Visar inlägg med etikett PA-UfM. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett PA-UfM. Visa alla inlägg

söndag 24 juni 2012

Mer om Medelhavsområdet

Sedan ungefär två år tillbaka vänder världen allt som oftast blickarna mot vad som sker i Nordafrika och Mellanöstern, inte bara av förtvivlan utan också av hopp. Krav på demokrati och inflytande började först höras i Tunisien och sedan på Tahrirtorget i Kairo – därefter har det spridit sig i olika riktningar. Form och kraft har skiftat mellan länderna. Kungen av Marocko försöker reformera inom det egna systemet medan president Assad i Syrien för ett direkt krig med den egna befolkningen.

Alla inser att mer kan göras och att ett nät av kontakter och relationer borde vävas mellan Europa och Nordafrika. Många av den nya tidens ledare betonar också att det inte endast är krav på politiska reformer som motiverat människor att ge sig ut på gator och torg utan att det också handlar om att återupprätta den egna känslan av värdighet.

Ett av de organ som finns är Medelhavsunionen och dess parlamentariska församling (PA-UfM, tidigare EMPA). Utan svårigheter går att identifiera en mängd förbättringspotentialer! Samtidigt är denna kontaktyta viktig i sig; att politiker och parlamentariker från olika länder och system kommer samman för att tala om gemensamma intressen. Dessvärre har mer än ett möte och en god tanke kvävts av en äldre generation som önskar tala om gamla oförrätter och det som varit. För Nordafrika och Mellanöstern är det av stor betydelse att framtiden inte tas som gisslan av historien!

Ulrik Nilsson, M-kollega i PA-UfM, och jag har för en tid sedan på Politikerbloggen försökt skissa på vad som kan göras i det lilla:

”Som ledamöter i den gruppen kan man inte annat än förundras över hur debatten drivs. Egypten och Tunisien håller en mycket låg profil, de har troligen mer akuta problem att hantera på hemmaplan. Arabländer som inte genomfört någon förändring tenderar att försöka beskriva att den inte behövs hos dem. Konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten tenderar att ständigt komma upp i debatten. Man skulle kunna säga att det i hög grad handlar om att i det korta perspektivet markera att ansvaret för regionens problem ligger hos ”norr” (d.v.s EU länderna), och att arabländerna är offer för omständigheterna.

I arbetsgrupperna tenderar det därför att diskuteras storslagna projekt som skulle kunna ”betala” den påstådda skulden. En ny investeringsbank finansierad av EU, en ny järnväg Rabat-Kairo, en massiv satsning på solenergi i norra Sahara, alla projekt i mångmiljardklassen. All erfarenhet visar dock att förändring måste börja lokalt och småskaligt. Ungefär som vi måste plantera på våren för att sommaren skall blomstra.

Därför anser vi att man borde byta fokus i arbetet inom PA-UfM, istället för mastodontprojekt ska vi kanske småskaligt utveckla insatser som successivt utvecklar området. Vill vi satsa på solceller bör vi istället skapa en mötesplats mellan forskning och utveckling från norr och utbildning och företagande i söder. Säg att vi genom kontakter mellan en grupp universitet kan erbjuda stipendier för ett antal studenter för att studera tekniken i norr under förutsättning att partnern i söder skapar ett nätverk som sedan kan dra nytta av kunskaperna/erfarenheterna. Då kan vi kanske medverka till att bygga en solenergianläggning av kommersiell storlek som sedan kan vara en stimulans för andra projekt. På motsvarande sätt borde man kunna verka inom en rad områden exempelvis när det gäller miljöfrågor och infrastruktur.”

Vår gemensamma artikel på Politikerbloggen finns här i sin helhet: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2012/06/13/47891/

måndag 30 april 2012

Telia, teknik och Vitryssland


Med rätta har det förts debatt om hur tele- och Internetbolag agerar i diktaturer och länder med auktoritärt styre. Telia Sonera kom att granskas i ett mycket ofördelaktigt reportage där det visades hur bland annat säkerhetstjänsten i Vitryssland kommit att nyttja företaget för att jaga och trakassera oliktänkande. Telia Sonera begick inledningsvis två allvarliga fel. För det första gjordes försök att tona ned och för det andra någon slags absurd jämförelse om att bestämmelser och lagar följs här som där. Men det är en jätteskillnad att leva i en demokrati! I ett förtryckande system som Vitryssland är polis och myndigheter maktens redskap för att tysta och tona ned inte för att skydda och bekämpa verklig brottslighet. Den som inte kan se den fundamentala skillnaden borde gå fram till spegeln och kolla om det verkligen inte går att lyfta upp kanten på nattmössan. Telia Sonera har ett ansvar som sträcker sig långt bortom att bara acceptera och leva efter auktoritära staters regler!

Men det finns också en fara i att hamna i något slags ryggmärgsmässig vänsterposition där allt utbyte ses som felaktigt. Det är med ny teknik, men också utbyte med demokratiska länder, som förtryckande regimer långsiktigt kan undergrävas. Tillsammans med några M-kolleger från utrikesutskottet (Walburga Douglas Habsburg, Christian Holm och Ulrik Nilsson) har en artikel publicerats på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM (Medelhavsunionen) har jag i samtal men också på plats i Nordafrika kunnat följa hur de stora förändringar som vi väljer att kalla den ”Arabiska våren” just har modern informationsteknik att tacka för så mycket. Och den anden som är utsläppt ur flaskan kan aldrig spärras in igen – varken i Tunisien eller Egypten som där mer blodiga strider utkämpats likt Libyen och Syrien.

Bland annat skriver vi: ” För att idéer ska spridas måste människor kommunicera: mötas fysiskt eller med hjälp av teknik. Vi har det senaste året sett exempel på hur det senare banat väg för- eller åtminstone bistått utvecklingen mot demokrati i arabvärlden. Icke mindre viktig är teknik som underlättar kommunikation i Europas sista diktatur – Vitryssland.

Den senaste tidens debatt är i behov av nyansering. Telia Soneras roll i gripandet och förföljandet av oppositionella i diktaturer som Vitryssland och Azerbjadjan har fått stort medieutrymme. Men bilden av det svenska telekomföretaget som den stora boven i dramat behöver sättas i perspektiv, även om de har ett stort ansvar att göra vad de kan för att minska riskerna för missbruk av sina tjänster och produkter. Därför är det bra att de nu tagit till sig av kritiken/…/

Teknik i sig kan aldrig vara av ondo. Människor som kontrollerar tekniken är de som ansvarar för att den används på rätt sätt. Dessvärre är inte detta alltid verklighet. Men människor som sluter upp och varje dag slåss för demokratiska värderingar och principer mot diktatoriska regimer, måste också kommunicera.

En förutsättning för en lyckad opposition är möjligheten till att kunna sluta upp på möten, sprida material och att kunna kommunicera utan att riskera ett fysiskt möte, exempelvis i Vitryssland där oppositionella själva uttalat en önskan om att bibehålla kommunikationsmöjligheterna.

Sverige har vid ett flertal tillfällen, nu senast i Libyen arbetat aktivt med att hålla mobilnäten igång, mycket för att oppositionens arbete inte skulle stanna av. Frihet på nätet är något som vi moderater prioriterar i vår utrikespolitisk och det är också en prioritet för hela utrikesdepartementet.

Den mycket kritiserade GPS-tekniken som använts för att spåra deltagare i demonstrationer i berörda länder har även positiva delar, något som lätt glöms bort. Spårningen av brottslingar eller lokaliserandet av försvunna personer är exempel på den ljusa sidan av tekniken, något som inte belysts i debatten.

Att ge oppositionen verktyg för sitt arbete för en mer demokratisk värld är av yttersta vikt. Att internationella telekomföretag drar sig ur diktaturer är inte ett positivt scenario. Att lämna byggandet och underhållningen av tele- och internetnät i händerna på diktatorer resulterar endast i att såväl isoleringen från omvärlden som regimens grepp om folket blir mer totalitärt.”

Här finns hela artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunkt:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-teknik-i-diktaturer-ger-frihet_7115171.svd

onsdag 8 februari 2012

Mer för mer

Rysslands agerande för att skydda Syrien kastar en stor mörk skugga över landets utrikespolitik. Att gå emot Arabförbundets förslag till resolution i FN lär också leda till misstänksamhet i ett antal länder. I vart fall har Moskvas inblandning resulterat i att fler dödats snarare än färre. Urladdningarna och den syriska regimens övergrepp på den egna befolkningen gör att andra händelser i regionen kommit i skymundan. Men samtidigt fortsätter den politiska processen i Tunisien och Egypten. Det händer mycket och hela tiden i Nordafrika och Arabvärlden – tendenserna är inte entydiga utan det positiva och hoppfulla blandas med det negativa och skrämmande.

I min väska hittar jag anteckningar från ett möte i förra veckan med kommissionären Stefan Füle. I Bryssel hade det politiska utskottet inom PA-UfM (Medelhavsunionen) samlats. Syrien brukar vanligtvis komma med manstarka delegationer – ingen fanns på plats denna gång. Nyligen genomförda val i Tunisien och Egypten gjorde att inga parlamentariker härifrån heller medverkade. Tråkigt, för många hade nog bespetsat sig på att få höra om vad som nu sker. Själv hade jag ett långt och intressant samtal med en person fån Marocko om kungens och landets arbete med att förhoppningsvis forma en konstitutionell monarki.

Füle var i mitt tycke klar och genomtänkt. Han betonade att inte endast länderna i de södra delarna av Medelhavet förändrats utan även de i norr i sin syn på regionen. För oss i Sverige är ju Östersjösamarbete det naturliga. Vi har självfallet att brottas med exempelvis den politiska utvecklingen i Ryssland och förtryckets Vitryssland. Samtidigt hänger allt samman. En bra utveckling i Medelhavsområdet har stor betydelse för oss. Därför är det bra med kontaktytor.

En bärande tanke i EUs nya grannskapspolitik är ”mer för mer” och ”mindre för mindre”. Det kan ju verka närmast banalt men rätt hanterat är det ett mycket bra sätt att förhålla sig till det som sker i närområdet. EU och medlemsländerna själva är stora bidragsgivare. Och viktigast är kanske inte stödet till länder med sönderfallande ekonomier utan att det civila samhället med alla sina grupper känner stöd och uppskattning. Går det att finna positiva tecken på mer demokrati, att arbetet fortsätter med att upprätta rättsstat och säkra mediefriheten samt stärka de mänskliga fri- och rättigheterna ska det märkas. Och omvänt! Füle angav själv två exempel. Tunisien hade tidigare fått löften om stöd på 80 miljoner euro. Det var nu på väg att dubbleras till 160 miljoner för att totalt under 2011-13 landa på 400 miljoner euro. Under samma period var Egypten utlovat 449 miljoner euro. Inget pekar för närvarande på att det blir mer.

För egen del tycker jag att Arabförbundet med sin kritik mot Syrien visat på närvaro och relevans i regionen. Men ser man utifrån på södra Medelhavsområdet och Arabvärlden så är det ju tydligt att det saknas gemensamma organ som kan axla ansvar. Var finns kraften i att i likhet med EU försöka skapa en fri marknad och underlätta människors rörlighet? I dag är det mycket enklare och kräver färre blanketter och tullar att ta en vara från Marocko till Sverige än från Marocko till Jordanien. Och var finns strukturerna att säkra säkerhet? Libyen hanterades ju inte av de arabisktalande grannarna utan av en Nato-ledd insats.

