Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg

torsdag 28 juni 2012

Min medalj och Åland

Visst finns mycket på Åland som påminner om Sverige. Det gemensamma språket är en bro av kultur och identitet som binder samman det landskap som är en självstyrande del av republiken Finland med det västra grannlandet. För 90 år sedan löstes vad som såg ut att bli en svår internationell konflikt med hjälp av Nationernas Förbund. En kompromiss värktes fram som innebar att alla fick något. Det är knappast någon tillfällighet att Åland är den mest välmående och trygga delen av Finland. Självstyret har använts klokt. Sjöfarten och handeln har skapat en stark företagsamhet. Bortåt 2 500 företag finns på en befolkning som ligger runt 28 000. Och på öarna vajar den blågula flaggan med rött kors som fullt ut tilläts och accepterades av Finland först på 1950-talet. För andra delar av världen tjänar detta som ett föredöme hur man fredligt kan hantera minoritetsfrågor och regionala/nationella aspirationer. Tänk vad samma sorts mogenhet hade kunnat betyda för Irland, Baskien eller delar av Mellanöstern!

Litenhet märks på de små kommunerna. Den minsta har endast drygt 100 medborgare. I Finland planeras för ett antal kommunsammanslagningar och förändringar. Det talas skämtsamt om att i framtiden kommer endast 17 att finnas kvar: Helsingfors som täcker hela Finland och så de 16 som finns på Åland! Naturligtvis ställer det ett starkt tryck på den offentliga servicen och vad den kan leverera. Men det finns också en ambition att byarna på de många öarna ska leva vidare. Just nu går det att glädja sig åt en växande befolkning, inte minst genom att människor flyttar tillbaka efter att ha bott i Sverige. Det talas om arbetskraftsbrist och försök görs att locka folk från andra håll, ett särskilt intresse visas dem som kommer från de tre baltiska republikerna. Vid besök på Föglö, en kommun med ungefär 600 invånare 30 minuter ut med färja, kan de kommunala företrädarna stolt visa upp de nya hus som uppförts av nyinflyttade. Här bor en familj från Estland, och här en från Lettland…

Mitt senaste besök på Åland kombinerades med att landskapsregeringen kunde överräcka den medalj jag oväntat tilldelades i april. Det är Ålands 75-årssjälvstyrelsemedalj som delas ut vart femte år för framgångsrik verksamhet till gagn för landskapet. Som svensk hör det inte till vanligheterna att få den. Extra roligt var det att regeringschefen lantrådet Camilla Gunell (S) ordnade överlämnandet vid en lunch i vilken även deltog utbildnings- och kulturminister Johan Ehn (M), näringsminister Fredrik Karlström (Ob samling) och infrastrukturminister Veronica Thörnroos (C) från koalitionsregeringen. Alla tre gamla goda vänner.

Självfallet har jag funderat en del kring varför landskapsregeringen uppmärksammar mig. Det kan naturligtvis handla om mitt engagemang för nordiska frågor. Ibland försöker jag påminna politiker och andra i Sverige att det nordiska samarbetet inte alltid finns för vår skull. Särskilt för de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland är det av stor betydelse att ha dessa internationella kontaktytor. Sverige med drygt nio miljoner invånare står för nästan 40 procent av Nordens samlade befolkning på 25 miljoner. Rent geografiskt befinner vi oss mitt i Östersjöområdet och vi är en betydande ekonomi. Då har vi också ett ansvar för de andra! Genom Nordiska rådet har åländska politiker getts möjlighet att knyta kontakter med andra företrädare. Nog så viktigt när medlemmar av det lokala parlamentet, Lagtinget, blir ministrar som Gunell, Ehn, Karlström och Thörnroos.

För att markera den egna identiteten har under många år ett önskemål varit att Åland ska ges rätten att nominera författare till Nordiska rådets litteraturpris. Den möjligheten har exempelvis Grönland och Färöarna. Propåerna har avvisats. För något år sedan kom vi att diskutera frågan i den konservativa gruppen. Vi från svensk sida ställde oss bakom kravet från Åland. Och sedan var det nästan litet som råttan på repet. Efter Sverige kom Danmark och Norge. Och efter den konservativa gruppen kom mitten. Och därefter blev beslutet ett faktum!

