Något om Nordiska rådet

Fyra dagar med Nordiska rådet är till ända. Det har varit bra samtal och debatter. Vid partigruppsmiddagen på onsdagskvällen fanns ministrar från några av våra grannländer. Utrikesminister Carl Bildt hyllades i ett fint tal av sin estländske bordsgranne. Och vår krets visade sig ha utökats med både Färöarnas utrikesminister som Grönlands finansminister.

Politiskt blev det två större diskussioner. Först i medborgar- och konsumentutskottet där M-förslaget om nolltolerans mot narkotikahandel i Norden haft sina opponenter. Av olika anledningar har det inte fullt ut velats markera. En förklaring kan naturligtvis vara att det i Danmark finns starka lokala krafter i Köpenhamnsområdet som önskar se legalisering. Jag ställde dock en rak och direkt fråga till den socialdemokratiska oppositionsledaren och hon var tydlig mot sina partikamrater genom att lova fortsatt kamp mot narkotikan även om det blir regeringsskifte. Formuleringen om nolltolerans utökades med en bisats om att en sådan politik får genomföras i varje land på sätt som polis, tull och övriga myndigheter finner bäst. Inget konstigt för den som tror på subsidiaritet!

Den andra konflikten gällde huruvida det skall bli ett nordiskt informationskontor i Minsk, Vitryssland. Från att ha varit full enighet bestämde sig plötsligt några finländska politiker med samlingspartiets representanter i spetsen för att gå emot av ekonomiska skäl. Jag hade ett inlägg där jag mer försökte visa på Vitrysslands odemokratiska tendenser och även de tillbakagångar som kan iakttas i Ryssland. Skall det öppnas ett kontor i Minsk gäller det att veta varför! Det handlar om demokratiexport och det finns all anledning att kontrollräkna fingrarna varje kväll. I debatten sade jag bland annat: ”Ett nordiskt informationskontor i Minsk skall vara ett skyltfönster, sägs det i våra handlingar. Inte för fjordar, fjäll, fält och skogar. Utan ett skyltfönster för demokrati och öppenhet.”

Två spörsmål fick också intressanta svar. Från ordförandens sida förklarades att man under frågetimman inte fick vända sig till ”sin” nordiska samarbetsminister. Då jag konstaterade att jag representerade Skåne men ändå hoppades få vända mig till Danmarks Bertil Haarder skrattade alla. Och jag undrade ifall det kan vara att tänka på en gemensam dansk-svensk förstudie om en fast förbindelse mellan Helsingborg-Helsingör. Han ville inte lova något utan hänvisade till transportministern men ställde sig inte avvisande. Det är viktigt att det drivs opinion för denna viktiga fråga för det tar tid mellan att en granskning läggs fram och att ett önskat bygge kan starta. Men en fast förbindelse behövs, både för Skåne och Själland som Sverige och Norge å ena sidan och Danmark och Tyskland å den andra. Det är i allra högsta grad en nordisk fråga.

Siv Jensen, ledare för norska Framstegspartiet, fick en fråga om Sverigedemokraterna. De brukar ju ibland framställa sig som ungefär liknande norska Frp och med goda internationella kontakter. Siv Jensens svar var som en sylvass nål i den ballongen: ”Moderaterna vil ha en enorm utfordring i å ta denne debatten på alvor, nettopp for å unngå at et parti som - hva heter de for noe - Sverigedemokraterna blir representert i den parlamentariske forsamlingen i Sverige. Jeg håper det ikke skjer, men da menar jeg også at man er nödt til å ta denne debatten på alvor.”