Från Asien till Europa via Nato

Rätt snart utanför huvudstaden Tbilisi kan Kaukasus väldiga snöhöljda bergstoppar skönjas. Det är mäktigt. Landskapet är starkt kuperat vilket indikerar att det bakåt i tiden skänkt skydd men också i sina lägre delar fungerat som transportleder. Rent geografiskt befinner sig Georgien i Asien – mellan Svarta havet och Kaspiska havet. Men det är på många sätt en del av den västerländska kulturkretsen och tillsammans med Armenien ett av de första länder att kristnas. Det är inte förvånande att en befolkning stolt över sitt arv önskar visa upp kyrkor och kloster med mellan 1000 och 1500 år på nacken. Ibland ger de nästan intryck av att de vill presentera bokstavligen talat samtliga byggnader...

 

Sedan tidigt 2000-tal har funnits en tydlig ambition att närma sig väst. Få känner sig som en del av en asiatisk kulturkrets. Det mycket speciella, närmast Indienliknande skriftspråket, fick behålls under decennierna av Sovjetunionens dominans som redan ett par år efter 1917 stängde ett fönster av demokrati och frihet som öppnats med utropad självständighet. Samhället har tydligt demokratiserat även om det senaste parlamentsvalet i början av oktober visar på ett starkt polariserat politiskt klimat.

 

På väldigt kort tid ryckte nämligen multimiljardären Ivanishvili fram som en samlande symbol för en brokig skara som utgjort opposition till den sittande presidenten. Att förmögenheten byggts upp med ryska pengar och att han kan beskrivas som oligark råder det inte någon större tvekan om. Frågan är vad hans allians – Georgiens dröm – verkligen representerar. Landets självklara ledare de senaste 7-8 åren, president Saakashvili har slagit vakt om den västorienterade politiken. Illavarslande var det då Ivanishvili direkt efter parlamentsvalet gav uttryck för att presidenten borde avgå som konsekvens av resultatet. I dagarna har den tillträdande regeringsalliansen uttryckt sig mer positivt om både EU som Nato. Saakashvili har talat med Natos generalsekreterare och är inbjuden som huvudtalare till senhöstens stormöte i den kretsen. För ett land som upplevt rysk aggression är detta naturligtvis en avgörande fråga. Och Moskva har markerat sin syn att den nya regeringen ska vara mer mjuk i förhållande till sin stora granne i norr som att inse att Nato-medlemskap uppfattas som en provokation. Ytterst har Ryssland ytterligare ett par hållhakar på Georgien då vissa delar av landet utropat ”självständighet” och människor där utrustats med pass från federationen – Abchazien och Nordossetien.

 

Inte minst därför är det viktigt att Georgiens västvänliga hållning besvaras positivt. Sverige har numera ambassad i landet. Och ett besök visar att det mesta snarare påminner om Europa än Asien. Nato-orienteringen är det som sedan ska leda till EU-medlemskap. Och nog har Georgien att göra i det sällskapet!

 

Ett av de områden som det fokuserats på för att stimulera ekonomin men också understryka den västliga dimensionen genom utbyte är turismen. För närvarande handlar det om cirka två miljoner besökare utifrån som kommer till detta land med strax över fyra miljoner medborgare. Det får sägas vara en bra start. Och visst finns potential! 6000 vingårdar markerar att det är ett gammalt vinodlande land. I Armenien finns berget Ararat som sägs vara där Noak landade med sin ark. Och alla som kan sin Bellman vet att den gamle gubben som första åtgärd såg till att plantera vin på marken. Kvaliteterna lämnar dock tyvärr fortfarande en del att önska. I likhet med en del annan produktion förstörd under sovjetisk tid handlar det om alldeles för mycket sötma och för lite lagring på ekfat. Glada tullare överlämnar på flygplatsen en liten flaska efter att ha stämplat i passet!

