Våld mot kvinnor

I tio år har 25 november varit den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. I riksdagshuset uppmärksammades det genom ett seminarium som avslutades med ett panelsamtal med ledamöter företrädande riksdagen i olika internationella organ. För egen del talade jag om det arbete som utförs inom ramen för Nordiska rådet och det nordiska samarbetet.

Bland inledarna fanns professor Gun Heimer från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). Plötsligt blev det liv och intresse! Hennes föredrag kändes mycket angeläget och i vart fall jag fick lära mig en del nytt. Bland annat finns en kvinnofridslinje som det skyltas för i landets apotek. När den inrättades tog den under första året emot 40 000 telefonsamtal. Det visar att det inte handlar om något marginalproblem utan en reell utmaning. Som forskare underströk Gun Heimer att mer måste vara evidensbaserat, man måste veta vad man gör genom att systematiskt granska och analysera de åtgärder som sätts in.

Även om problem och utmaningar medgavs konstaterade Gun Heimer ändå att man som svensk kan vara stolt då jämförelser görs med andra länder. Det hon dock kunde sakna var mer civilkurage – att både tala om problemen som att anmäla ifall någon drabbas av våld i den egna närmiljön.

Särskilt imponerad blev jag av det arbete som NCK gör gentemot domare och åklagare för att sprida kunskap om våld mot kvinnor. Gun Heimer, själv gynekolog, var dock mycket bister mot hälso- och sjukvården då hon slog fast att fler anmäls för våldtäkt än tidigare men att antalet fällda förövare är oförändrat. En viktig förklaring är bristande rutiner i samband med att offren på sjukhus eller hos sin läkare berättar om vad man utsatts för och sedan eventuellt undersöks. Det behövs bättre rutiner för att säkra bevis. HCK har varit med om att ta fram en särskild handbok och undersökningsmaterial att använda just då personer uppger sig ha blivit skadade eller våldtagna. Särskilt svår är situationen för förståndshandikappade flickor som drabbas. Jag uppskattar verkligen detta konkreta handlingssätt och viljan att just använda rättssamhällets mekanismer!

I det därpå följande samtalet kunde jag sedan berätta om en del av det som sker i nordiska sammanhang. Framför allt finns en sedan många år block- och partiövergripande vilja att arbeta mot människohandel. Inte minst i Östersjöområdet och i dialog med exempelvis Baltiska rådet. En del av våldet mot kvinnor sker ju i samband med sexköp. Just därför är det så viktigt att agera. Men det finns nog anledning att också se vad som i arbetet mot gränshinder kan göras för att bli bättre på informationsutbyte. Det blir allt vanligare att folk flyttar över gränserna i de nordiska länderna och då måste polis men också sociala myndigheter trots sekretessregler kunna hjälpa varandra ifråga om våld inom familjen och kvinnor som blir slagna av sina män.

När det gäller människohandel tror jag att Norden i internationella sammanhang kan bidra med positiva erfarenheter och ett tydligt förhållningssätt. Det märkets när jag i förra veckan som representant för den svenska delegationen till Nordiska rådet vid ett möte i Bryssel just fick höra många berömmande ord om det som sker i exempelvis Sverige, Norge och Island både ifråga om sexköp som den hjälp flyktingar och asylsökande får. Det handlar om attityder och där uppfattas och uppskattas en klar nordisk hållning. Jag påpekade också att människohandel är ett av kriminalitetens många Hydraansikten. För brottslingarna handlar det om att tjäna pengar och då görs ständigt en avvägning mellan hur hårda straff som kan utdömas ifall man grips och vinstmarginalen. Och därför byts ibland fokus – från handel med människor, till vapen, narkotika, steroider eller falska mediciner. Följ pengarna, löd en uppmaning.

Ifråga om människohandel påpekades i Bryssel att det inte bara handlar om individer som utnyttjas för sexuella ändamål (även om det är en stor grupp) eller som slavarbetare (även det en stor grupp) utan numera också ifråga om illegala adoptioner, där människor tvingas till tiggeri eller kommer till Europa som påtvingade organdonatorer. Folk som frivilligt eller med tvång hämtas från länder på andra kontinenter lever ofta i system med stor korruption, bristande rättsväsende samt fattigdom. Därför hänger kampen mot människohandel samman med så många andra områden som exempelvis migration (att tillåta mer arbetskraftsinvandring inom EU) och bistånd (att satsa på demokratiuppbyggnad och kvinnornas ställning).