Telia, teknik och Vitryssland

Med rätta har det förts debatt om hur tele- och Internetbolag agerar i diktaturer och länder med auktoritärt styre. Telia Sonera kom att granskas i ett mycket ofördelaktigt reportage där det visades hur bland annat säkerhetstjänsten i Vitryssland kommit att nyttja företaget för att jaga och trakassera oliktänkande. Telia Sonera begick inledningsvis två allvarliga fel. För det första gjordes försök att tona ned och för det andra någon slags absurd jämförelse om att bestämmelser och lagar följs här som där. Men det är en jätteskillnad att leva i en demokrati! I ett förtryckande system som Vitryssland är polis och myndigheter maktens redskap för att tysta och tona ned inte för att skydda och bekämpa verklig brottslighet. Den som inte kan se den fundamentala skillnaden borde gå fram till spegeln och kolla om det verkligen inte går att lyfta upp kanten på nattmössan. Telia Sonera har ett ansvar som sträcker sig långt bortom att bara acceptera och leva efter auktoritära staters regler!

Men det finns också en fara i att hamna i något slags ryggmärgsmässig vänsterposition där allt utbyte ses som felaktigt. Det är med ny teknik, men också utbyte med demokratiska länder, som förtryckande regimer långsiktigt kan undergrävas. Tillsammans med några M-kolleger från utrikesutskottet (Walburga Douglas Habsburg, Christian Holm och Ulrik Nilsson) har en artikel publicerats på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM (Medelhavsunionen) har jag i samtal men också på plats i Nordafrika kunnat följa hur de stora förändringar som vi väljer att kalla den ”Arabiska våren” just har modern informationsteknik att tacka för så mycket. Och den anden som är utsläppt ur flaskan kan aldrig spärras in igen – varken i Tunisien eller Egypten som där mer blodiga strider utkämpats likt Libyen och Syrien.

Bland annat skriver vi: ” För att idéer ska spridas måste människor kommunicera: mötas fysiskt eller med hjälp av teknik. Vi har det senaste året sett exempel på hur det senare banat väg för- eller åtminstone bistått utvecklingen mot demokrati i arabvärlden. Icke mindre viktig är teknik som underlättar kommunikation i Europas sista diktatur – Vitryssland.

Den senaste tidens debatt är i behov av nyansering. Telia Soneras roll i gripandet och förföljandet av oppositionella i diktaturer som Vitryssland och Azerbjadjan har fått stort medieutrymme. Men bilden av det svenska telekomföretaget som den stora boven i dramat behöver sättas i perspektiv, även om de har ett stort ansvar att göra vad de kan för att minska riskerna för missbruk av sina tjänster och produkter. Därför är det bra att de nu tagit till sig av kritiken/…/

Teknik i sig kan aldrig vara av ondo. Människor som kontrollerar tekniken är de som ansvarar för att den används på rätt sätt. Dessvärre är inte detta alltid verklighet. Men människor som sluter upp och varje dag slåss för demokratiska värderingar och principer mot diktatoriska regimer, måste också kommunicera.

En förutsättning för en lyckad opposition är möjligheten till att kunna sluta upp på möten, sprida material och att kunna kommunicera utan att riskera ett fysiskt möte, exempelvis i Vitryssland där oppositionella själva uttalat en önskan om att bibehålla kommunikationsmöjligheterna.

Sverige har vid ett flertal tillfällen, nu senast i Libyen arbetat aktivt med att hålla mobilnäten igång, mycket för att oppositionens arbete inte skulle stanna av. Frihet på nätet är något som vi moderater prioriterar i vår utrikespolitisk och det är också en prioritet för hela utrikesdepartementet.

Den mycket kritiserade GPS-tekniken som använts för att spåra deltagare i demonstrationer i berörda länder har även positiva delar, något som lätt glöms bort. Spårningen av brottslingar eller lokaliserandet av försvunna personer är exempel på den ljusa sidan av tekniken, något som inte belysts i debatten.

