Baltiska rådet har arrangerat ett möte i Tallinn kring Internetfrågor. Det kretsade kring allt från säkerhetsaspekter över ren juridik till den organiserade kriminalitet som nyttjar den nya teknikens fördelar. Nordiska rådet var inbjudet att delta. Jag var den representanten. I grunden är det mycket bra och viktigt med erfarenhetsutbyte mellan både förtroendevalda och tjänstemän från länderna runt Östersjön. Värderingsmässigt finns mycket som delas även om en del slutsatser och praktiska utformningar kan skilja åt.
Först ut var Mait Heidelberg från Estland som för regeringarna i Baltikum tagit fram en rapport om skapandet av en fungerande gemensam e-marknad. Ambitionerna är höga. Det finns en stor insikt om vilka möjligheter som kan skapas ifall det underlättas för handel och transaktioner. Synsättet påminner mycket om det som finns i de nordiska länderna. Det finns också en stor krets användare i alla de tre republikerna även om den digitala trappans ålderssteg märks tydligt även här. Samtidigt dras Baltikum med andra problem. Här finns exempelvis inte Spotify! Länderna anses för små och därmed upphovsrättsligt ointressanta. Mait Heidelberg menar att Estland, Lettland och Litauen ibland drabbas hårdare och är negativt särbehandlade av Hollywoods regler än exempelvis Sverige. Här finns måhända möjligheter till ökat samarbete mellan Norden och Baltikum!
Mait Heidelberg pekade också på svårigheterna att använda kreditkort och sköta betalningar mellan länderna. För den enskilda är det viktigt att sådant här fungerar. Och för den som önskar att EU allt mer ska bli en gemensam marknad för varor och tjänster är det här centrala utmaningar. Redan idag finns det EU-direktiv som talar om icke-diskriminering av människor som bor i annat EU-land – tyvärr är det inte alltid dessa regler uppfylls och efterlevs!
Lauri Aasmann verkar vid Nato Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence (CCDCOE) som förlagts till just Tallinn. Estland har ju får några år sedan upplevt en IT-baserad fullskaleattack på det egna landet. Ryssland angrep även Georgien först via nätet innan trupper rent fysiskt gick in. Också Radio Free Europe har tidigare utsatts för sabotage och svåra störningar via Internet. CCDCOE, eller The Centre som det kallas bland medarbetarna, är på väg att etablera sig som en viktig aktör och koordinator när det gäller IT-frågor ur ett bredare försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Lauri Aasmann berättar att granskning visar att under juli till september 2011 spårades världen över fem miljoner nya olika former av virus, trojaner och annan ”nedsmutsning”. Det gör 55 555 per dag och säger något om de hot som finns.
Det konstateras att det finns internationella regler och konventioner om krigföring länder emellan men inget är reglerat om vad som får göras i cyberspace. Det finns önskemål om någon form av internationell lagstiftning även inom detta område. För både länder och samhällen har på sitt sätt blivit sårbarare. Från CCDCOEs sida ses mer av cyber-kriminalitet och cyber-spionage och det finns en stor rädsla för cyber-terrorism. Även här finns beröringspunkter mellan Norden och Baltikum!
Den avslutande delen av konferensen i Tallinn handlade om den gemensamma utmaningen i form av droghandel. Från Estland, Lettland och Litauen rapporterades om tillståndet i respektive land. En gemensam nämnare är att en hel del införsel sker via Ryssland. Lagstiftning och grundläggande synsätt är rätt likartad de tre länderna emellan och påminner mycket om hur det även är i Norden. I Estland har för några år sedan rätt kraftiga lagskärpningar genomförts. För storsäljare och smugglare är straffskalan 20 år upp till livstid.
Det görs försök att förbättra missbruksvården. Arbetet är inriktat på att reducera utbudet av droger.
