Borgar- eller maktstad?

Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors anser jag mig ha besökt så pass många gånger att det går att ha någon åsikt om dessa tre nordiska storstäder. Förvisso byhålor i jämförelse med megalopolis världen runt eller samhällen som i bästa fall blir en röd punktmarkering på en kinesisk karta. Men här finns något av platsens poesi och igenkännbarhet för en skandinav.

Det är tre städer som lämpar sig utmärkt att flanera omkring i. Bitvis finns vacker arkitektur och fläckvis helt förstörda stadskärnor som exempelvis Klarakvarteren. Ett ständigt närvarande vatten gör bilden levande och under sommarmånaderna är kombinationen av grönska och glitter oemotståndlig. Huvudsakligen kommer jag under de vanliga arbetsveckorna i Stockholm att röra mig på en rätt begränsad yta av några kvarter. Och så är det ju ofta även vid besök på andra håll att man hamnar i city och sedan blir det inte mer. Varje gång det av någon anledning blir besök på Söder, yttre delarna av Kungsholmen eller någon annanstans slås man av hur vackert det kan vara.

Tre viktiga administrativa städer med sina respektive parlament, ministerier och myndigheter har naturligtvis klara likheter. Men det finns också betydande skillnader som gärna framträder ännu litet skarpare vid en mer eller mindre planlös vandring, ett strövtåg.

Köpenhamn känns som en utpräglad borgarstad. Handeln och kommersen har påverkat stadsbilden med många affärslokaler, restauranger och utskänkningslokaler på första plan eller i källarnivå. Solida stenhus döljer innergårdar. Människa och marknad finns på samma utrymme. Det är bryggarkungar som försett folk med konstsamlingar. Många av kvarteren med hundra år eller mer på nacken tycks vara trivsamma, funktionella men en aning likartade. Helt klart märks dock att Köpenhamn präglats av ett borgerskap med självkänsla och en ambition av ”god smak”. Något som fortfarande idag kan märkas genom bredare debatt och kulturintresse i danska tidningar än jämfört med exempelvis svenska.

Stockholm är tydligare en maktstad. Både de offentliga som privata inrättningarna utstrålar mer myndighet. Det är tyngre och gedignare oavsett om det handlar om Handelsbankens koloss vid Kungsträdgården, Grand Hotel eller de pompösa byggnaderna vid Strandvägen. I Storköpenhamn bor cirka en fjärdedel av Danmarks befolkning vilket leder till mindre behov att utstråla huvudstad då den naturligt är det. Stockholm måste, känns det, tydligare markera i arkitektur och estetik.

Helsingfors känns yngst av de tre med ett par monumentalbyggnader från 1800-talet och tidigt 1900-tal som snarats är uttryck för en vilja att synliggöra den egna identiteten. Med klara jugendinfluenser är det alltid lika givande att promenera för att titta på ornamentering, fönsterbågar och magiska väsen som håller uppe balkonger eller pryder portgångar. En bit utanför centrum stöter man på betongbebyggelse som förvisso finns i många andra länder men som ändå har drag av vad som skulle kunna beskrivas som Öst- och Centraleuropa.

Det är tre städer värda att på måfå upptäcka, rent av att gå vilse i, för att just se detaljer och enskildheter som ändå kanske avslöjar en del om borgerskap och maktestetik. Mångas favorit i Stockholm, vackra Gamla Stan, hotades ju för några årtionden sedan av så kallat progressiva politiker som sades ogilla dessa påminnelser om det föråldrade. Kanske rent av även det sköna retade en smula. Nu blev det inte asfalt, motorväg och parkeringsgarage vilket det flesta är oerhört tacksamma för idag. Ännu en påminnelse om att det inte nödvändigtvis är fel med historia, tradition, förankring och värden bortom en flimrande samtid.