 

Trafiken kan också beskrivas som besvärlig. Folk korsar motorvägarna litet hur som helst. Det tutas och körs om på vad som kan beskrivas som ett ”oplanerat sätt”. På väg till en kyrka i bergen körde busschauffören förbi samma vattenkraftverk från 1927. När det passerats i olika riktningar både fyra och fem gånger ändrades strategi. Plötsligt befann sig fordonet på ett vägavsnitt ovanför där trafiken tidigare flutit fram. En annan motorväg månne? Men det verkade finnas risk för omfattande poliskontroller för alla bilar blinkade med helljuset. Sedan blev det uppenbart att han helt enkelt körde emot trafiken. I 100 kilometer i timmen. Han tvingades vända och köra med trafikströmmen, inte mot den! Här kan möjligtvis mer göras för en mer turistvänlig profil. Så är det även när det gäller den totala frånvaron av postkontor. Det går helt enkelt inte att köpa frimärken. Det säljs vykort men man får inte samtidigt erbjuda frimärken. Ingen saluför dessa. Till slut valde jag att ta taxi till det postkontor som utlovades finnas. Chauffören ropade och hojtade i sitt radiosystem. Det var alldeles uppenbart att ingen visste var det fanns. En stund senare stannade han bilen och sa: Här är det. Jag vacklade ur, gick in genom ett par väldiga portar för att upptäcka vad som var nedlagda och nedsläckta lokaler. Fortfarande är frimärken i Tbilisi en förborgad hemlighet.

Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

Hela artikeln på SvD Brännpunkt finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-har-mycket-att-vinna-pa-samarbete-med-finland_7335880.svd

Inför Natos toppmöte i Chicago

20-21 maj är det dags för Natos toppmöte i Chicago. Flera viktiga frågor står på agendan. Och det finns en aktiv ledare för organisationen i form av dansken Anders Fogh Rasmussen. Frågan är om han har medlemsländernas förtroende. Fullt ut?

I en artikel i Svensk Tidskrift redogör jag för några av utmaningarna men också erfarenheterna av ett givande möte på Natos högkvarter i Bryssel:

”För en svensk på besök är samtal med Nato-företrädare så nära men samtidigt så långt borta. Allra helst då en dynamisk generalsekreterare som dansken Anders Fogh Rasmussen tar emot gästerna. På danska tecknas de väsentliga linjerna inför det toppmöte i Chicago 20-21 maj som är en angelägenhet för så många, men inte alla. Med en blinkning noterar han att Sverige kunde ha varit med/…/

Anders Fogh Rasmussen är inte det minsta otydlig när det gäller att framhäva Sveriges insatser. Det handlade om ett avgörande bidrag i Libyen. Det gäller att axla ansvar, vilket inte alla gör. På direkt fråga om han vill peka ut några som inte sköter sig på önskvärt sätt avfyras ett stort leende samtidigt som han avböjer att kommentera just det. Men Europa måste tydligare samla sig bakom kontinentens eget försvar. Inte minst därför att USA i sin grundläggande strategi visar ett växande intresse för händelseutvecklingen i Stilla havet och den direkta upprustning som kan ses där. Libyen avslöjade att EUs länder inte utan rätt tungt bistånd från USA klarar av att hantera utmaningar i sitt eget närområde som Medelhavet. Det har fäst uppmärksamheten på bättre samordning för att klara av exempelvis lufttankning.

En av de stora frågorna vid toppmötet i Chicago blir Afghanistan. Budskapet har genomgående varit att trupp tas tillbaka när det finns afghanska säkerhetsstyrkor att lämna över till. Nu anses den tiden vara inne. Fram till 2014 kommer hemtagandet att ske med 2013 som det stora förändringsåret. Och när situationen beskrivs görs den i rätt hoppfulla ordalag. Frågan är dock hur mycket som är dikterat av inrikespolitiska skäl i ett antal av de länder som deltar i uppdraget och hur mycket som är frammanade förhoppningar för att döva samveten om att det inte riktigt blev som man tänkt sig?/…/

’Smart defence’ kommer att vara ett mantra som upprepas i Chicago. Det är Natos variant av det EU redan arbetar med inom ramen för ’pooling och sharing’ – det vill säga att kapaciteter och förmågor identifieras som sedan länderna kan dela med varandra. En god tanke i teorin som det sedan gäller att få att fungera i praktiken. Men det finns bra exempel: De väldiga transportplanen Boeing C17 stationerade i Ungern som Sverige är en av de större andelsägarna i.