I alla de tre baltiska republikerna har offentliga diskussioner förts om avkriminaliseringar men i både Estland och Litauen har det mött på starkt motstånd. I Estland fanns planer på nya regler kring cannabis med det avfärdades helt av experterna och blev inte av. Lettland verkar vara det land som har den mest besvärliga opinionen med några mer kända personer som engagerat sig till förmån för liberaliseringar. Av andelen brott sticker också Lettland av på ett negativt sätt med fler narkotikarelaterade än sina grannländer. Att det verkligen handlar om gemensamma utmaningar för alla runt Östersjön märks genom att ett växande antal från exempelvis Litauen blir gripna för smuggling utomlands, då särskilt i de nordiska länderna. På samma sätt som politiker och polis mellan Baltikum och Norden gjort gemensam sak i arbetet för att komma åt människohandeln borde fler åtgärder göras tillsammans för att försvåra för den organiserade kriminalitet som ägnar sig åt narkotikasmuggling. Det finns också dem som ger uttryck för oro då brottsligheten sprider korruption omkring sig med mutor och ökad aktivitetsgrad på Internet.
Slutsatsen är entydig: Det är viktigt att agera gemensamt!
Visar inlägg med etikett Estland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Estland. Visa alla inlägg
söndag 15 april 2012
onsdag 8 juni 2011
Grannar i Östersjöområdet
De tre baltiska republikerna blir allt viktigare för vårt närområde. För en tid sedan var jag i Estland och då berättades att Sverige numera var främsta investeringsland. Ekonomierna integreras och växer samman. Utbytet ökar. 15 augusti ska Måndagsmötena åter uppmärksammas i Stockholm och det stöd som för 20 år sedan visades Estland, Lettland och Litauen under en besvärlig tid då Sovjetunionen föll samman men maktens murkna män inte ville släppa taget över de tre länder vid Östersjön som ockuperades.
Baserat på nyligen genomförda resor i Estland, Lettland och Litauen har jag ställt samman några intryck i senaste Svensk Tidskrift. Jag noterar:
”Samtidigt är det ett lätt begånget fel att betrakta Baltikum som lika enhetligt och nära som de nordiska länderna. Mellan de tre finns minst lika stora skillnader och olikheter som mellan exempelvis Finland, Norge, Danmark och Sverige. Men det finns också annat som ännu tydligare skiljer åt. Det handlar om helt olika språk vilket gör att balterna tvingas använda engelska eller de tidigare förtryckarnas ryska för att tala med varandra medan vi har det enklare även om det ibland knorras bland skandinaver som har svårt att förstå varandra. Krisen har också slagit olika hårt men framför allt tacklats helt olika med Estland som klarat av även strukturella reformer och nu är en del av eurozonen, Lettland som genomfört en inre devalvering med kraftigt sänkta löner och så Litauen som haft mest kämpigt. Politiskt påminner Estlands partier mest om dem i grannländerna västerut medan Litauens parlament kan beskrivas som rörigt utan att på något sätt överdriva. Korruption och energiberoende är andra utmaningar som blir värre ju längre söderut man kommer.
I både Lettland och Litauen förs en offentlig debatt om oligarkernas skadliga inflytande. Det finns en farlig, direkt ohälsosam, sammanblandning mellan privata affärsintressen och politik. Med sönderfallande partier, bristande ideologisk skolning och svaga internationella politiska nätverk hamnar nyutnämnda parlamentariker och ministrar lätt i händerna på inflytelserika män med makt som styr från kulisserna. Till det kommer en rysk minoritet som flyttades in under de mörka åren av förtryck samtidigt som oppositionella, oliktänkande eller godtyckligt utvalda personer i godsvagnar sändes österut mot kollektivjordbruk eller arbetsläger/…/
Ett viktigt frågeområde i relation till Sverige är försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland är ständigt närvarande som något som man måste förhålla sig till även om ingen i dag tror på någon form av traditionell väpnad konflikt däremot finns oro för annat som exempelvis cyberhot. Mer initierade bedömare pekar också på Rysslands egna omställningssvårigheter med neddragningar och växande hot i de sydöstra delarna av landet att ta hänsyn till i form av terrorism och religiösa grupper. Det talas om lägre moral inom trupperna. De senaste åren har också viktig nyckelpersonal förlorats då det inte går att konkurrera internationellt. Mikroelektroniskt erkänner sig landet besegrat med allt vad det innebär medan kärnteknik, både civilt och militärt, fortfarande utgör en prioriterad sektor. En sammanfattning som kunde höras från UD i Riga löd: ’Ryssland är stabilt instabilt!’
