Norden och Nato

För några dagar sedan arrangerade organisationen Folk och Försvar ett seminarium tillsammans med centerpartiet. Utgångspunkten var vem och vilka Sverige militärt kan samarbeta med. På sitt sätt en ältandets fråga som huvudsakligen hämtar kraft ur de förhållanden som rådde 30-40 år tillbaka i tiden. Då fanns en tydlig beröringsångest med Nato. Den formella militära alliansfriheten skulle upprätthållas till varje pris. Journalisten Mikael Holmströms nyligen utgivna tegelstenstunga bok om hur det officiella Sverige spelat under täcker är bara ett av många exempel på skillnaderna mellan verklighet och myt.

I dag finns möjligtvis en utmaning i att de hängivna Natovännerna är lika engagerade som motståndarna. För egen del och moderaterna är det inget dramatiskt i att peka ut medlemskap som det självklara naturliga steget att ta. Samtidigt gäller det att undvika överdrifter. De flesta håller i dag med om att Sverige är en av Natos närmaste allierade, det vi saknar är det fullständiga inflytandet. Det är viktigt att uppnå full delaktighet men samtidigt finns det också många andra politiska frågor som skall behandlas och strider att utkämpa. Och de som ständigt markerar emot Nato har svårt att se dagens realiteter.

Att centern tillsammans med Folk och Försvar arrangerar en övning kring detta tema och med önskemål om någon form av granskning tror jag ändå skall tolkas som positivt att partiet önskar för egen del ett fördjupat och brett material att använda för egna ställningstaganden. Och en sådan analys kan säkert göras på många sätt. Parlamentarisk utredning är ingalunda det enda.

I avvaktan på fullt Nato-medlemskap tycker jag att det är viktigt att Sverige är en drivande och ansvarstagande part i andra former av samverkan som gynnar landets intressen. Vi är engagerade i det som sker i Afghanistan och Libyen. Det finns vidare exempelvis NORDEFCO som under svenskt ordförandeskap handlar om gemensamma och gränsöverskridande övningar, utbildningar, kurser, logistik och materielbeställningar i Norden. Här finns MARSUNO som handlar om integrerad övervakning av de Nordeuropeiska havsområdena med den svenska Kustbevakningen som en viktig och drivande aktör. SUCBAS är ett utbyte av sjölägesinformation tillsammans med Finland, Estland, Lettland och Litauen.

Och före detta seminarium hade jag precis deltagit i ett möte där en engelsk forskare hyllat Sverige som ett av de länder som var långt kommet i arbetet mot cyberhot. Han sade att det kändes naturligt för UK att samverka med några spetsnationer varav vårt var ett.

Från centerhåll betonades vid det egna mötet att det sker neddragningar i ett antal europeiska länder som konsekvens av dåliga statsfinanser och svårt budgetläge. Så är inte fallet i Sverige. En av forskarna påminde också om vad regeringar tidigare beställt och vad som sedan funnits på papper respektive i verkligheten. En ledande militär citerades som hävdade ha sagt för ungefär tjugo år sedan att försvarsmakten då var, eller i vart fall var på väg att bli, krigsoduglig! Allt detta leder också till slutsatser och reflektioner om vikten av strategiska samarbeten.

Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson talade för centerpartiet med Peter Rådberg (MP) och jag själv (M) som inbjudna gäster. Och den grundläggande fråga som det finns anledning att fundera vidare kring var den som formulerades av en ledarskribent från Aftonbladet: Vilket säkerhetspolitiskt problem är det vi försöker lösa?

På Folk och Försvars hemsida går det att hitta en websändning från seminariet: http://www.folkochforsvar.se/