Ett svårt ekonomiskt läge med rätt kraftiga budgetbegränsningar kommer att tvinga fram nya lösningar även om det från Nato-håll i Bryssel starkt understryks att ’Smart defence’ inte får ses som ett annat namn för besparing. Områden som kan vara av intresse, särskilt från europeiskt håll, är förmågan till precisionsbombningar, informationsinhämtning, utvecklingsarbete kring förarlösa farkoster och just lufttankning/…/

Anders Fogh Rasmussen skyndar vidare. Får han råda ensam skulle ett prioriterat partnerland som Sverige ges goda möjligheter till insyn i samband med toppmötet i Chicago. I fartvinden på väg ut förklarar dock en person i hans närhet att generalsekreteraren anses vara mycket dynamisk och villig att fatta egna beslut. De stora medlemsländerna måste ibland påminna honom om vem som ytterst bestämmer. Mötet 20-21 maj kan bli ett sådant tillfälle!”

Här finns artikeln i Svensk Tidskrift i sin helhet: http://www.svensktidskrift.se/?p=43652

Uppdraget slutfört och väl utfört

Måndag 24 oktober var sista dag i riksdagens mandat för den så kallade Libyenmissionen. Över parti- och blockgränserna har den svenska insatsen haft ett brett stöd. Det har varit en styrka utåt med stor enighet och något i mitt tycke självklart inåt mot de kvinnor och män som ytterst med sina liv som insatser visat sin vilja att delta. Och det märks att vi har varit på plats. Få länder har fått så mycket beröm.

Sverige har inte bara bidragit med ord och glada tillrop utan högst påtagligt på plats. Därmed har vi varit mer lojala och ansvarstagande än ett antal Nato-länder. Internationella undersökningar visar också att svenska folket backat upp. Sverige har varit med och gjort skillnad. Spaningskapseln och fototolkarna har utfört uppgifterna snabbare och bättre än andra. Därför har svenska Jas Gripen-plan i luften prioriteras. För dem kritiska mot ett svenskt Nato-medlemskap kan det gjorda sägas visa att vi kan bidra, och det bra, även utanför alliansen. Anhängarna kan peka på att Sverige ännu kvickare hade kunnat få ta del av och ge information om landet varit fullvärdig medlem. Dessutom hade vi fått vara med runt de sammanträdesbord där de avgörande besluten fattats.

I Kvällsposten skriver jag om Libyeninsatsen och riktar ett varmt tack till de kvinnor och män som deltagit. Jag ser också en naturlig fortsättning i att Sverige axlar ansvar för den Nordiska stridsgruppen 2014:

”Sverige hörsammade snabbt önskemålen från Libyens plågade folk, landets grannar och ett antal ansvarsaxlande nationer i Medelhavsområdet att militärt göra något för att upprätthålla de beslut FN ställt sig bakom. Vi gjorde det tillsammans med nordiska vänner som Norge och Danmark/…/

Det kan konstateras: Uppdraget väl utfört och nu slutfört!

För en tid sedan hade jag möjligheten att med några andra ledamöter från riksdagens försvarsutskott besöka svenskarna stationerade på Sicilien för Libyeninsatserna. De var stolta över att vara på plats och med insikt om att de medverkade till att göra skillnad! Från en mängd olika håll har Sverige fått mycket beröm. Svenskar har uppträtt föredömligt. Gripenplanen har varit prioriterade i luften med den spaningskapsel som visat att svensk industriteknik är världsledande. Det handlar om cirka 2000 flygtimmar. De svenskar som deltagit i de internationella staberna har också tydligt tillfört kompetens.

Det finns anledning att vara stolt över den svenska Libyeninsatsen och de som varit på plats där nere. Inte minst har F17 i Blekinge bidragit på ett bra sätt. Mindre än ett dygn efter att riksdagen fattat sitt första beslut var planen på väg ned.

Det som använts är också delar av den nordiska stridsgruppen NBG11 som under svensk ledning ställdes i ordning för EU under årets första halvår. Det har rent praktiskt gått att dra nytta av den uppbyggnad som gjorts och kompetens har funnits på plats. Det har säkert medverkat både till snabbheten som en väl fungerande organisation.

