Något för Norden

När Norden skall diskuteras brukar medelåldern gärna ligga på 60. Minst. Inget undantag söndag 30 augusti då cirka sextiotalet personer samlas från ett par olika länder. Närvaron av tidigare ministrar är också ganska hög. Här finns Anna-Greta Leijon, tidigare justitieminister. Mats Hellström, fd handelsminister, och Bengt Göransson, kultur- och utbildningsminister på 90-talet. Alla socialdemokrater. Framme vid podiet sitter förre statsministern Ingvar Carlsson och riksdagsledamoten Sinikka Bohlin. Under ledarskap av journalisten Bengt Lindroth skall det denna dag på Finlandiahuset i Stockholm samtals om Norden och Europa. Jag är den tredje att ta plats där framme inför en kompetent åhörarskara.

Fyra saker tycker jag är rätt relevanta frågeställningar i sammanhanget:

Det behövs ett fördjupat samarbete i Östersjöområdet. Estland, Lettland, Litauen och Polen blir allt viktigare för Sverige. Fråga bara dem på svenska storbanker ansvariga för utlåningen. Vi påverkar varandra! Problemet är att varje steg österut är bra för Sverige med kan uppfattas vara ett steg längre bort för länderna i Västnorden som Norge och Island. Till det kommer den inte alltid så uppmuntrande utvecklingen i Ryssland som både kräver en djupare analys än som sker idag samt en tydligare hållning från grannländerna.

Därför är isländskt och i förlängningen norskt EU-medlemskap bra. Vägen till fördjupat nordiskt samarbete går via EU. Genom att samverka i de stora frågorna i Europa, inte minst dem som har med handel och inre marknad att göra, kan mer tid läggas på det som är speciellt för vårt regionala område i Nordeuropa.

Norden får inte bara bli högstämda tal och vackra proklamationer utan måste följas av innehåll. Medborgarna rör sig allt mer obehindrat över gränserna genom att bo i ett land, handla i ett annat, plugga eller söka sjukvård i ett tredje. Då gäller det att ha administrativa system som följer med och anpassas efter folks rörlighet istället för att skapa barriärer. Kampen mot gränshinder prioriteras men måste kanske ge ännu tydligare resultat!

Dagens nordiska samarbete är i hög utsträckning skapat av de förhållanden som rådde under Kalla kriget. Detta var så långt Sovjetunionen tillät Finland att gå i västlig riktning. Med nya förhållanden i Europa sedan 1989 borde även Norden kunna finna andra former för samverkan. Framför allt finns ett antal frågeområden som det i dag duckas för vilka istället borde prioriteras såsom försvars- och säkerhetspolitik, migration och energitillförsel.

Norden får aldrig bli liktydigt med uteslutande nostalgi. Det behövs rörelse!