Heidelberg i Tallinn

Baltiska rådet har arrangerat ett möte i Tallinn kring Internetfrågor. Det kretsade kring allt från säkerhetsaspekter över ren juridik till den organiserade kriminalitet som nyttjar den nya teknikens fördelar. Nordiska rådet var inbjudet att delta. Jag var den representanten. I grunden är det mycket bra och viktigt med erfarenhetsutbyte mellan både förtroendevalda och tjänstemän från länderna runt Östersjön. Värderingsmässigt finns mycket som delas även om en del slutsatser och praktiska utformningar kan skilja åt.

Först ut var Mait Heidelberg från Estland som för regeringarna i Baltikum tagit fram en rapport om skapandet av en fungerande gemensam e-marknad. Ambitionerna är höga. Det finns en stor insikt om vilka möjligheter som kan skapas ifall det underlättas för handel och transaktioner. Synsättet påminner mycket om det som finns i de nordiska länderna. Det finns också en stor krets användare i alla de tre republikerna även om den digitala trappans ålderssteg märks tydligt även här. Samtidigt dras Baltikum med andra problem. Här finns exempelvis inte Spotify! Länderna anses för små och därmed upphovsrättsligt ointressanta. Mait Heidelberg menar att Estland, Lettland och Litauen ibland drabbas hårdare och är negativt särbehandlade av Hollywoods regler än exempelvis Sverige. Här finns måhända möjligheter till ökat samarbete mellan Norden och Baltikum!

Mait Heidelberg pekade också på svårigheterna att använda kreditkort och sköta betalningar mellan länderna. För den enskilda är det viktigt att sådant här fungerar. Och för den som önskar att EU allt mer ska bli en gemensam marknad för varor och tjänster är det här centrala utmaningar. Redan idag finns det EU-direktiv som talar om icke-diskriminering av människor som bor i annat EU-land – tyvärr är det inte alltid dessa regler uppfylls och efterlevs!

Lauri Aasmann verkar vid Nato Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence (CCDCOE) som förlagts till just Tallinn. Estland har ju får några år sedan upplevt en IT-baserad fullskaleattack på det egna landet. Ryssland angrep även Georgien först via nätet innan trupper rent fysiskt gick in. Också Radio Free Europe har tidigare utsatts för sabotage och svåra störningar via Internet. CCDCOE, eller The Centre som det kallas bland medarbetarna, är på väg att etablera sig som en viktig aktör och koordinator när det gäller IT-frågor ur ett bredare försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Lauri Aasmann berättar att granskning visar att under juli till september 2011 spårades världen över fem miljoner nya olika former av virus, trojaner och annan ”nedsmutsning”. Det gör 55 555 per dag och säger något om de hot som finns.

Det konstateras att det finns internationella regler och konventioner om krigföring länder emellan men inget är reglerat om vad som får göras i cyberspace. Det finns önskemål om någon form av internationell lagstiftning även inom detta område. För både länder och samhällen har på sitt sätt blivit sårbarare. Från CCDCOEs sida ses mer av cyber-kriminalitet och cyber-spionage och det finns en stor rädsla för cyber-terrorism. Även här finns beröringspunkter mellan Norden och Baltikum!

Den avslutande delen av konferensen i Tallinn handlade om den gemensamma utmaningen i form av droghandel. Från Estland, Lettland och Litauen rapporterades om tillståndet i respektive land. En gemensam nämnare är att en hel del införsel sker via Ryssland. Lagstiftning och grundläggande synsätt är rätt likartad de tre länderna emellan och påminner mycket om hur det även är i Norden. I Estland har för några år sedan rätt kraftiga lagskärpningar genomförts. För storsäljare och smugglare är straffskalan 20 år upp till livstid.
Det görs försök att förbättra missbruksvården. Arbetet är inriktat på att reducera utbudet av droger.

I alla de tre baltiska republikerna har offentliga diskussioner förts om avkriminaliseringar men i både Estland och Litauen har det mött på starkt motstånd. I Estland fanns planer på nya regler kring cannabis med det avfärdades helt av experterna och blev inte av. Lettland verkar vara det land som har den mest besvärliga opinionen med några mer kända personer som engagerat sig till förmån för liberaliseringar. Av andelen brott sticker också Lettland av på ett negativt sätt med fler narkotikarelaterade än sina grannländer. Att det verkligen handlar om gemensamma utmaningar för alla runt Östersjön märks genom att ett växande antal från exempelvis Litauen blir gripna för smuggling utomlands, då särskilt i de nordiska länderna. På samma sätt som politiker och polis mellan Baltikum och Norden gjort gemensam sak i arbetet för att komma åt människohandeln borde fler åtgärder göras tillsammans för att försvåra för den organiserade kriminalitet som ägnar sig åt narkotikasmuggling. Det finns också dem som ger uttryck för oro då brottsligheten sprider korruption omkring sig med mutor och ökad aktivitetsgrad på Internet.