Att ge oppositionen verktyg för sitt arbete för en mer demokratisk värld är av yttersta vikt. Att internationella telekomföretag drar sig ur diktaturer är inte ett positivt scenario. Att lämna byggandet och underhållningen av tele- och internetnät i händerna på diktatorer resulterar endast i att såväl isoleringen från omvärlden som regimens grepp om folket blir mer totalitärt.”

Här finns hela artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunkt:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-teknik-i-diktaturer-ger-frihet_7115171.svd

Heidelberg i Tallinn

Baltiska rådet har arrangerat ett möte i Tallinn kring Internetfrågor. Det kretsade kring allt från säkerhetsaspekter över ren juridik till den organiserade kriminalitet som nyttjar den nya teknikens fördelar. Nordiska rådet var inbjudet att delta. Jag var den representanten. I grunden är det mycket bra och viktigt med erfarenhetsutbyte mellan både förtroendevalda och tjänstemän från länderna runt Östersjön. Värderingsmässigt finns mycket som delas även om en del slutsatser och praktiska utformningar kan skilja åt.

Först ut var Mait Heidelberg från Estland som för regeringarna i Baltikum tagit fram en rapport om skapandet av en fungerande gemensam e-marknad. Ambitionerna är höga. Det finns en stor insikt om vilka möjligheter som kan skapas ifall det underlättas för handel och transaktioner. Synsättet påminner mycket om det som finns i de nordiska länderna. Det finns också en stor krets användare i alla de tre republikerna även om den digitala trappans ålderssteg märks tydligt även här. Samtidigt dras Baltikum med andra problem. Här finns exempelvis inte Spotify! Länderna anses för små och därmed upphovsrättsligt ointressanta. Mait Heidelberg menar att Estland, Lettland och Litauen ibland drabbas hårdare och är negativt särbehandlade av Hollywoods regler än exempelvis Sverige. Här finns måhända möjligheter till ökat samarbete mellan Norden och Baltikum!

Mait Heidelberg pekade också på svårigheterna att använda kreditkort och sköta betalningar mellan länderna. För den enskilda är det viktigt att sådant här fungerar. Och för den som önskar att EU allt mer ska bli en gemensam marknad för varor och tjänster är det här centrala utmaningar. Redan idag finns det EU-direktiv som talar om icke-diskriminering av människor som bor i annat EU-land – tyvärr är det inte alltid dessa regler uppfylls och efterlevs!

Lauri Aasmann verkar vid Nato Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence (CCDCOE) som förlagts till just Tallinn. Estland har ju får några år sedan upplevt en IT-baserad fullskaleattack på det egna landet. Ryssland angrep även Georgien först via nätet innan trupper rent fysiskt gick in. Också Radio Free Europe har tidigare utsatts för sabotage och svåra störningar via Internet. CCDCOE, eller The Centre som det kallas bland medarbetarna, är på väg att etablera sig som en viktig aktör och koordinator när det gäller IT-frågor ur ett bredare försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Lauri Aasmann berättar att granskning visar att under juli till september 2011 spårades världen över fem miljoner nya olika former av virus, trojaner och annan ”nedsmutsning”. Det gör 55 555 per dag och säger något om de hot som finns.

Det konstateras att det finns internationella regler och konventioner om krigföring länder emellan men inget är reglerat om vad som får göras i cyberspace. Det finns önskemål om någon form av internationell lagstiftning även inom detta område. För både länder och samhällen har på sitt sätt blivit sårbarare. Från CCDCOEs sida ses mer av cyber-kriminalitet och cyber-spionage och det finns en stor rädsla för cyber-terrorism. Även här finns beröringspunkter mellan Norden och Baltikum!

Den avslutande delen av konferensen i Tallinn handlade om den gemensamma utmaningen i form av droghandel. Från Estland, Lettland och Litauen rapporterades om tillståndet i respektive land. En gemensam nämnare är att en hel del införsel sker via Ryssland. Lagstiftning och grundläggande synsätt är rätt likartad de tre länderna emellan och påminner mycket om hur det även är i Norden. I Estland har för några år sedan rätt kraftiga lagskärpningar genomförts. För storsäljare och smugglare är straffskalan 20 år upp till livstid.
Det görs försök att förbättra missbruksvården. Arbetet är inriktat på att reducera utbudet av droger.

I alla de tre baltiska republikerna har offentliga diskussioner förts om avkriminaliseringar men i både Estland och Litauen har det mött på starkt motstånd. I Estland fanns planer på nya regler kring cannabis med det avfärdades helt av experterna och blev inte av. Lettland verkar vara det land som har den mest besvärliga opinionen med några mer kända personer som engagerat sig till förmån för liberaliseringar. Av andelen brott sticker också Lettland av på ett negativt sätt med fler narkotikarelaterade än sina grannländer. Att det verkligen handlar om gemensamma utmaningar för alla runt Östersjön märks genom att ett växande antal från exempelvis Litauen blir gripna för smuggling utomlands, då särskilt i de nordiska länderna. På samma sätt som politiker och polis mellan Baltikum och Norden gjort gemensam sak i arbetet för att komma åt människohandeln borde fler åtgärder göras tillsammans för att försvåra för den organiserade kriminalitet som ägnar sig åt narkotikasmuggling. Det finns också dem som ger uttryck för oro då brottsligheten sprider korruption omkring sig med mutor och ökad aktivitetsgrad på Internet.

Slutsatsen är entydig: Det är viktigt att agera gemensamt!

Rapport från Rom

Sedan 2004 finns ett politiskt organ för Medelhavsområdet (EMPA Euro-Mediterranean parliamentary Assembly) som samlar företrädare från EU-parlamentet, de nationella parlamenten i EU-länderna samt ett antal företrädare för andra stater runt Medelhavet. Fredag 4 mars var det dags för den årliga sessionen. I år i Rom. Dagordningen inleddes med diskussion om den senaste tidens händelseutveckling i regionen. Med många rapportörer och inledande talare tog det hela en bra stund. Tanken var att punkten skulle hålla på mellan 9 och 11, den drog ut till runt 13. En del talare var duktiga på att respektera den tilldelade tiden, andra struntade både i andra delegater som talmannens klockringande och fortsatte att mala på.

Även om Libyen står utanför samarbetet så var landet i blickfånget, både i fråga om mångas oro för vad diktatorn kan hitta på som de stora flyktingproblem och sociala svårigheter som nu uppstått bland framför allt utländska gästarbetare. Någon representant från Tunisien fanns inte på plats, däremot en person som uppgav sig vara vice utrikesminister i Egypten. Till det kommer så länder som Algeriet och Marocko. Även Israel och Palestinska myndigheten deltar. Sessionen bestod av totalt 280 valda företrädare från drygt 40 olika parlament.

Utöver den aktuella situationen i Nordafrika och Arabvärlden behandlades andra områden som religions- och kulturdialog, kvinnornas ställning samt finansieringen av gemensamma projekt. Dagen före, torsdag 3 mars, var det utskotts- och rådsmöten. Den svenska, mycket aktiva, delegationen bestod av: Hans Wallmark (M), ordförande, Kerstin Engle (S), Désirée Pethrus (KD), Ulrik Nilsson (M) och Abir Al-Sahlani (C). Svenskarna var verkligen konstruktivt aktiva, både i talarstolen som bakom kulisserna, vilket också uppmärksammades på ett positivt sätt av företrädare för andra länder.

I mitt inledningsanförande hade jag tänkt beröra en del olika saker. Med tiden fick jag stryka och stryka. Anförandet skulle dessutom hållas på engelska. För den som är intresserad bifogas dock hela det gjorda utkastet på svenska. Jag var den första som i debatten över huvud taget kom att beröra så viktiga saker för en demokrati som fria media! Övriga svenskar underströk i sina tal senare denna betydelsefulla svenska hållning att nätets tankefrihet inte får begränsas! Med inte så litet stolthet kunde jag som delegationsledare notera hur bra och nära de svenska ledamöterna kunde jobba över parti- och blockgränserna!

