Grannar i Östersjöområdet

De tre baltiska republikerna blir allt viktigare för vårt närområde. För en tid sedan var jag i Estland och då berättades att Sverige numera var främsta investeringsland. Ekonomierna integreras och växer samman. Utbytet ökar. 15 augusti ska Måndagsmötena åter uppmärksammas i Stockholm och det stöd som för 20 år sedan visades Estland, Lettland och Litauen under en besvärlig tid då Sovjetunionen föll samman men maktens murkna män inte ville släppa taget över de tre länder vid Östersjön som ockuperades.

Baserat på nyligen genomförda resor i Estland, Lettland och Litauen har jag ställt samman några intryck i senaste Svensk Tidskrift. Jag noterar:

”Samtidigt är det ett lätt begånget fel att betrakta Baltikum som lika enhetligt och nära som de nordiska länderna. Mellan de tre finns minst lika stora skillnader och olikheter som mellan exempelvis Finland, Norge, Danmark och Sverige. Men det finns också annat som ännu tydligare skiljer åt. Det handlar om helt olika språk vilket gör att balterna tvingas använda engelska eller de tidigare förtryckarnas ryska för att tala med varandra medan vi har det enklare även om det ibland knorras bland skandinaver som har svårt att förstå varandra. Krisen har också slagit olika hårt men framför allt tacklats helt olika med Estland som klarat av även strukturella reformer och nu är en del av eurozonen, Lettland som genomfört en inre devalvering med kraftigt sänkta löner och så Litauen som haft mest kämpigt. Politiskt påminner Estlands partier mest om dem i grannländerna västerut medan Litauens parlament kan beskrivas som rörigt utan att på något sätt överdriva. Korruption och energiberoende är andra utmaningar som blir värre ju längre söderut man kommer.

I både Lettland och Litauen förs en offentlig debatt om oligarkernas skadliga inflytande. Det finns en farlig, direkt ohälsosam, sammanblandning mellan privata affärsintressen och politik. Med sönderfallande partier, bristande ideologisk skolning och svaga internationella politiska nätverk hamnar nyutnämnda parlamentariker och ministrar lätt i händerna på inflytelserika män med makt som styr från kulisserna. Till det kommer en rysk minoritet som flyttades in under de mörka åren av förtryck samtidigt som oppositionella, oliktänkande eller godtyckligt utvalda personer i godsvagnar sändes österut mot kollektivjordbruk eller arbetsläger/…/

Ett viktigt frågeområde i relation till Sverige är försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland är ständigt närvarande som något som man måste förhålla sig till även om ingen i dag tror på någon form av traditionell väpnad konflikt däremot finns oro för annat som exempelvis cyberhot. Mer initierade bedömare pekar också på Rysslands egna omställningssvårigheter med neddragningar och växande hot i de sydöstra delarna av landet att ta hänsyn till i form av terrorism och religiösa grupper. Det talas om lägre moral inom trupperna. De senaste åren har också viktig nyckelpersonal förlorats då det inte går att konkurrera internationellt. Mikroelektroniskt erkänner sig landet besegrat med allt vad det innebär medan kärnteknik, både civilt och militärt, fortfarande utgör en prioriterad sektor. En sammanfattning som kunde höras från UD i Riga löd: ’Ryssland är stabilt instabilt!’

De egna bidragen i form av stridskrafter i Estland, Lettland och Litauen är relativt blygsamma. Den ekonomiska nedgången har också lett till kraftiga budgetneddragningar. I Lettland och Litauen har det tidigare traditionella värnpliktsförsvaret övergetts till förmån för kontrakterade styrkor av just ekonomiska skäl. Ett sätt att kompensera egna tillkortakommanden är att ytterst lojalt ställa sig bakom pågående Natooperationer som den i Afghanistan men även andra som i Bosnien, Kosovo och Irak. Även om den politiska uppbackningen är fullständig finns en trötthet hos deltagande trupper. I ljuset av detta ska ses det tydligt uttalade önskemålet om att få medverka i en nordisk stridsgrupp 2014 under svensk ledning. Även inom andra områden som materielinköp vill man vara med även om varje lands samlade försvarsbudget är på motsvarande runt två miljarder kronor varav personalkostnader är minst hälften och snarare ligger upp mot 60-70 procent. Men närheten till Norden är viktigt!”

I Svensk Tidskrift har jag också en intervju med Argita Daudze, historiker och diplomat från Lettland. Det handlar bland annat om Nato och den fråga hon ställer är varför Sverige inte vågar ta steget?

” - Även om Sverige de facto på många sätt fungerar som ett Nato-land med engagemang i Afghanistan och Libyen så är det ändå skillnad på att vara det också de jure.

- Sverige förstår heller inte att man har en tung regional roll att axla i Östersjöområdet. Det finns önskemål om svenskt ledarskap!”

Hela Baltikumartikeln finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25507

Hela intervjun med Argita Daudze finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25543