Slutsatsen är entydig: Det är viktigt att agera gemensamt!

Våld mot kvinnor

I tio år har 25 november varit den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. I riksdagshuset uppmärksammades det genom ett seminarium som avslutades med ett panelsamtal med ledamöter företrädande riksdagen i olika internationella organ. För egen del talade jag om det arbete som utförs inom ramen för Nordiska rådet och det nordiska samarbetet.

Bland inledarna fanns professor Gun Heimer från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). Plötsligt blev det liv och intresse! Hennes föredrag kändes mycket angeläget och i vart fall jag fick lära mig en del nytt. Bland annat finns en kvinnofridslinje som det skyltas för i landets apotek. När den inrättades tog den under första året emot 40 000 telefonsamtal. Det visar att det inte handlar om något marginalproblem utan en reell utmaning. Som forskare underströk Gun Heimer att mer måste vara evidensbaserat, man måste veta vad man gör genom att systematiskt granska och analysera de åtgärder som sätts in.

Även om problem och utmaningar medgavs konstaterade Gun Heimer ändå att man som svensk kan vara stolt då jämförelser görs med andra länder. Det hon dock kunde sakna var mer civilkurage – att både tala om problemen som att anmäla ifall någon drabbas av våld i den egna närmiljön.

Särskilt imponerad blev jag av det arbete som NCK gör gentemot domare och åklagare för att sprida kunskap om våld mot kvinnor. Gun Heimer, själv gynekolog, var dock mycket bister mot hälso- och sjukvården då hon slog fast att fler anmäls för våldtäkt än tidigare men att antalet fällda förövare är oförändrat. En viktig förklaring är bristande rutiner i samband med att offren på sjukhus eller hos sin läkare berättar om vad man utsatts för och sedan eventuellt undersöks. Det behövs bättre rutiner för att säkra bevis. HCK har varit med om att ta fram en särskild handbok och undersökningsmaterial att använda just då personer uppger sig ha blivit skadade eller våldtagna. Särskilt svår är situationen för förståndshandikappade flickor som drabbas. Jag uppskattar verkligen detta konkreta handlingssätt och viljan att just använda rättssamhällets mekanismer!

I det därpå följande samtalet kunde jag sedan berätta om en del av det som sker i nordiska sammanhang. Framför allt finns en sedan många år block- och partiövergripande vilja att arbeta mot människohandel. Inte minst i Östersjöområdet och i dialog med exempelvis Baltiska rådet. En del av våldet mot kvinnor sker ju i samband med sexköp. Just därför är det så viktigt att agera. Men det finns nog anledning att också se vad som i arbetet mot gränshinder kan göras för att bli bättre på informationsutbyte. Det blir allt vanligare att folk flyttar över gränserna i de nordiska länderna och då måste polis men också sociala myndigheter trots sekretessregler kunna hjälpa varandra ifråga om våld inom familjen och kvinnor som blir slagna av sina män.

När det gäller människohandel tror jag att Norden i internationella sammanhang kan bidra med positiva erfarenheter och ett tydligt förhållningssätt. Det märkets när jag i förra veckan som representant för den svenska delegationen till Nordiska rådet vid ett möte i Bryssel just fick höra många berömmande ord om det som sker i exempelvis Sverige, Norge och Island både ifråga om sexköp som den hjälp flyktingar och asylsökande får. Det handlar om attityder och där uppfattas och uppskattas en klar nordisk hållning. Jag påpekade också att människohandel är ett av kriminalitetens många Hydraansikten. För brottslingarna handlar det om att tjäna pengar och då görs ständigt en avvägning mellan hur hårda straff som kan utdömas ifall man grips och vinstmarginalen. Och därför byts ibland fokus – från handel med människor, till vapen, narkotika, steroider eller falska mediciner. Följ pengarna, löd en uppmaning.

Ifråga om människohandel påpekades i Bryssel att det inte bara handlar om individer som utnyttjas för sexuella ändamål (även om det är en stor grupp) eller som slavarbetare (även det en stor grupp) utan numera också ifråga om illegala adoptioner, där människor tvingas till tiggeri eller kommer till Europa som påtvingade organdonatorer. Folk som frivilligt eller med tvång hämtas från länder på andra kontinenter lever ofta i system med stor korruption, bristande rättsväsende samt fattigdom. Därför hänger kampen mot människohandel samman med så många andra områden som exempelvis migration (att tillåta mer arbetskraftsinvandring inom EU) och bistånd (att satsa på demokratiuppbyggnad och kvinnornas ställning).