Den arabiska våren ställer krav på förändringar. Mot demokrati och öppenhet. Men också på behovet av fungerande strukturer och arenor att mötas. PA-UfM är kanske inte den mest välfungerande organisationen. Utmaningen är att det i grunden inte finns för många ställen där tankar förtroendefullt kan bytas utan för få. Där behövs det mer – och det kan ge mer!

måndag 6 februari 2012

Tro och politik

Sedan något år tillbaka ordnas i Uppsala en Teologifestival. Ett antal personer kommer samman för att utifrån helt olika perspektiv och utgångspunkter diskutera angelägna ämnen. Nu senast har nio olika seminarier arrangerats för bortåt 900 deltagare. Själv medverkade jag under rubriken ”Tro och politik” inför drygt 200. Vid min sida hade jag förre ärkebiskopen KG Hammar, prästen Helle Klein som tidigare varit på Aftonbladet samt prästen Marika Markovits som nu är chef för Stockholms stadsmission.

Kvällen före började det att kärva. Journalisten Cecilia Uddén som också skulle vara med på detta pass tvingades vända tillbaka mot Kairo när hon nått fram till Hässleholm. Radions redaktion ansåg att hon behövdes mer därnere än häruppe.

Därmed förlorades en röst som kunnat beskriva förändringarna men också komplexiteten i vad som nu sker i Nordafrika och Mellanösterns som resultat av den så kallade Arabiska våren. Själv tror jag att min plats i panelen motiveras av att jag är ordförande till den parlamentariska delen av Medelhavsunionen (PA-UfM) samt att jag som riksdagsman intresserat mig för just behovet av insikt om religiösa frågor. Omvärlden tolkar ständigt det som sker i länder som Irak, Syrien och Iran – det finns djupt kunniga personer som vet det mesta om geografin, den militära kapaciteten och beväpningen men hur många förstår kulturen och religionen på plats?

Några tankar gick att utveckla i Uppsala. Jag började med frågan: Hur många tycker att det svenska samhället ska påverkas och inspireras av Bibeln och kristen tradition? Väldigt många av deltagarnas händer sågs i luften. Men när jag sedan sa att det är precis så muslimska partier resonerar i länder som Egypten drogs armarna tveksamt ned. När vi med oro ser på islamska politiker är sanningen den att de många gånger vill samma sak som starkt kristna: Att den egna tron ska påverka och rent av genomsyra samhället.

Min uppmaning lyder därför: Se sig själv med den andres ögon! Förenklingar fördummar. Alla muslimer är lika litet lika som alla kristna är lika. Det finns behov av nyanser! Det som är en självklarhet för oss – en sekulär konstitution – ses med misstänksamhet i andra länder. I Egypten kan det tolkas som anti-religiös. Därför tror jag att det är bättre att tala om en ”civil ordning”. Helt fel har inte den som ogillar tanken på ordet ”sekulär”. Det har över tid inneburit rätt hemska skare såsom i Frankrike der det ledde till skändningen av Notre Dame och dödandet av präster och munkar samt nunnor under jakobismen i slutet av 1700-talet.

För egen del tycker jag att frågan borde ställas om sekulär rätt innebär att få utöva religion eller tvånget att undvika religion? Sekulära stater hanterar det olika. En del släpper in de olika konfessionerna i skolorna för att var och en få undervisa barnen i sin religion – Norge har exempelvis sin trosuppläring. Men andra, som Sverige, har en direkt beröringsångest vilket leder till att det inte ens går att anordna sommaravslutning med psalmsjungande om ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan.

Jag tror att många svenska politiker är präglade av sekularismen. Man förstår inte religions betydelse och roll. Det går att tala om teofobi!

Jag avslutade mitt inlägg med frågan: Hur många tycker att vi är öppna och toleranta i Sverige? Därefter: Och hur många finner ett land som USA inskränkt? Självfallet var det långt över hälften av de 200 som ansåg at Sverige var mycket tolerant medan rätt få hade samma åsikt om USA. Då var det dags för följdfrågan: Skulle en person från Livets Ord kunna väljas till statsminister? En mormon? Men Mitt Romney är på väg att bli USAs näste president. Han är mormon. Så vem är egentligen religiöst tolerant?

