En högersnubbe i Chile...

Göran Greider och en del andra vänsteryttrar i svensk debatt brukar gny över vad som sägs vara borgerlig mediedominans. Med det menas att merparten av dagstidningarnas ledarsidor har en liberal grundhållning. FP har onekligen många vänner bland de politiska redaktörerna och skribenterna, socialdemokraterna några stycken. För moderaternas del är det färre och färre i takt med att tidningar säljs eller slås samman medan exempelvis MP knappast har några. Förvisso är samlingen i mitten närmast bedövande men politiskt redigerade avisor förekommer inte längre och det är numera ytterst sällsynt att ägarna ingriper. Dominerande på den svenska scenen är istället public service. Och då är det ju rätt intressant att exempelvis lyssna på hur olika händelser i omvärlden beskrivs. För här går det verkligen att notera strukturella skillnader. Och det är inte till tyckarvänsterns nackdel!

Luciadagen 13 december gick chilenarna till valurnorna. Stora framgångar för en reformerad och förnyad borgerlighet och höger berördes inte så mycket som att den ledande presidentkandidaten med 44 procent av rösterna bakom sig genomgående beskrivs som miljardär. Att Sebastian Piñera med karisma och en stark kampanj nu i en andra valomgång i januari 2010 kan vara på väg att bli den förste att ersätta den mitten-vänster som styrt landet sedan demokratins återkomst för knappt 30 år sedan har inte berörts i samma utsträckning. Han blir på sin höjd en ”högersnubbe” som närmast av en oförklarlig anledning tycks stöttas av många chilenare. Grundackordet i rapporteringen är att Chile håller på att luras. Rätta och ärbara innehavare av makten kan ju inte vara högermän…

Att vänsterkandidater vinner val tas många gånger för självklart medan den andra sidan bemöts med misstänksamhet. För några dagar sedan utsågs ny president i Honduras. Det var på likartat sätt. I Sverige ifrågasattes självfallet den valde. Ungefär samtidigt gick Uruguay till val. Där blev det en vänsterman, Jose Mujica. Och hans bakgrund lyftes snarats fram som något imponerande och värdefullt; han hade nämligen tidigare varit gerillaledare. Medan affärsmän i Honduras eller Chile ses som något skumt är det ingen som gräver i det förflutna för den som agerat med vapen i hand oberoende av hur mycket blod som kan droppa från fingrarna!

Framgångarna för Sebastian Piñera är noterbara. Chile är i dag en av kontinentens stabilaste länder med en god ekonomi och en statschef till vänster, Michelle Bachelet, som med sin uppskattade modererade framtoning har lyckats där gaphalsar från Venezuela och Kuba enbart gjort sig löjliga på den internationella scenen. I likhet med många andra stater i Sydamerika har presidenten stort inflytande och omfattande makt. Efter år av vänsterframgångar skulle en seger för Piñera i januari vara en tydlig och kraftfull signal. Borgerligheten har också försökt göra hemläxan genom modernisering och öppenhet. Det handlar inte bara om en förnyad fasad utan också om ett annat politiskt innehåll än tidigare. Det mesta av dessa nog så viktiga nyanser har gått svenska nyhetskonsumenter helt förbi.

Vid kulturutskottets besök i Chile i september gavs möjlighet att träffa Michelle Bachelet. Och hennes utstrålning och charm kan bekräftas. Vid besöket i kongressen skakade jag hand och talade med en av valets utmanare, den ung Marco Enríquez Ominami. Han kom på tredje plats men har investerat åtskilligt förtroendekapital i den valrörelse som kommer om fyra år. Alla kommer också med intresse att följa hur hans väljare nu fördelas mellan de två i topp som gått vidare till den avgörande omgången. Det vill säga alla som är genuint intresserade av Chile och inte bara upprörda över det faktum att folket tycks ha röstat fel då det gett en klart borgerlig kandidat femton procentenheters försprång!