brittisk lärdom att dra i svensk politik. Så länge MP tillåts agera något slags tredje kraft kommer de gröna att ha luft under vingarna. Det är när den besvärliga verkligheten med sina avvägningar inom exempelvis skolans, försvarets och ekonomins områden skall beskrivas som problemen kommer.

En valrörelse med inriktning på sakfrågor är därför farligare för vänsterexperimentet än att det blir verbal pajkastning. När skratten nu tystnat bland borgerliga anhängare över uttryck som ”tobleronepolitik” finns det anledning att fundera igenom ifall det är så effektivt att bli direkt personlig. Har inte Mona Sahlin tillräckligt med internt motstånd inom sina egna led? Alliansföreträdare som sprider plumpa och nedsättande uttryck om sina motståndare kan möjligtvis få en och annan spexare på sin sida men riskerar att sluta oppositionens led mot en gemensam fiende. Den som är övertygad om kraften i de egna argumenten och som känner sig trygg i vilken som är den fortsatta färdriktningen behöver inte vinna genom att vara grov. Då räcker det talade som skrivna ordet gott i sig. Plakatpolitiken och en Hans Linde (V) som önskar regeringen en riktig skitdag kan med varm hand överlämnas åt den röda sidan. För det som visades upp 1 maj hade litet nyhetsvärde och var inte ens roligt.