Det tyckte vi då - det tycker jag nu

Energimyndigheten i Danmark har som tillståndsgivare gett klartecken till en gasledning på Östersjöns botten. Därmed har Nordstrem fått ett första hett efterlängtat ja från ett land. Men fler prövningar återstår. Insatserna av påverkan och påtryckningar skall inte underskattas. Samtidigt bedyrar den danska Energimyndigheten att den gjort andra avvägningar än strikt juridiska och att ingen försökt agera till förmån för detta väldiga energiprojekt.

Även Sverige har att i enlighet med ingångna konventioner att utföra en laglig- och lämplighetsprövning. Där är det endast miljöskäl som kan sätta hinder i vägen även om det finns andra dimensioner som det borde reflekteras kring. Det är den svenska regeringen som är tillståndsgivare.

Något av den komplexa situationen men också en dragen slutsats om att Sverige borde säga nej framförde undertecknad tillsammans med M-kollegerna Rolf K Nilsson, Sofia Arkelsten och Mats Johansson i en debattartikel i Gotlands Allehanda den 22 april. Sedan dess har bland annat kommunstyrelsen på Gotland sagt sig vara mot en gasledning i likhet med andra berörda runt Östersjön. Det här en viktig fråga. Och det vi tyckte då tycker jag (och sannolikt de andra) även nu:

”Sveriges regering har enligt undertecknade konventioner endast rätt att göra en prövning av miljöskälen för en dragning av gasledningen på Östersjöns botten. Det görs som ren myndighetsutövning. Även om fler och goda skäl kan anföras mot projektet är det endast på denna grund ett svensk nej kan formuleras.

Därför är det naturligtvis känsligt. Inga större insikter i historia eller säkerhets- och försvarspolitik behövs för att också se att planerna kan sättas i ett större sammanhang och med fler dimensioner. Att det dessutom pågår granskning om eventuella mutor i samband med en del av de yttranden som lämnats in i miljöprövningen gör inte saken enklare.

Redan utifrån en miljöaspekt finns det anledning att vara skeptisk. I Östersjön finns dumpad ammunition och annan militär utrustning från åtminstone två världskrig under 1900-talet. Fisket kan påverkas av ledningen och dess behov av säkerhetszon. Till det kommer en kommande stor utgift den dag det hela tjänat ut sin tid och det är dags att städa upp.

Det finns andra lösningar och dragningar. Av politiska skäl verkar det dock som att EU-landet Polen skall undvikas. Även i förhållande till de tre baltiska republikerna, tillika delar av EU-familjen, verkar finnas ett spänt förhållande från konsortiets sida. Därmed kan den miljömässigt bästa lösningen, den på land, komma att avfärdas för den som uppfattas som politiskt smakligast, den via Östersjön.

Mot konsortiets huvudägare riktas också alltmer kritik. För bakom Nordstream finns den ryska energijätten Gazprom. Journalisten och människorättsaktivisten Grigory Pasko tillhör de öppet och uttalat kritiska. Tidigare delade han redaktionsrum med kollegan Anna Politkovskaja fram till att hon mördades.

Visst har Ryssland utvecklats i rätt riktning jämfört med Sovjetunionens dagar. Det är dock skillnad på åren under president Jeltsin och de nu under presidenterna Putin och Medvedev. Oppositionella förföljs och trakasseras. Grannländer attackeras, Estland med ett fullskaligt IT-angrepp och Georgien genom att stridsvagnar rullade in i augusti förra året. Innan Dmitry Medvedev utsågs till president var han som biträdande premiärminister kopplad till Gazprom.

Inget kunde tydligare än det ryska gaskriget mot Ukraina i vintras understryka att energipolitiken tjänar som ett politiskt vapen i det i dubbel mening nya kalla kriget, särskilt när Europa fryser. Förvecklingarna kring nyår handlade inte främst om ekonomi utan måste ses i det större geopolitiska sammanhanget av Rysslands ambition att återskapa imperiet med full kontroll över närområdet. Efter den framgångsrika invasionen av Georgien och det låga priset för avsöndringen av delrepublikerna går färden nu vidare mot Ukraina, som ska vinnas åter.

För Europa under kommande år utgör just Ryssland och energi två viktiga utmaningar. EU skall vara fast, tydlig och konstruktivt samarbetsinriktad. Samtidigt är det viktigt att undvika att Europa görs beroende av en enda stor leverantör. Ny kärnkraft och elexport från Sverige till exempelvis Estland, Lettland och Litauen är i det sammanhanget något positivt.

Regeringen har enbart att göra en utvärdering utifrån miljöskäl. Det räcker. Till det kan dock lyftas fram även andra aspekter.

Hans Wallmark
Rolf K Nilsson
Sofia Arkelsten
Mats Johansson
Riksdagsledamöter (M)”