De egna bidragen i form av stridskrafter i Estland, Lettland och Litauen är relativt blygsamma. Den ekonomiska nedgången har också lett till kraftiga budgetneddragningar. I Lettland och Litauen har det tidigare traditionella värnpliktsförsvaret övergetts till förmån för kontrakterade styrkor av just ekonomiska skäl. Ett sätt att kompensera egna tillkortakommanden är att ytterst lojalt ställa sig bakom pågående Natooperationer som den i Afghanistan men även andra som i Bosnien, Kosovo och Irak. Även om den politiska uppbackningen är fullständig finns en trötthet hos deltagande trupper. I ljuset av detta ska ses det tydligt uttalade önskemålet om att få medverka i en nordisk stridsgrupp 2014 under svensk ledning. Även inom andra områden som materielinköp vill man vara med även om varje lands samlade försvarsbudget är på motsvarande runt två miljarder kronor varav personalkostnader är minst hälften och snarare ligger upp mot 60-70 procent. Men närheten till Norden är viktigt!”
I Svensk Tidskrift har jag också en intervju med Argita Daudze, historiker och diplomat från Lettland. Det handlar bland annat om Nato och den fråga hon ställer är varför Sverige inte vågar ta steget?
” - Även om Sverige de facto på många sätt fungerar som ett Nato-land med engagemang i Afghanistan och Libyen så är det ändå skillnad på att vara det också de jure.
- Sverige förstår heller inte att man har en tung regional roll att axla i Östersjöområdet. Det finns önskemål om svenskt ledarskap!”
Hela Baltikumartikeln finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25507
Hela intervjun med Argita Daudze finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25543
Baserat på nyligen genomförda resor i Estland, Lettland och Litauen har jag ställt samman några intryck i senaste Svensk Tidskrift. Jag noterar:
”Samtidigt är det ett lätt begånget fel att betrakta Baltikum som lika enhetligt och nära som de nordiska länderna. Mellan de tre finns minst lika stora skillnader och olikheter som mellan exempelvis Finland, Norge, Danmark och Sverige. Men det finns också annat som ännu tydligare skiljer åt. Det handlar om helt olika språk vilket gör att balterna tvingas använda engelska eller de tidigare förtryckarnas ryska för att tala med varandra medan vi har det enklare även om det ibland knorras bland skandinaver som har svårt att förstå varandra. Krisen har också slagit olika hårt men framför allt tacklats helt olika med Estland som klarat av även strukturella reformer och nu är en del av eurozonen, Lettland som genomfört en inre devalvering med kraftigt sänkta löner och så Litauen som haft mest kämpigt. Politiskt påminner Estlands partier mest om dem i grannländerna västerut medan Litauens parlament kan beskrivas som rörigt utan att på något sätt överdriva. Korruption och energiberoende är andra utmaningar som blir värre ju längre söderut man kommer.
