KGB-Guillou och Stasi-Sverige

Det är intressant att ta del av den uppburne författaren Jan Guillous försök att förklara varför han som journalist en gång i tiden avslöjade sitt samröre med CIA och därmed skapade scoop medan han hållit tyst om sina KGB-kontakter. Det är först på betryggande avstånd till Berlinmurens fall och Sovjetstatens kollaps han med en axelryckning sagt sig ha haft visst utbyte och rent av bjudits på både sprit som fått pengar för rapportskrivande.

Jan Guillou är en skicklig debattör. Hans kritiker drar sig nu sakta morrande tillbaka. Det hela är på väg att rinna ut i sanden. Det blir inget mer om KGB ifall inte något sensationellt nytt kan presenteras. Och det verkar inte aktuellt.

Av den anledningen kan det finnas skäl att lyfta det hela till ett något högre, mer principiellt, plan. Hur kommer det sig att vi i Sverige tassar så mycket kring det faktum att det under 1950-, 60- och 70-talet fanns dem som sprang andra länders och säkerhetstjänsters intressen? Självfallet skedde värvningar. Diplomaten och Svensk Handels Dag Klackenberg kunde för några år sedan berätta om sina kontakter och hur han framgångsrikt agerat dubbelagent för att sprida falsk information. Och Jan Guillou menar sig ju inte ha gjort något olagligt utan endast förberett ett avslöjande om KGB i Sverige som sedan aldrig blev någon artikelserie.

För några år sedan publicerades en stor bok som var en sammanställning av vilka som var medlemmar i svenska nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 40-talet. Nog bläddrades det i den volymen på en mängd folkbibliotek och förtjust snappades det upp namn på personer som blivit kända för andra saker. Men många hade dött då boken gavs ut. Därmed saknades möjligheter till försvar, förklaringar eller replik. Fördelen med att granska den historia som bara ligger 20 till 40 år bak i tiden är att åtskilliga offer som skyldiga lever.

Efter Östtysklands fall såldes en del register. Några hamnade i händerna på USA. Det finns uppgifter om att det kan gå att hyggligt räkna ut ett antal personer i länder som Sverige vilka agerade på uppdrag av Stasi. Hittills har ingen velat avslöja dessa namn eller öppna Säpos arkiv för forskning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet fredag 30 oktober tar undertecknad och riksdagskollegan Mats Johansson ställning:

”Åter rasar en debatt om utländska säkerhetstjänsters aktiviteter i Sverige i det förflutna. Just nu ligger fokus på det sovjetiska KGB, för ett drygt år sedan handlade det om östtyska Stasi. En av deras huvuduppgifter var att värva svenskar som skulle förse dem med information och påverka opinionen.

När arkiven efterhand öppnats, främst utomlands, har vi fått veta en del namn. Även Säkerhetstjänstkommissionen gav 2002 en omfattande genomlysning av mönster och människor i övervakningen av säkerhetsrisker.

På en punkt vore det för historieskrivningen värdefullt med en komplettering. Den svenska säkerhetspolisen har tidigare, med politiskt stöd, vägrat att lämna ut de hemligstämplade uppgifter som finns kring dem som eventuellt sprungit Stasis ärenden i Sverige.

I svar på ställda riksdagsfrågor har justitieminister Beatrice Ask (M) förnekat att det skulle handla om 900–1000 namn; däremot har Säpo fått vad som uppges vara ”spridda uppgifter” i samband med att arkiv öppnats. Även om brott i juridisk mening avförts och preskriberats finns en moralisk-politisk dimension. Vilken typ av opinionspåverkare har det handlat om? Hur såg mönstren och nätverken ut? Dessutom är det rimligt att personer som på felaktiga grunder stämplats som diktaturens medlöpare har möjlighet att rentvå sitt goda namn innan böcker och spekulationer om 50 år kommer med utpekanden som ingen av dem då kan värja sig emot.

Det bestående intresset för vem som gjorde vad under det spök- lika 1930-talet visar att vi nu borde ta chansen att offentligt granska det 60- och 70-tal då upp- burna svenskar som i aktiv handling stödde diktaturerna. När kända namn florerar och människor utpekas utan att arkiv öppnats eller hemligstämplar hävts på officiellt material ökar utrymmet för desinformation och förtal. Bättre vore att säkerhetspolisen nu utan att röja källor får offentliggöra information om Stasis arbete i Sverige och svenskars kontakter med DDR-regimen, så att medier och forskare kan gå vidare med att ge oss hela bilden.”