Självständighetskamp utan terror

Visst finns traditionella höger- och vänsterfrågor på Färöarna. Till det kan dock adderas ytterligare en dimension; den om full självständighet ska uppnås eller om man även fortsättningsvis ska vara en del av Danmark om än med ett omfattande och långtgående självstyre. Återkommande dyker denna hundraåriga fråga upp. Visst har Färöarna på många sätt större likheter med ett land än en region. Språk, flagga, traditioner, sedlar och eget lagstiftningsarbete visar på suveränitet och att det finns en tydlig politisk kontroll över territoriet. Med knappt 50 000 medborgare är det dock en utmaning att upprätthålla ett lands alla funktioner. Skattetrycket är en börda då det ligger på runt 55 procent. Även om Färöarna till invånareantal inte är större än en mellansvensk kommun håller man sig med exempelvis en egen utrikesförvaltning på cirka 35 personer av vilka ungefär en tredjedel arbetar i Köpenhamn, Bryssel, London eller Reykjavik. Administrationen dubbleras och sådant kostar pengar.

Färöarna har drabbats av de ekonomiska kriserna, dock inte lika mycket den globala finansiella oro som rasat de senaste åren som under 1990-talet. Då emigrerade flera procent om året för att söka jobb i Danmark eller Norge i och med att arbetslösheten steg mot 20-25 procent. Vid ett möte med en person från Statistikkontoret visar han på allt annat än ljusa demografiska siffror. Av alla födda 1985 är 70 procent av männen kvar på Färöarna mot endast drygt 50 procent av kvinnorna. Många är medvetna om utmaningarna man står inför. Samtidigt konstateras att ännu fler kanske stuckit iväg ifall de inte haft en stark känsla för och koppling till den egna hembygden.

Färöarna är vackert med gröna kullar och klippor som skjuter ut i Atlanten. 100 000 betande får skapar en pastoral känsla. Omväxlande väder inom ramen för ett rätt oföränderligt klimat där dagstemperaturen pendlar mellan 5 och 10 grader gör att det växer, träd finns dock egentligen endast inne i Torshavn. I bortåt 1000 år har det funnits befolkning. De första bosättarna kom från Norge och härifrån har också genom seklerna andra viktiga varor hämtats. Timmer som byggmaterial har alltid fått tas utifrån. Den lilla enkelt inredda domkyrkan i trä hävdas i en skröna egentligen vara ett gammalt packhus som fick köpas billigt i Bergen då församlingen inte hade råd med mer. Det finns en stark social sammanhållning som för somliga säkert kan uppfattas som kvävande men som skiljer ut Färöarna från exempelvis Grönland som jag besökte för ett år sedan. På Färöarna är självmord ovanliga, våldskriminaliteten mycket låg, missbruket inte så utbrett och barnen växer upp nära släkt och vänner. Det finns en stor risk att utomstående lätt gör sig skyldiga till ett av två vanliga fel; endera idealiserar samhället som tryggt eller endera fördömer det som inskränkt.

På Färöarna hade jag möjlighet att träffa Edmund Joensen. Han har tidigare varit regeringschef och suttit som ordförande i parlamentet, lagtinget. Nu är han en av två valda representanter i det danska folketinget. Som företrädare för Sambandspartiet är han associerad medlem av socialliberala Venstres grupp. Han tillhör dem som vill behålla banden med Danmark. Hans mycket kunniga och intressanta beskrivningar av färöisk politik måste dock ses i ljuset av hans egna personliga politiska övertygelser. Det som bekymrar honom är de återkommande maktväxlingarna vilket gör att ständigt ny kurs tas ut i förhållande till Köpenhamn. De strukturer som byggts upp av dem som önskar se ett fortsatt långsiktigt samarbete raseras med motståndare på plats. Inte minst de borgerliga krafterna är uppdelade på flera olika partier. Även om självstyret ständigt fördjupas och Färöarna väljer att axla eget ansvar för fler och fler uppgifter bidrar Danmark med ett budgettillskott på cirka 650 miljoner kronor om året. Det kan emellertid jämföras med de nästan fyra miljarder kronor Grönland behöver om året på en marginellt större befolkning.

Självständighetsfrågan är onekligen oerhört intressant. Mycket av de yttre visar ju att Färöarna är ett eget land. Spörsmålet är hur liten man kan bli? Det handlar om pengar och effektivitet. Fördelarna som uppnås med den egna identiteten går förlorade om folk av ekonomiska orsaker söker sig därifrån. En viktig förklaring till lagtingets starka ställning är också att Färöarna var brittiskt område under andra världskriget medan Danmark ockuperades av Tyskland (och Bornholm av Sovjetunionen under tio månader efter kriget). Det finns en vana vid att klara sig själv och att vara avskuren från Köpenhamn.

På många sätt är ju detta ett föredöme i konflikthantering! Ett väldigt nordiskt sätt! I parlamentet finns alla uppfattningar företrädda. Självständighetskravet drivs inte av politiskt knäppa krafter som med hjälp av terror eller bomber ska genomtrumfa sin idé. Det är samtal, kompromissande och allmänna val (ett nytt lagting måste utses av medborgarna senast i januari 2012). Relationerna med Danmark och omkringliggande länder och områden är också de bästa trots olika åsikter. På Färöarna finns ett intresse för ekoturism och att locka besökare att vandra längs de vackra fjorddalarna. Egentligen borde man dock ha skytteltrafik från Mellanöstern, Asien och Nordafrika! För med stolthet kan de politiska motståndarna stå sida vid sida i Torshavn och visa på hur man hanterar olikheter med fortsatt respekt för varandra, sina traditioner och sin identitet!