onsdagen den 8:e februari 2012

Mer för mer

Rysslands agerande för att skydda Syrien kastar en stor mörk skugga över landets utrikespolitik. Att gå emot Arabförbundets förslag till resolution i FN lär också leda till misstänksamhet i ett antal länder. I vart fall har Moskvas inblandning resulterat i att fler dödats snarare än färre. Urladdningarna och den syriska regimens övergrepp på den egna befolkningen gör att andra händelser i regionen kommit i skymundan. Men samtidigt fortsätter den politiska processen i Tunisien och Egypten. Det händer mycket och hela tiden i Nordafrika och Arabvärlden – tendenserna är inte entydiga utan det positiva och hoppfulla blandas med det negativa och skrämmande.

I min väska hittar jag anteckningar från ett möte i förra veckan med kommissionären Stefan Füle. I Bryssel hade det politiska utskottet inom PA-UfM (Medelhavsunionen) samlats. Syrien brukar vanligtvis komma med manstarka delegationer – ingen fanns på plats denna gång. Nyligen genomförda val i Tunisien och Egypten gjorde att inga parlamentariker härifrån heller medverkade. Tråkigt, för många hade nog bespetsat sig på att få höra om vad som nu sker. Själv hade jag ett långt och intressant samtal med en person fån Marocko om kungens och landets arbete med att förhoppningsvis forma en konstitutionell monarki.

Füle var i mitt tycke klar och genomtänkt. Han betonade att inte endast länderna i de södra delarna av Medelhavet förändrats utan även de i norr i sin syn på regionen. För oss i Sverige är ju Östersjösamarbete det naturliga. Vi har självfallet att brottas med exempelvis den politiska utvecklingen i Ryssland och förtryckets Vitryssland. Samtidigt hänger allt samman. En bra utveckling i Medelhavsområdet har stor betydelse för oss. Därför är det bra med kontaktytor.

En bärande tanke i EUs nya grannskapspolitik är ”mer för mer” och ”mindre för mindre”. Det kan ju verka närmast banalt men rätt hanterat är det ett mycket bra sätt att förhålla sig till det som sker i närområdet. EU och medlemsländerna själva är stora bidragsgivare. Och viktigast är kanske inte stödet till länder med sönderfallande ekonomier utan att det civila samhället med alla sina grupper känner stöd och uppskattning. Går det att finna positiva tecken på mer demokrati, att arbetet fortsätter med att upprätta rättsstat och säkra mediefriheten samt stärka de mänskliga fri- och rättigheterna ska det märkas. Och omvänt! Füle angav själv två exempel. Tunisien hade tidigare fått löften om stöd på 80 miljoner euro. Det var nu på väg att dubbleras till 160 miljoner för att totalt under 2011-13 landa på 400 miljoner euro. Under samma period var Egypten utlovat 449 miljoner euro. Inget pekar för närvarande på att det blir mer.

För egen del tycker jag att Arabförbundet med sin kritik mot Syrien visat på närvaro och relevans i regionen. Men ser man utifrån på södra Medelhavsområdet och Arabvärlden så är det ju tydligt att det saknas gemensamma organ som kan axla ansvar. Var finns kraften i att i likhet med EU försöka skapa en fri marknad och underlätta människors rörlighet? I dag är det mycket enklare och kräver färre blanketter och tullar att ta en vara från Marocko till Sverige än från Marocko till Jordanien. Och var finns strukturerna att säkra säkerhet? Libyen hanterades ju inte av de arabisktalande grannarna utan av en Nato-ledd insats.

Den arabiska våren ställer krav på förändringar. Mot demokrati och öppenhet. Men också på behovet av fungerande strukturer och arenor att mötas. PA-UfM är kanske inte den mest välfungerande organisationen. Utmaningen är att det i grunden inte finns för många ställen där tankar förtroendefullt kan bytas utan för få. Där behövs det mer – och det kan ge mer!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar