Döda vita män

Redan i sitt förord till Johan Hakelius nyligen utgivna Döda vita män (Atlantis) slår författaren an några känslosträngar som sedan hålls skickligt vibrerande under 400 sidor. Det handlar om det engelska, det anglofila, som kommer till uttryck i tweed, tebjudningar, böckerna om Nalle Puh och så slutligen tonårens magiska TV-upplevelse En förlorad värld. Johan Hakelius sätter samman intressanta anekdoter, lyfter fram läsupplevelser och skapar en färggrant skiftande bild av mängder med pusselbitar i form av kuriösa, och stundom tragiska, människoöden.

Det handlar om exempelvis Hugh Massingberd som gjorde sig ett stort namn genom nekrologer i Daily Telegraph. Här finns Sir James Goldsmith som på sin tid bildade ett europaskeptiskt parti samtidigt som han gjort sig en förmögenhet på företagsaffärer vilka i somliga fall närmast skulle beskrivas som bolagsplundringar.

Dumt nog nämnde jag för Johan Hakelius att jag funnit ett namn felstavat i hans på alla sätt utmärkta bok. Han tog det med fattning även om möjligtvis överläppen vibrerade för en kort stund. För någon dag sedan kom e-post med frågan på vilken sida detta misstag begåtts så att det kunde rättas till vid tryck av ny upplaga. Efter att likt en dromedar på ökenresa färdats genom texterna inte bara en och två utan även tre gångar är jag lika törstig som djuret på att finna källan till min kommentar. Det är bara att erkänna misstaget! Och överläppen vibrerar därvidlag. Men samtidigt slås jag vid skummandet som följt på det mer noggranna läsandet hur ständigt nya detaljer och samband kan hittas i det persongalleri som lyfts fram. Det är inte endast avsaknaden av påstått korrekturfel som avslöjar bokens kvaliteter utan i allra högsta grad dess innehåll.

Några av de personer som tecknas hade jag på förhand inga djupare kunskaper om. Sir Iain Moncreiffe of that Ilk var en givande bekantskap. Nyhetsrapporteringen om lord Lucan verkade ju på sin tid befogad efter att han försökt krossa skallen på sin hustru. Andra är mer kända. Och det är svårt att göra politikern Alan Clarke rättvisa för den som läst hans dagböcker. Inledningen som handlar om den ständigt misslyckade Jeffrey Bernard lockar till skratt även vid tredje läsningen. Evelyn Waughs Brideshead Revisted som låg till grund för TV-serien En förlorad värld blev även för min del en magisk dörr in till det anglofila, till de rum som doftar bokläder, dammiga gobelänger och frasar av tweed, sprakar av öppen brasa och pyser av tonicens bubblor som söker sig till ytan i en nyligen upphälld GT. Brideshead Revisted är dessutom, vilket Hakelius korrekt noterar, inte en roman om överklassfasoner och slott utan en bok om religion med de olika karaktärernas individuella brottningsmatcher med sin gudsuppfattning.

Ja, jag skulle mycket gärna vilja läsa en till liknande bok med intressanta personporträtt. Samtidigt finns naturligtvis en fara för författaren att hamna i ett fack. Men ifall det blir någon uppföljning finns ju fler spännande namn att presentera, några bara helt ytligt nämnda eller inte ens berörda: Den stridbare politikern, militären och antikintresserade Enoch Powell är ett och så P G Wodehouse – den senare alldeles korrekt stavad, något annat kommer jag aldrig att påstå.