Inget för poliser?

DN rapporterar om att tre poliser i Västerbotten av arbetsgivaren förbjuds vara politiskt aktiva i kommunens socialnämnd. Det handlar om två socialdemokrater, varav den ene är ordförande, och en moderat. Det ganska bryska ställningstagandet uppges bero på risken för att sekretessbelagda uppgifter kan komma att användas fel och att det på en liten ort kan skada allmänhetens förtroende för polisen.

Det principiella resonemanget är intressant. Men felaktigt. Socialnämndens socialdemokratiska ordförande säger sig ha verkat politiskt i 17 år. Onekligen en väldigt lång reaktionstid från arbetsgivarens sida. Genom agerandet medverkar man emellertid till att rubba bilden av oväld! Viktigare än något annat är väl att bedöma själva handlingarna. Finns exempel på uppgifter som använts felaktigt eller att de politiskt aktiva poliserna gjort något galet? Utan att känna personerna ifråga kan man misstänka att de tre varit extra måna om att hålla isär rollerna. Ifall poliser nu inte anses kunna sitta i en socialnämnd borde även andra yrkesgrupper få problem: Läkare och sjukvårdspersonal, präster och diakoner, journalister…

Av egen erfarenhet vet jag att det ibland diskuteras ifall mediemänniskor kan vara politiskt verksamma. Hur går det med allmänhetens förtroende? Det väsentliga borde vara att det i skrivandet och ifråga om nyhetsvärderingar inte går att skymta påverkan av den egna partitillhörigheten. I grunden är det väl långt allvarligare ifall man hyser politiska åsikter eller preferenser men undviker partiarbete men ändå låter den egna yrkesrollen påverkas och präglas!

Rent allmänt förlorar partierna i Sverige medlemmar och därmed blir det färre och färre som är beredda att axla ansvar. I mindre kommuner kan det vara extra svårt. Istället för att försöka skapa tvivel ifall man borde engagera sig borde istället arbetsgivare, både privata som offentliga, uppmana folk att åtminstone någon gång ta på sig politiska uppdrag. Alla skulle må bra av det, säkert bättre beslut och fler som omprövar sina politikerföraktande färgade bilder av hur det egentligen fungerar i en kommun, region eller på nationell nivå.

I Sverige finns också vissa grundlagsfästa rättigheter till vilka hör friheten att organisera sig politiskt och religiöst. Självfallet gäller detta även poliser. Dessutom är det en yrkesgrupp vars inblickar och erfarenheter kan vara värdefulla, inte minst för en socialnämnd. Hela poängen med representativ demokrati är ju att få företrädare med olika bakgrunder och inblickar för att de i politiska sammanhang skall kunna göra goda avvägningar baserade både på praktik som ideologi. Ifall man skall börja förhindra olika yrkesgrupper att verka i nämnder och styrelser borde det ses allvarligare då folk engagerar sig huvudsakligen för att arbeta med frågor kopplade till jobbet. Skall lärare få sitta i en utbildningsnämnd? Läkare i en sjukvårdsnämnd? Konstnärer i en kulturnämnd? Eller poliser i en polisnämnd? Den typen av jävsfrågor borde vara mer givande att diskutera än försöken till något slags skev millimeterrättvisa som arbetsgivaren ger prov på i Västerbotten.