Av den anledningen är det beklagligt att socialdemokraterna i sitt budgetförslag inte vill räkna med en nordisk stridsgrupp att ställas till förfogande 2014. Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat sitt starka önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”

För den som är intresserad finns hela artikeln här:

http://kvp.expressen.se/ledare/1.2600938/uppdraget-genomfort

Grannar i Östersjöområdet

De tre baltiska republikerna blir allt viktigare för vårt närområde. För en tid sedan var jag i Estland och då berättades att Sverige numera var främsta investeringsland. Ekonomierna integreras och växer samman. Utbytet ökar. 15 augusti ska Måndagsmötena åter uppmärksammas i Stockholm och det stöd som för 20 år sedan visades Estland, Lettland och Litauen under en besvärlig tid då Sovjetunionen föll samman men maktens murkna män inte ville släppa taget över de tre länder vid Östersjön som ockuperades.

Baserat på nyligen genomförda resor i Estland, Lettland och Litauen har jag ställt samman några intryck i senaste Svensk Tidskrift. Jag noterar:

”Samtidigt är det ett lätt begånget fel att betrakta Baltikum som lika enhetligt och nära som de nordiska länderna. Mellan de tre finns minst lika stora skillnader och olikheter som mellan exempelvis Finland, Norge, Danmark och Sverige. Men det finns också annat som ännu tydligare skiljer åt. Det handlar om helt olika språk vilket gör att balterna tvingas använda engelska eller de tidigare förtryckarnas ryska för att tala med varandra medan vi har det enklare även om det ibland knorras bland skandinaver som har svårt att förstå varandra. Krisen har också slagit olika hårt men framför allt tacklats helt olika med Estland som klarat av även strukturella reformer och nu är en del av eurozonen, Lettland som genomfört en inre devalvering med kraftigt sänkta löner och så Litauen som haft mest kämpigt. Politiskt påminner Estlands partier mest om dem i grannländerna västerut medan Litauens parlament kan beskrivas som rörigt utan att på något sätt överdriva. Korruption och energiberoende är andra utmaningar som blir värre ju längre söderut man kommer.

I både Lettland och Litauen förs en offentlig debatt om oligarkernas skadliga inflytande. Det finns en farlig, direkt ohälsosam, sammanblandning mellan privata affärsintressen och politik. Med sönderfallande partier, bristande ideologisk skolning och svaga internationella politiska nätverk hamnar nyutnämnda parlamentariker och ministrar lätt i händerna på inflytelserika män med makt som styr från kulisserna. Till det kommer en rysk minoritet som flyttades in under de mörka åren av förtryck samtidigt som oppositionella, oliktänkande eller godtyckligt utvalda personer i godsvagnar sändes österut mot kollektivjordbruk eller arbetsläger/…/

Ett viktigt frågeområde i relation till Sverige är försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland är ständigt närvarande som något som man måste förhålla sig till även om ingen i dag tror på någon form av traditionell väpnad konflikt däremot finns oro för annat som exempelvis cyberhot. Mer initierade bedömare pekar också på Rysslands egna omställningssvårigheter med neddragningar och växande hot i de sydöstra delarna av landet att ta hänsyn till i form av terrorism och religiösa grupper. Det talas om lägre moral inom trupperna. De senaste åren har också viktig nyckelpersonal förlorats då det inte går att konkurrera internationellt. Mikroelektroniskt erkänner sig landet besegrat med allt vad det innebär medan kärnteknik, både civilt och militärt, fortfarande utgör en prioriterad sektor. En sammanfattning som kunde höras från UD i Riga löd: ’Ryssland är stabilt instabilt!’

De egna bidragen i form av stridskrafter i Estland, Lettland och Litauen är relativt blygsamma. Den ekonomiska nedgången har också lett till kraftiga budgetneddragningar. I Lettland och Litauen har det tidigare traditionella värnpliktsförsvaret övergetts till förmån för kontrakterade styrkor av just ekonomiska skäl. Ett sätt att kompensera egna tillkortakommanden är att ytterst lojalt ställa sig bakom pågående Natooperationer som den i Afghanistan men även andra som i Bosnien, Kosovo och Irak. Även om den politiska uppbackningen är fullständig finns en trötthet hos deltagande trupper. I ljuset av detta ska ses det tydligt uttalade önskemålet om att få medverka i en nordisk stridsgrupp 2014 under svensk ledning. Även inom andra områden som materielinköp vill man vara med även om varje lands samlade försvarsbudget är på motsvarande runt två miljarder kronor varav personalkostnader är minst hälften och snarare ligger upp mot 60-70 procent. Men närheten till Norden är viktigt!”

I Svensk Tidskrift har jag också en intervju med Argita Daudze, historiker och diplomat från Lettland. Det handlar bland annat om Nato och den fråga hon ställer är varför Sverige inte vågar ta steget?

” - Även om Sverige de facto på många sätt fungerar som ett Nato-land med engagemang i Afghanistan och Libyen så är det ändå skillnad på att vara det också de jure.

- Sverige förstår heller inte att man har en tung regional roll att axla i Östersjöområdet. Det finns önskemål om svenskt ledarskap!”

Hela Baltikumartikeln finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25507

Hela intervjun med Argita Daudze finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25543

Norden och Nato

För några dagar sedan arrangerade organisationen Folk och Försvar ett seminarium tillsammans med centerpartiet. Utgångspunkten var vem och vilka Sverige militärt kan samarbeta med. På sitt sätt en ältandets fråga som huvudsakligen hämtar kraft ur de förhållanden som rådde 30-40 år tillbaka i tiden. Då fanns en tydlig beröringsångest med Nato. Den formella militära alliansfriheten skulle upprätthållas till varje pris. Journalisten Mikael Holmströms nyligen utgivna tegelstenstunga bok om hur det officiella Sverige spelat under täcker är bara ett av många exempel på skillnaderna mellan verklighet och myt.

I dag finns möjligtvis en utmaning i att de hängivna Natovännerna är lika engagerade som motståndarna. För egen del och moderaterna är det inget dramatiskt i att peka ut medlemskap som det självklara naturliga steget att ta. Samtidigt gäller det att undvika överdrifter. De flesta håller i dag med om att Sverige är en av Natos närmaste allierade, det vi saknar är det fullständiga inflytandet. Det är viktigt att uppnå full delaktighet men samtidigt finns det också många andra politiska frågor som skall behandlas och strider att utkämpa. Och de som ständigt markerar emot Nato har svårt att se dagens realiteter.

Att centern tillsammans med Folk och Försvar arrangerar en övning kring detta tema och med önskemål om någon form av granskning tror jag ändå skall tolkas som positivt att partiet önskar för egen del ett fördjupat och brett material att använda för egna ställningstaganden. Och en sådan analys kan säkert göras på många sätt. Parlamentarisk utredning är ingalunda det enda.

I avvaktan på fullt Nato-medlemskap tycker jag att det är viktigt att Sverige är en drivande och ansvarstagande part i andra former av samverkan som gynnar landets intressen. Vi är engagerade i det som sker i Afghanistan och Libyen. Det finns vidare exempelvis NORDEFCO som under svenskt ordförandeskap handlar om gemensamma och gränsöverskridande övningar, utbildningar, kurser, logistik och materielbeställningar i Norden. Här finns MARSUNO som handlar om integrerad övervakning av de Nordeuropeiska havsområdena med den svenska Kustbevakningen som en viktig och drivande aktör. SUCBAS är ett utbyte av sjölägesinformation tillsammans med Finland, Estland, Lettland och Litauen.

Och före detta seminarium hade jag precis deltagit i ett möte där en engelsk forskare hyllat Sverige som ett av de länder som var långt kommet i arbetet mot cyberhot. Han sade att det kändes naturligt för UK att samverka med några spetsnationer varav vårt var ett.

Från centerhåll betonades vid det egna mötet att det sker neddragningar i ett antal europeiska länder som konsekvens av dåliga statsfinanser och svårt budgetläge. Så är inte fallet i Sverige. En av forskarna påminde också om vad regeringar tidigare beställt och vad som sedan funnits på papper respektive i verkligheten. En ledande militär citerades som hävdade ha sagt för ungefär tjugo år sedan att försvarsmakten då var, eller i vart fall var på väg att bli, krigsoduglig! Allt detta leder också till slutsatser och reflektioner om vikten av strategiska samarbeten.

Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson talade för centerpartiet med Peter Rådberg (MP) och jag själv (M) som inbjudna gäster. Och den grundläggande fråga som det finns anledning att fundera vidare kring var den som formulerades av en ledarskribent från Aftonbladet: Vilket säkerhetspolitiskt problem är det vi försöker lösa?

På Folk och Försvars hemsida går det att hitta en websändning från seminariet: http://www.folkochforsvar.se/