I både Lettland och Litauen förs en offentlig debatt om oligarkernas skadliga inflytande. Det finns en farlig, direkt ohälsosam, sammanblandning mellan privata affärsintressen och politik. Med sönderfallande partier, bristande ideologisk skolning och svaga internationella politiska nätverk hamnar nyutnämnda parlamentariker och ministrar lätt i händerna på inflytelserika män med makt som styr från kulisserna. Till det kommer en rysk minoritet som flyttades in under de mörka åren av förtryck samtidigt som oppositionella, oliktänkande eller godtyckligt utvalda personer i godsvagnar sändes österut mot kollektivjordbruk eller arbetsläger/…/
Ett viktigt frågeområde i relation till Sverige är försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland är ständigt närvarande som något som man måste förhålla sig till även om ingen i dag tror på någon form av traditionell väpnad konflikt däremot finns oro för annat som exempelvis cyberhot. Mer initierade bedömare pekar också på Rysslands egna omställningssvårigheter med neddragningar och växande hot i de sydöstra delarna av landet att ta hänsyn till i form av terrorism och religiösa grupper. Det talas om lägre moral inom trupperna. De senaste åren har också viktig nyckelpersonal förlorats då det inte går att konkurrera internationellt. Mikroelektroniskt erkänner sig landet besegrat med allt vad det innebär medan kärnteknik, både civilt och militärt, fortfarande utgör en prioriterad sektor. En sammanfattning som kunde höras från UD i Riga löd: ’Ryssland är stabilt instabilt!’
De egna bidragen i form av stridskrafter i Estland, Lettland och Litauen är relativt blygsamma. Den ekonomiska nedgången har också lett till kraftiga budgetneddragningar. I Lettland och Litauen har det tidigare traditionella värnpliktsförsvaret övergetts till förmån för kontrakterade styrkor av just ekonomiska skäl. Ett sätt att kompensera egna tillkortakommanden är att ytterst lojalt ställa sig bakom pågående Natooperationer som den i Afghanistan men även andra som i Bosnien, Kosovo och Irak. Även om den politiska uppbackningen är fullständig finns en trötthet hos deltagande trupper. I ljuset av detta ska ses det tydligt uttalade önskemålet om att få medverka i en nordisk stridsgrupp 2014 under svensk ledning. Även inom andra områden som materielinköp vill man vara med även om varje lands samlade försvarsbudget är på motsvarande runt två miljarder kronor varav personalkostnader är minst hälften och snarare ligger upp mot 60-70 procent. Men närheten till Norden är viktigt!”
I Svensk Tidskrift har jag också en intervju med Argita Daudze, historiker och diplomat från Lettland. Det handlar bland annat om Nato och den fråga hon ställer är varför Sverige inte vågar ta steget?
” - Även om Sverige de facto på många sätt fungerar som ett Nato-land med engagemang i Afghanistan och Libyen så är det ändå skillnad på att vara det också de jure.
- Sverige förstår heller inte att man har en tung regional roll att axla i Östersjöområdet. Det finns önskemål om svenskt ledarskap!”
Hela Baltikumartikeln finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25507
Hela intervjun med Argita Daudze finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25543
söndag 22 maj 2011
På andra sidan Östersjön
Den gamla svarta Moleskine är full med anteckningar och noteringar. Dags att börja på en ny! Den förra var inköpt på El Corte i Las Palmas och den nya på Hedengrens i Stockholm. Två favoritställen att handla på! Ett block räcker ungefär ett halvår.
Bläddrar igenom en del av det nedtecknade. Återstår en del artikelmaterial. Bland annat skall jag skriva något längre om förra veckans resa med delar av Försvarsutskottet till Lettland och Litauen. Det var mycket lyckade dagar och i bagaget hem medfördes en hel del kunskap, insikter och en bunt visitkort.
De politiska företrädarna i både Riga och Vilnius var väldigt angelägna om att understryka vikten och behovet av goda kontakter med riksdag och regering i Stockholm. Det beklagades att länderna hade glidit ifrån varandra sedan de tre baltiska republikernas inträde i både EU och Nato. Det är dags för bilateralt utbyte! Ambassaderna gör också ett väldigt bra arbete för att bygga relationer och upprätthålla förbindelser. Glädjande nog finns även försvarsattachéer på plats i alla tre stater.
Från politiskt håll var man tydliga över ett par saker. För det första beklagades både i Lettland och Litauen över att den ekonomiska krisen slagit hårt mot de egna försvarsbudgeterna. I Lettland räknar man med 40-60 procent reduceringar. I vart av de två besökta länderna är den totala summan motsvarande cirka två miljarder kronor per år och då går merparten till löner för anställda. Det har varit neddragningar och försämringar. Man står långt från Nato-målen men försöker kompensera detta genom att vara ytterst lojala mot insatserna i Afghanistan och Libyen. Sverige får mycket beröm och visas stor respekt för sina insatser som skett utan Nato-medlemskap.