Min slutsatser: Det finns alltid behov av moderation när frågan om tro och politik ska dryftas. Respekt – Se sig själv med den andras ögon.

tisdag 16 augusti 2011

Skriver till Syrien

De bilder och mediereportage som söker sig utanför diktaturens Syrien upprör med rätta. Oskyldiga civila skadas och dödas av en regim som saknar all heder och nu förlorat allt fotfäste. Än så länge skyddas landet av ett par stater som förhindrar FN-beslut eller uttalanden på det sätt som skedde gentemot Khadaffis folkterror i Libyen. Bristen på internationell samordning gör det svårt att mer kraftfullt agera mot det som händer i Syrien. Några länder har dock skruvat upp tonläget, inte minst rapporteras det om att Turkiet allt tydligare varnat en tidigare allierad.

Maktlösheten är många gånger påtaglig när hemskheter likt dessa sker i vår omvärld. För egen del har jag som svensk delegationsordförande till Medelhavsunionen det senaste året råkat på ett antal syriska företrädare. De kommer alltid i stora grupper av män med bestämda åsikter i allmänhet och i synnerhet riktade mot Israel. Det skall bli intressant att se om någon dyker upp på kommande möten…

Med det exempellösa övervåld som nu visas i Syrien är det svårt att tro att regimen ännu en gång kan bita sig fast vid makten. Dessvärre har så skett tidigare. Men möjligheterna att få ut information och ögonvittnesskildringar är nu bättre vilket inte minst gör att den internationella opinionen påverkas. På den andra sidan finns dock alltid många européers rädsla för det som kan komma i regimernas ställen. Islamister, varnas det för. Man ska självfallet inte underskatta eller utesluta närvaron av radikala rörelser. Men erfarenheterna från Tunisien och Egypten är att det knappast varit de religiösa krafterna som börjat resningarna utan folk som av vanmakt på grund av korruption och vanstyre gett uttryck för sin vrede och besvikelse. Det bygger självfallet upp förväntningarna för framtiden. Faran är att de som kommer efter Mubarak och Ben Ali inte motsvarar det folk vill ha. Det kan leda till en oangenäm utveckling. Men just rädslan för exempelvis Muslimska brödraskapet har gjort att Europa tolkat tidigare stabilitet i Tunisien, Egypten, Libyen och för den delen Syrien som trygghet. Något som onekligen visat sig vara helt fel!

Som delegationsordförande har jag i dag skrivit ett brev till min motsvarighet i Syrien. Jag tror att det är viktigt att företrädare från många länder vänder sig mot det som nu sker.

Nedan finns mitt brev på svenska som sedan sänts i engelsk översättning:

Till den syriske delegationsledaren till PA-UfM

Jag skriver dessa rader till Er som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM.

Det är med stor sorg vi tar del av nyhetsrapporteringen och informationerna från Syrien. Att oskyldiga civila medborgare skadas och dödas är förfärligt. I den omfattning och med den brutalitet det nu sker strider handlingarna mot all humanitet och människokärlek och rimligtvis även mot internationell lag där det stadgas att varje lands egen civilbefolkning skall skyddas.

Jag tror uppriktigt på Medelhavetsländernas stora betydelse som internationella brobyggare och på behovet av politisk och kulturell dialog. De förändringar mot demokrati och öppenhet som skett i Tunisien respektive Egypten inger hopp. Det som sker i Syrien är en tendens i rakt motsatt riktning och våldet måste upphöra.

Som parlamentarisk företrädare och folkvald kan jag inte göra annat än vädja och hoppas. Det är det jag gör med dessa rader till er som företrädare för parlamentet i Syrien.

Med högaktning
Hans Wallmark
Riksdagsledamot och Ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM