Libanesiskt vin och polsk pirog

Bland de nya viner Systembolaget presenterar för augusti finns två stycken spännande röda från Libanon: Cave Kouroum Petit Noir 2007 samt Château Ksara Cabernet Sauvignon 2005. Båda från Bekaadalen. Den förstnämnda kostar 84 kronor per flaska medan den andra är cirka femtiolappen dyrare. Tror att båda kan vara prisvärda även om de har en bit till den verkliga favoriten från regionen: Château Musar.

I dag är det väl inte lika ovanligt med vin från Libanon som för tio, femton år sedan. Speciellt glädjande är att det oerhört välsmakande köket med alla sina smårätter hittat vägarna hem till oss. Numera går det att finna mycket bra meza, lammgrytor och annat även här.

Fortfarande kan man dock råka på misstänksamhetens attityd när det bjuds på något från Bekaadalen. Vibrerande näsvingar avslöjar frågan: Kan de göra vin där? Och när gästerna smakat kan de själva ge svaret: Absolut! Trots imponerande försök att lämna tiden från inbördeskriget bakom sig, och mångas uppriktiga vilja att forma ett nytt land, är ändå Libanon för åtskilliga liktydigt med skottlossning och svåra stadsstrider. Ett stort problem är väl också att flera länder, inte minst Iran, fortfarande ogenerat blandar sig i interna angelägenheter och försvårar och förstör. Beirut och områdena omkring har upplevt ohyggligheter. Och under hela tiden har på andra håll, som i Bekaadalen, fantastiska viner tagits fram och människor levt mer opåverkade av en vardag i vapnens skugga och närhet.

För Libanon kommer det att ta lång tid att lyckas frigöra sig från de mångas bild av ett land med svåra motsättningar och konflikter. Vinet och köket är dock två omedelbara tecken på att det finns kultur, historia och goda traditioner bortom de hemska nyhetsinslagen.

Något av samma känsla kom över mig då jag läste en bok som jag länge haft stående i bokhyllan: Nils Åke Nilssons Biffstek, ostron och Eugene O’Neill. Jag köpte den i slutet av 1980-talet för 46,30 (prislappen sitter kvar). Troligtvis var det titeln som lockade. Författaren är professor i ryska språket och litteraturen. Det är en samling matkåserier. Ärligen får väl konstateras att titeln nog ändå var mer spännande än själva innehållet! Lättsamt berättas om olika matminnen. Med tjugo års distans har en del som var exotiskt då blivit naturligt nu, så är det exempelvis med förekomsten av belgisk öl. En av texterna handlar om det polska köket. Precis som det libanesiska leder det för min del snabbt tankarna i andra riktningar. Både denna som förra sommaren var jag i Warszawa. Med mig hem tog jag goda matminnen av stora och mäktiga portioner samt smaskiga soppor och piroger. Visst har mycket positivt hänt i vårt södra grannland som var det som tog täten i demokratisk utveckling i Öst- och Centraleuropa 1989 med fria val redan före Berlinmurens fall. Trots detta lever bilden kvar på näthinnan av köer, ransoneringar och begränsningar.

Libanon och Polen - för min del exempel på två länder som för tankarna i en riktning. I fel riktning! Tur att det finns mat och dryck som kan hjälpa till att revidera!