”Aldrig tidigare torde närheten och intimiteten i Medelhavsregionen ha tydliggjorts såsom under de senaste veckorna med alla sina tvära politiska kast i Nordafrika med Tunisien, Egypten och nu Libyen. Vi är beroende av varandra. Det handlar om gemensam säkerhet. Om integration. Om migration. Och viktigast av allt om demokrati.

För mig från Sverige med en parlamentarisk tradition som söker sig minst 500 år bakåt i tiden och fria bönder som beslutat om sina egna lokala angelägenheter och utsett oberoende domare i över 1000 år är det lätt att ta ställning för alla som förespråkar fria val. Utöver den rent demokratiskt självklara aspekten är det både bra för samhällsgemenskapen som kostnadseffektivt att ersätta premiärministrar, presidenter och andra politiker i val vart fjärde år istället för att kravaller och människors berättigade vrede skall utgöra signalen till förändring efter 20, 30 eller 40 år av oavbrutet styre.

Fria val är viktiga. Men demokrati är så mycket mer! Det handlar om respekt. Respekt för andra människors åsikter, traditioner och bakgrunder. Det handlar om oberoende domstolar. Det handlar om journalister som fritt får granska, skriva, tycka och tänka.

Maktdelning är centralt. I enlighet med Montesquieu finns den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Till det kommer den fjärde; nämligen den granskande. Det krävs också en sund balans mellan staten och den politiskt styrda sektorn å ena sidan och det civila samhället med sitt myller av oberoende föreningar, församlingar och intressegrupper å den andra.

Som svensk vill jag väldigt gärna vara med i utvecklandet av alla dessa traditioner. Redan i nästa vecka kommer vår svenska delegation att tillsammans med landets biståndsminister arrangera ett seminarium om hur konkret hjälp och stöd kan se ut.

Härskare har tidigare i historien nyttjat den då nya tekniken för sina syften. Masskommunikationer i form av radio och TV ställdes i förtryckets tjänst. Med Internet och alla de möjligheter som öppnas för tankeutbyte mellan världens kontinenter, länder och folk har tekniken gjort ett enormt skifte. Och det är därför den som är rädd försöker strypa och hindra. Men bilderna når fram. Texterna når fram. Och viktigast av allt; tankarna når fram. Förhindra inte Internet!

Jag hoppas och tror att vi kan nå ett nytt och fördjupat samarbete mellan Europa och kontinentens alla grannar. Jag hoppas och tror att Medelhavet kan bli en stor region präglad av frihet och öppenhet. Och efter förmåga hjälper vi gärna till, inte minst för att stötta det civila samhällets verkliga oberoende.

För mig följs tankeutbyte självklart av handelsutbyte. Självkritiskt kan konstateras att mer kan göras. För Sveriges del handlar det om i jämförelse med andra länder och regioner ganska blygsamt utbyte. Även om Sverige bidrar på ett ansvarstagande sätt ifråga om bistånd med bortåt 4,5 miljarder euro om året som enskilt land skulle jag för egen del se ett ökat handelsutbyte där nivåerna för både import som export stadigt ökade. För det är genom handel och produktion verkliga förutsättningar kan skapas för jobb som bekämpar fattigdom och därmed en viktig grund för frustration och missnöje. Med handel och utbyte kommer arbetstillfällen, lön och välstånd.

Medan en ny parlamentarisk vår kan skönjas vid Medelhavet finns anledning att på allvar diskutera vad som kan göras åt tullar och handelshinder.

EU har sin grund i kol- och stålunionen. Idén var lika enkel som genial. De som handlar med varandra och är beroende av varandra kan inte starta krig mot varandra. Det gäller inom vår kontinent såväl i samverkan med andra länder och kontinenter.

Ingen verklig frihet utan öppenhet och mångfald. Inget verkligt välstånd utan handel.”