Är man dessutom förtjust i de tecknade seriefigurerna Asterix och Obelix så finns en stark känsla för den lilla galliska byn som med listighet och gott humör vågar gå sina egna vägar och slå vakt om sin särart. Sådan är också min positiva bild av Åland! Det finns en önskan och förmåga att välja det bästa från både Sverige och Finland. Och det finns en stolthet över den egna särarten och de små egenheterna.

Men viktigaste anledningen till att jag fått självstyrelsemedaljen är måhända mitt engagemang för det språk som är delat och gemensamt mellan Åland och Sverige. För den svenskspråkiga minoriteten i Finland är det naturligtvis en källa till glädje att då och då få känna sig som en del av en majoritet. Svenskan binder samman. Och människor som formulerar sin tankar, som fantiserar och rent av drömmer med samma ord har naturligtvis i sin innersta kärna något djupt delat. Det formar en brygga av historia och traditioner. Det kan ta sig yttre uttryck i form av det blågula eller midsommarfirande med stång och sång. Men ytterst handlar det om att komma varandra riktigt nära såsom bara syskon kan göra.

onsdag 25 januari 2012

Den moraliska handlingens räckvidd

För några dagar sedan invigde utrikesminister Carl Bildt en vandringsutställning om Raoul Wallenbergs liv och gärning. Den visas just nu i Budapest och fortsätter sedan bland annat till Moskva och Berlin för att sluta i Israel. I något mindre skala men med samma typ av upplägg finns en liknande på Lidingö. Jag träffade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindqvist för en tid sedan som uttryckte stoltheten som finns över denne svensk vars barn- och ungdom tillbringades här. För drygt tio år sedan var jag på en månadslång resa i USA tack vare stipendium från Rotary och just då lanserades ett frimärke för att hedra den svenske diplomatens gärning. Wallenberg är på många sätt mer känd och omtalad utomlands än i Sverige. I riksdagshuset finns dock på väg till kammaren ett minneshörn och här brukar jag ofta stanna till med gäster som guidas runt och peka på den lilla fickalmanackan, stenarna från Budapest och ljusstakarna som finns samlade i en monter för att påminna om hans storartade insatser.

2012 är det 100 år sedan han föddes. Det tas nu som utgångspunkt för en ökad aktivitetsgrad. I riksdagen genomfördes en minnesceremoni 17 januari – just den dagen 1945 tillfångatogs Raoul Wallenberg av Röda armén. Hans öde har varit okänt sedan dess även om makten i Moskva uppgett att han dog 1947 i rysk fångenskap. I Svensk Tidskrift har jag haft en artikel om riksdagens högtidlighållande men också en reflektion kring det personliga hjältemodet och den moraliska handlingens räckvidd. Humaniteten och medmänskligheten är fortfarande med nära på 70 års distans till räddningsinsatserna i Budapest ett glittrande ljus. Mörkret har inte tagit överhanden och bitit sig fast:

”Vad som berör är just att den lilla människans handlingar har betydelse. Det vi gör i dag kan påverka villkoren för andra. Och inte bara för de levande utan också för kommande generationer. Det finns en stor tacksamhet från barn och barnbarn och andra släktingar till dem vars hela familjer inte slutade i en brännugn i Auschwitz eller något annat läger! Det är en påminnelse om den moraliska handlingens räckvidd. Professor Svante Nordin har med en stor bok om 1900-talets filosofer gjort succé på den svenska fackboksmarknaden. Denna tegelsten av kunskap köps, läses och kommenteras. Ett av de viktiga påpekanden som gjorts från Svante Nordins sida är behovet av historien. Den är närvarande. Inte i form av banala kronologier och årtalsexercis utan insikten om civilisationsprocessen. Det välstånd och den trygghet många i dag känner tas för självklar och given. Det är den inte! Hela nationers sammanbrott som vi bevittnat i vårt närområde och i närtid - där bokstavligen broder ställts i kamp mot broder - visar på den bräcklighet som finns. Och då behövs kunskapen och insikten om den enskilda individens förmåga. Det går att göra skillnad! Det gjorde Raoul Wallenberg. Och det är därför det fortfarande gör så ont att det inte fanns någon hjälpande hand att bistå den man som hjälpt så många andra och som fångades in av Röda armén 17 januari 1945.

15-20 minuter går ganska fort. Vi avgöra själva som människor, ansvariga för egna handlingar, vad vi fyller den stunden på jorden med för innehåll.”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=41084

tisdag 7 juni 2011

Kommunister på 40 procent!

Moldavien räknas som Europas kanske fattigaste land. Under Sovjettiden var det den jordbruksproducerande delen. Härifrån kom grönsaker, säd, frukt och vin. Det skickades öster- och norrut. I samband med Sovjetunionens kollaps utropades självständighet 1991. I dag uppges cirka 35 procent av ekonomin ha sin grund i de pengar personer som arbetar utomlands sänder hem. De senaste tjugo åren har många duktiga och yngre lämnat, mer välutbildade och kvinnor till Italien och Spanien medan bra industriarbetare och män sökt sig till Ukraina och Ryssland.

Besökaren möter ett kuperat land med mjuka backar och mycket som är uppodlat. Blommor och buskar sprider väldoft, även inne i centrala delar av huvudstaden Chisinau trots omfattande trafik. Rent allmänt lämnar vägarna en hel del i övrigt att önska. Reparation av stötdämpare har alla möjligheter att bli lönsam affärsverksamhet. Har man dessutom en tillräckligt snabb bil kan det gå kvickt undan. Vinodling har funnits under lång tid. Och som på många andra håll är det inte alltid de stora kända märkena som erbjuder de bästa varorna. Jag hade möjlighet att träffa en lokal oberoende producent (den enda av sju verksamma i Moldavien för närvarande) som uteslutande hade att erbjuda utmärkta viner skapade med stor kärlek. Hans årsproduktion ligger på blygsamma 12 000 buteljer. Han visade sig dessutom vara duktig på att blanda Merlot, Pinot Noir och Chardonnay med mer traditionella druvor från trakten. Extra prestigefullt var att USAs ambassad i Moldavien köpt av honom för flaskor med egen etikett.

Jordbrukslandskapet och att tidigare ha tvingats förse resten av Sovjetunionen med färska grönsaker präglar fortfarande Moldavien. Det har varit svårt att komma vidare. Till det kan adderas hårda motsättningar i samhället. Ett förhållandevis oreformerat kommunistparti som fortfarande använder sig av hammaren och skäran som symbol samlar drygt 40 procent. De övriga partierna och grupperingarna förenas av antisocialism men har sedan långt svårare att veta vad man är överens om. Trots försök med folkomröstning har det inte gått att ändra konstitutionen för att finna ett enklare system än i dag att utse president. Formellt saknas statschef och om inte politikerna kan komma överens (vilket ser ut att kräva medverkan av delar av eller hela Kommunistpartiet) blir det åter nytt parlamentsval. Just nu tycks det som om väljarna i Moldavien får gå till val ungefär en gång om året.

Kommunisterna har dock tidigare visat vad de går för. Under ett par år satt de vid makten. Då fanns en aktiv säkerhetspolis och oliktänkande kunde drabbas av stora problem. Utvecklingen var snarare på väg i en vitrysk riktning än mot de villkor som präglar dagens Öst- och Centraleuropa i övrigt. Vid val för två år sedan, som på goda grunder ansågs riggade, gjorde ett provocerat folk uppror. Det var kravaller och både presidentpalatset som dåvarande parlamentsbyggnaden i centrala Chisinau attackerades och en del våningsplan stacks i brand medan andra plundrades. Fortfarande döljs delar av byggnaderna bakom höga staket och man uppges fortsätta med renoveringsarbetet. Kommunisterna sände styrkor mot folket och en del spöades upp på gatan medan andra skickades till fängelser och förvar. Ett par personer uppges ha dödats eller senare avlidit av de skador de tillfogats. I ljuset av detta blir naturligtvis de demokratiska krafternas ovilja att ha något med kommunisterna att göra mycket begripligt. För det är händelser i närtid! För närvarande styr också en koalition av mitten-höger partier Moldavien framröstade av ett folk som vänt sig mot de rödas övergrepp.

Människor är genomgående mycket trevliga. Det går lätt och otvunget att umgås. Generöst var det också av Moldavien att låta Sverige vinna fotbollsmötet inför EM…

I Moldavien i likhet med andra länder med år av förtryck och övergrepp bakom sig finns monument och minnesmärken över dem som skadats, lidit och dött i kampen för frihet och demokrati. Uttryckligen står på stenar och plaketter, invid foten av statyer och byster, att mördarnas namn stavas kommunister. Det obegripliga i dag är att någon frivilligt därför vill använda denna ideologiska markör. Det gäller i Moldavien och i minst lika hög grad i Sverige. Hur kan man?