I hela Baltikum finns också en uttalad vilja att delta i en ny nordisk stridsgrupp under svensk ledning under 2014 (NBG14): Vi vill hemskt gärna vara med! För egen del finner jag det vara ett rimligt önskemål som på alla sätt bör respekteras! Det skall bli intressant att se om socialdemokraterna halkar omkring i denna fråga såsom de gjort nu kring deltagande i Libyen. Att tänka efter före är inte så dumt!
Rent allmänt har den ekonomiska krisen under de senaste åren slagit hårt. Samtidigt märks en tydlig vilja att hantera utmaningarna. Det visar också kontrasten gentemot Sverige där långsiktighet och ansvarstagande gett sådan synbar utdelning.
Både Lettland och Litauen är medvetna om att länderna fungerar som ett slags lackmustest på Rysslands intresse att ha goda relationer med sin omvärld. Just nu är färgen lätt röd. Lettlands president har nämligen för en tid sedan gjort besök i Moskva. Inga större konflikter är inrapporterade. Litauen är däremot djupt bekymrade och starkt misstroende över rysk energipolitik. Litauen får betala det högsta gaspriset i området. Och Ryssland medverkar aggressivt till att det byggs ett nytt kärnkraftverk i Kaliningrad och ett nytt planeras i Vitryssland bara några mil från Vilnius!
Även om det understryks att regionen för närvarande är ganska säker och att de konventionella hotens bedöms vara få finns ändå en oro över den stora grannen i öster. Eller som Litauens försvarsminister uttryckte det: ”Det finns ett imperialistiskt drag i rysk politik.” Samtidigt är man medveten om att Rysslands stora utmaningar i dag knappast finns i väst (även om i sammanhanget lilla Lettland ibland brukar kuriöst nog dyka upp i ryska opinionsmätningar som ett av de länder som utgör störst hot) utan snarare i söder och öster där det handlar om exempelvis terrorism och olja.
Hur man än vrider och vänder återkommer gärna samtal kring försvar och säkerhet till energifrågor i Lettland och Litauen. Här är de tydligt sammankopplade. I år kommer 20 år av diplomatiska förbindelser att firas. I Vilnius har exempelvis de svenska diplomatiska bilarna ett registreringsnummer som börjar med siffran 1 för att ange vilken nation som var först på plats med egen ambassad (även om Island var första stat att erkänna den nyupprättade republiken). Samtidigt finns det anledning att komma ihåg att länderna också är mycket olika. Något egentligt Baltikum har inte existerat förrän efter 1945 och röda arméns ockupation. Just därför är också bilaterala kontakter så viktiga. Ibland tar vi i dag kanske Estland, Lettland och Litauen litet för givna.
Bläddrar igenom en del av det nedtecknade. Återstår en del artikelmaterial. Bland annat skall jag skriva något längre om förra veckans resa med delar av Försvarsutskottet till Lettland och Litauen. Det var mycket lyckade dagar och i bagaget hem medfördes en hel del kunskap, insikter och en bunt visitkort.
De politiska företrädarna i både Riga och Vilnius var väldigt angelägna om att understryka vikten och behovet av goda kontakter med riksdag och regering i Stockholm. Det beklagades att länderna hade glidit ifrån varandra sedan de tre baltiska republikernas inträde i både EU och Nato. Det är dags för bilateralt utbyte! Ambassaderna gör också ett väldigt bra arbete för att bygga relationer och upprätthålla förbindelser. Glädjande nog finns även försvarsattachéer på plats i alla tre stater.
Från politiskt håll var man tydliga över ett par saker. För det första beklagades både i Lettland och Litauen över att den ekonomiska krisen slagit hårt mot de egna försvarsbudgeterna. I Lettland räknar man med 40-60 procent reduceringar. I vart av de två besökta länderna är den totala summan motsvarande cirka två miljarder kronor per år och då går merparten till löner för anställda. Det har varit neddragningar och försämringar. Man står långt från Nato-målen men försöker kompensera detta genom att vara ytterst lojala mot insatserna i Afghanistan och Libyen. Sverige får mycket beröm och visas stor respekt för sina insatser som skett utan Nato-medlemskap.
I hela Baltikum finns också en uttalad vilja att delta i en ny nordisk stridsgrupp under svensk ledning under 2014 (NBG14): Vi vill hemskt gärna vara med! För egen del finner jag det vara ett rimligt önskemål som på alla sätt bör respekteras! Det skall bli intressant att se om socialdemokraterna halkar omkring i denna fråga såsom de gjort nu kring deltagande i Libyen. Att tänka efter före är inte så dumt!
Rent allmänt har den ekonomiska krisen under de senaste åren slagit hårt. Samtidigt märks en tydlig vilja att hantera utmaningarna. Det visar också kontrasten gentemot Sverige där långsiktighet och ansvarstagande gett sådan synbar utdelning.
Både Lettland och Litauen är medvetna om att länderna fungerar som ett slags lackmustest på Rysslands intresse att ha goda relationer med sin omvärld. Just nu är färgen lätt röd. Lettlands president har nämligen för en tid sedan gjort besök i Moskva. Inga större konflikter är inrapporterade. Litauen är däremot djupt bekymrade och starkt misstroende över rysk energipolitik. Litauen får betala det högsta gaspriset i området. Och Ryssland medverkar aggressivt till att det byggs ett nytt kärnkraftverk i Kaliningrad och ett nytt planeras i Vitryssland bara några mil från Vilnius!
Även om det understryks att regionen för närvarande är ganska säker och att de konventionella hotens bedöms vara få finns ändå en oro över den stora grannen i öster. Eller som Litauens försvarsminister uttryckte det: ”Det finns ett imperialistiskt drag i rysk politik.” Samtidigt är man medveten om att Rysslands stora utmaningar i dag knappast finns i väst (även om i sammanhanget lilla Lettland ibland brukar kuriöst nog dyka upp i ryska opinionsmätningar som ett av de länder som utgör störst hot) utan snarare i söder och öster där det handlar om exempelvis terrorism och olja.
Hur man än vrider och vänder återkommer gärna samtal kring försvar och säkerhet till energifrågor i Lettland och Litauen. Här är de tydligt sammankopplade. I år kommer 20 år av diplomatiska förbindelser att firas. I Vilnius har exempelvis de svenska diplomatiska bilarna ett registreringsnummer som börjar med siffran 1 för att ange vilken nation som var först på plats med egen ambassad (även om Island var första stat att erkänna den nyupprättade republiken). Samtidigt finns det anledning att komma ihåg att länderna också är mycket olika. Något egentligt Baltikum har inte existerat förrän efter 1945 och röda arméns ockupation. Just därför är också bilaterala kontakter så viktiga. Ibland tar vi i dag kanske Estland, Lettland och Litauen litet för givna.
söndag 16 januari 2011
Lysande av Oksanen!
Genom åren har Nordiska rådets litteraturpris många gånger tilldelats synnerligen begåvade och lovande författare. 2010 utgör på inget sätt ett undantag då det gick till Sofi Oksanen för hennes roman Utrensning. Norrmannen Per Petterson som fick priset 2009 erbjöd med sin senaste bok en stor läsupplevelse. Så är verkligen fallet även med Sofi Oksanen från Finland.
Utrensning handlar om Estland: Precis på randen till den nya tiden i början av 1990-talet då Sovjetmaktens ockupation upphörde och självständigheten som egen nation kunde återerövras. En lång och hemsk parentes av övergrepp och förtryck var på väg att avslutas.
I centrum för Sofi Oksanens inkännande text står ett par kvinnor vars livsöden gestaltar det hemska som skett i Estland och Sovjetunionen, men utgör också en relief till vår egen samtid. På den gamla kvinnan Aliides förfallna gård i västra Estland hamnar unga Zara som lyckats rymma från sin hallick och plågoanda. Sedan rullar en vittförgrenad historia upp. Frihetstid varvas med ockupationsår och glider in i mer modern tid. Ständigt närvarande är de grymheter i olika former som kvinnorna utsatts för - det finns med som en viktig vibrerande undertext. Förnekelser, bortförklaringar och olika sätt att retuschera verkligheten är bärande inslag.
Boken är ingen spekulation i våld eller sex utan Sofi Oksanen lyckas med små medel huvudsakligen antyda och därmed i ännu större utsträckning låta läsarna förstå skändningarna. De tecknade personporträtten blir väldigt levande. Roman till trots så känns det väldigt trovärdigt och närvarande. Därmed avslöjas också ett stort författarskap. Sofi Oksanen har förmåga att levandegöra. Berättelsen känns autentisk med ett språk som berör.
Nordiska rådets litteraturpris markerar sin höga kvalitet genom de senaste årens förmåga att finna och lyfta fram goda författarskap som förhoppningsvis får en ordentlig skjuts framåt tack vare uppmärksamheten och hyggligt mycket prispengar. Det kanske inte alltid är de mest kända namnen men där de senaste böckerna visar kraften och förmågan.
Estlands historia tecknat genom dessa kvinnoporträtt är också en påminnelse om den okunskap som finns i både Sverige och resten av Norden kring det som skett på andra sidan Östersjön. Sofi Oksanen lyckas beskriva förtryckets mekanismer och förnedringens smaker och dofter. Med priset, uppmärksamheten och boken fästs fokus på att Norden med sin samhörighet av historia, traditioner och språk har Baltikum som syskon utöver närmaste granne.
Utrensning handlar om Estland: Precis på randen till den nya tiden i början av 1990-talet då Sovjetmaktens ockupation upphörde och självständigheten som egen nation kunde återerövras. En lång och hemsk parentes av övergrepp och förtryck var på väg att avslutas.
I centrum för Sofi Oksanens inkännande text står ett par kvinnor vars livsöden gestaltar det hemska som skett i Estland och Sovjetunionen, men utgör också en relief till vår egen samtid. På den gamla kvinnan Aliides förfallna gård i västra Estland hamnar unga Zara som lyckats rymma från sin hallick och plågoanda. Sedan rullar en vittförgrenad historia upp. Frihetstid varvas med ockupationsår och glider in i mer modern tid. Ständigt närvarande är de grymheter i olika former som kvinnorna utsatts för - det finns med som en viktig vibrerande undertext. Förnekelser, bortförklaringar och olika sätt att retuschera verkligheten är bärande inslag.
Boken är ingen spekulation i våld eller sex utan Sofi Oksanen lyckas med små medel huvudsakligen antyda och därmed i ännu större utsträckning låta läsarna förstå skändningarna. De tecknade personporträtten blir väldigt levande. Roman till trots så känns det väldigt trovärdigt och närvarande. Därmed avslöjas också ett stort författarskap. Sofi Oksanen har förmåga att levandegöra. Berättelsen känns autentisk med ett språk som berör.
Nordiska rådets litteraturpris markerar sin höga kvalitet genom de senaste årens förmåga att finna och lyfta fram goda författarskap som förhoppningsvis får en ordentlig skjuts framåt tack vare uppmärksamheten och hyggligt mycket prispengar. Det kanske inte alltid är de mest kända namnen men där de senaste böckerna visar kraften och förmågan.
Estlands historia tecknat genom dessa kvinnoporträtt är också en påminnelse om den okunskap som finns i både Sverige och resten av Norden kring det som skett på andra sidan Östersjön. Sofi Oksanen lyckas beskriva förtryckets mekanismer och förnedringens smaker och dofter. Med priset, uppmärksamheten och boken fästs fokus på att Norden med sin samhörighet av historia, traditioner och språk har Baltikum som syskon utöver närmaste granne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
