torsdagen den 2:e februari 2012

Den ensamma ön Utopia

Anders Bodegård är en briljant översättare och tolkare. Och själv tillhör jag den grupp av bokälskare som inte bara tittar på författarnamnet utan också på vem eller vilka som medverkat att överföra texten till svenska. Första gången jag läste dikter av Wizlawa Szymborska från Polen så var det inte hennes, då okända, namn som lockade utan Bodegårds. Men vilken upptäckt! Därefter har jag alltid burit med mig dikter eller små häften av denna poet. Och när hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996 var jag en som verkligen gladde mig – både därför att det var en värdig mottagare som att det var en författare jag läst och kände till.

Dikterna är komprimerade och fulla av innehåll. Inte sällan finns en oväntad vändning. Szymborska själv har pekat på ett samband och en likhet med exempelvis Tomas Tranströmer. Det finns också ett tydligt antiauktoritärt drag.

Besked har nu kommit om att hon avlidit 88 år gammal. Och det går att känna på samma sätt som inför en annan mästare, Vaclav Havel. Sorg inför döden men stor tacksamhet för livsgärningen.

God litteratur och poesi formar och förändrar läsaren. Mitt jungfrutal i riksdagen 2006 kom till viss del att präglas av just Szymborska där jag försökte göra hennes livssyn till en del av min samhällssyn. Jag har letat fram mitt anförande. Bland annat sa jag då:

”Ledamöter av Sveriges riksdag – särskilt vi nyvalda – möts gärna av frågan om vilka förväntningar vi har. Vad förväntar vi oss av vår insats under kommande år? Fru talman, den frågan är egentligen inte särskilt intressant. Ett långt viktigare spörsmål är väl vad medborgarna och den breda allmänheten förväntar sig av oss folkvalda.

I samband med statsministerns regeringsförklaring och finansministerns budgetpresentation underströks gång efter annan att en av alliansregeringens viktigaste uppgifter är att göra något åt bristen på jobb och det utanförskap som finns i samhället. Framgången i detta uppdrag blir en av de politiska linjaler regeringens arbete kommer att mätas efter om fyra år. Det var också en av förklaringarna till att så många väljare gav de borgerliga partierna och de borgerliga kandidaterna sitt förtroende i årets val att vi fick till stånd en efterlängtad maktväxling i Sverige.

Men jag tror att det finns fler frågor som också anses viktiga. Det finns en önskan om ett förnyat Sverige med större plats för enskilda initiativ, människor i samarbete och att de ideella krafternas arbete bättre ska ses och lyftas fram. Till min glädje har organisationen Forum för frivilligt socialt arbete i dagarna här i riksdagshuset delat ut en skrift med titeln Samhället är större än staten.

Fru talman! För egen del kan den titeln tjäna som rubrik både för det jag säger i dag och för det jag önskar ska prägla det politiska arbete både jag och mina riksdagskolleger kommer att lägga ned under kommande år. Jag är nämligen rädd för att vi i Sverige har börjat vänja oss vid att socialt arbete och hjälp till svårt sjuka, handikappade och människor med psykiska eller fysiska problem endast kan och bör utföras av företrädare för de offentliga systemen, myndigheterna och organen. Men jag tror inte att brödet till den hungrande är sämre bara för att det delas ut av en kristen hjälporganisation eller att missbrukaren eller den till fängelsestraff dömde fången får en mindre stödjande arm bara för att den räcks fram av en person från en ideell organisation. Tvärtom tror jag att ett gott samhälle skapas av att den gemensamma myllan hålls samman av en mängd olika rottrådar.

Just därför behöver vi se alla landets kyrkor, församlingar och samfund. Just därför behövs allt från Stadsmissionen till Rädda Barnen, Röda Korset och landets tusentals och åter tusentals idrotts- och kulturföreningar.

Vad Sverige behöver är en medveten politik som gör det möjligt för dessa hjälpande och stöttande händer att få ett större ansvar och därmed också ekonomiska förutsättningar för sina insatser. Även om vi via skatten finansierar många av våra välfärdstjänster som erbjuds är det viktigt att andra utförare tillåts. Det kan till exempel vara skolor och fritidshem på entreprenad. Det kan vara sjuk- och hälsovård samt missbrukshem som drivs av exempelvis kyrkliga stiftelser eller föreningar. Det kan vara idrottsplatser som tas om hand av föreningslivet självt.

På så sätt är vi med och skapar ett samhälle som är större än staten. På det sättet är vi med och förverkligar det statsminister Fredrik Reinfeldt slog fast i alliansens regeringsförklaring: ’Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle, såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.’

Ytterst handlar allt detta om ideologi. Jag ansluter mig till den polska Nobelpristagaren och underbara poeten Wisława Szymborska som i dikten Utopia just avvisar alla förenklade lösningar och självklara svar. Det finns nämligen inte endast en lösning, och således kan det offentliga inte svara för allt. Utopia för henne är följande:

En ö där allting bara klarnar Ju längre in i snåren, ju bredare öppnar sig Självklarhetens dal.
Och vidare skriver hon:
Finns det något tvivel, så skingras det av vinden. Ekot tar till orda utan anrop, förklarar så gärna världarnas hemligheter.
Men poetens mästerliga förklaring lyder:
Ön är trots sin tjusning öde, och på stranden syns små märken av fötter, samtliga vända i riktning mot havet. Som om man bara begett sig härifrån och utan återvändo sänkt sig i djupet I ett liv man inte begriper.

Det livet man inte begriper är alltid större än staten!”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar