Rätt ofta är jag i Uppsala. Blir det en stund över vandrar jag gärna längs gator som trampades under studenttiden. Förbi nationshus och studentlägenheter. En minnets promenad har det nu även blivit i Haparanda. Efter att ha talat europapolitik och en del annat med lokala moderater på kvällen kunde jag en skön frisk morgon vandra iväg mot Vetevägen 11 där vi bodde under många år. Huset stod kvar.
Gränsskolan är förknippad med högstadietiden och gymnasiet hette Tornedalsskolan och låg bredvid. Jag kommer fortfarande ihåg det fönster vi under MUFs valvaka 1979 öppnade och skrek ut i natten över det då osäkra resultatet. Först några dagar senare när alla röster räknats visade det sig att riksdagen fortsatt hade borgerlig majoritet.
Vid järnvägsbron kommer en man i min egen ålder med stor hund. Han stannar och frågar om jag inte är jag. Och det är jag ju! Vi brukade leka tillsammans för drygt 30 år sedan, kommer jag ihåg det? Nu håller du på med politik, konstaterar han. Kanske ska han rösta i europavalet.
Ja, ja – en del hyss blev det i Haparanda. Så även i Uppsala.
Men just här vid gränsen blir också samarbetet så påtagligt. Haparanda och Tornio är två städer som allt mer växt samman. Tidigare var den finska kommunen storebror, både genom storlek som historia. Med Ikea och all handel på den svenska sidan har relationerna blivit mer jämlika.
Samarbete och samverkan för att riva gränshinder och ta bort barriärer. Det är vad europavalet handlar om. Det förstår moderaterna i Haparanda. Förhoppningsvis även en hel del av mina gamla skolkamrater. Till frukost läser jag Marita Ulvskog som skriver i Norrländska Socialdemokraten (NSD): ”Vi var 46 procent som röstade nej till svenskt EU-medlemskap för femton år sedan.” Gamla takter sitter i, Marita!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar