Bra böcker - och dåliga!

”Vi vill ha böcker som inte väjer för tillvarons tragik eller livets dagliga mirakel, böcker som gör att vi åter kan fylla lungorna med frisk luft.”

Som litteraturälskare är titeln ”Drömbokhandeln” närmast oemotståndlig. Att romanens omslag pryds av vällustigt presenterade böcker i travar, på bord och i hyllor gör ju på inget sätt saken sämre.

Laurence Cossé skriver i mitt tycke i en väldigt fransk stil (Drömbokhandeln, Sekwa, översättning: Marianne Öjerskog). Långa vindlande meningar med en berättelse som inledningsvis är lika svårfångad som parisisk höstdimma i en park. Med det tätnar och får struktur. Och ämnet är ju angeläget: Kärleken till litteraturen.

Grundberättelsen handlar om hur projektet med drömbokhandeln Au bon roman förverkligas. En plats där endast riktigt god litteratur säljs. Inte de nyaste böckerna eller de med mest marnadsföringsresurser bakom utan sådana som påverkar läsaren och ger en upplevelse för livet. Naturligtvis en hållning som kritiseras. Hur vågar man säga att något är bättre än annat? Vem ska ha makten i en sådan utgallringsprocess?

Jag inbillar mig att själva den kulturella utgångspunkten uppfattas som mycket mer allvarlig och radikal i en kulturnation som Frankrike än i Sverige. En hel del av bokens frågeställningar betraktas nog inte ens som relevanta hos oss: Vill de endast sälja en sorts böcker så varsågod, jag tänker dock aldrig besöka den butiken…

Namn på stora författarskap och romaner fladdrar förbi. Boken avslutas med en välfylld lista på sådant Au bon roman skulle kunna ha salufört. Notabelt är att åtskilliga titlar aldrig översatts till svenska. Det bär på sitt sätt syn för sägen: Den relativt svaga kopplingen mellan det franska och svenska språkområdet.

Det viktiga med Drömbokhandeln är att den visar på kärleken till litteratur. Och hur texterna kan påverka oss som människor. Ge perspektiv. Skapa sammanhang. Leda till förståelse och insikt. Just därför är det också en bok som hyllar läsandet som sådant. För egen del tillhör jag dem som inte tycker att man ska rynka på näsan åt någon form av böcker. Det som inleds med enklare saker (på min tid under 1960- och 70-talet varnade man för Kitty respektive Biggles, i dag borde det vara exempelvis Harry Potter) ges en vana och möjlighet att närma sig annat som litterärt är överlägset. Just därför är det också så centralt att driva på när det gäller läsandet och kampen mot analfabetism. I Europa en utbredd kunskap. Nu gäller det att skapa samma möjligheter i Nordafrika, Arabvärlden och delar av Asien. En mer läskunnig befolkning är bra för en mogen demokrati då argument lättare kan vägas mot varandra och medias granskning och uppföljning kan vara till stöd och hjälp. Men alldeles dessa praktiska argument till trots så skapar även möjligheten att tyda bokstäverna och göra sammanhang med hjälp av dem förutsättningar att öppna dörrar till fantasins och tankarnas världar och myllrande universum!

Är allt då lika bra som det ibland kan hävdas i debatten? Självfallet inte! Däremot kan det ibland fylla sitt syfte. Här finns också kanske en viktig ideologisk skillnad mellan konservativa och liberaler där den första gruppen inte ser allt som lika goda uttryck. Självfallet finns det god konst. Och dålig! Bra böcker! Och dåliga! Ett citat från boken: ”Det snarare tyder på översittarmentalitet om medelmåttiga böcker jämställs med stora romaner och allt presenteras som likvärdigt, för det är ren demagogi. Och med sådana cirkelargument kan man ju alltid hävda att lagom är bäst."

Uppfattningen om att det finns värden och viljan att förverkliga en dröm lockar naturligtvis fram motkrafter. Och det är denna kamp som är något av bokens handling. Men ytterst är det en behaglig plädering för läsandet och skrivandet. Eller som en av centralgestalterna i romanen säger:

”Vi vill ha böcker som skrivits för oss som tvivlar på allt, som gråter för ingenting, som rycker till vid minsta ljud bakom oss.

Vi vill ha böcker som har krävt mycken möda av författaren, böcker där man har lagt ner åratals arbete och umbäranden, ont i ryggen, skrivkramp, tillfällig skaparvånda över att inte ro det i hamn, missmod, kurage, ångest, ihärdighet, risken att misslyckas.

Vi vill ha briljanta böcker som visar oss verkligheten i all sin glans och håller kvar oss där. Böcker som vittnar om att kärleken råder i världen, sida vid sida med ondskan, tätt intill och ibland omärkligt, och att det ska fortsätta så i all evighet, liksom den hjärtslitande sorgen alltid kommer att finnas. Vi vill ha bra romaner.”

Stasi och Svenska kyrkan

Under alldeles för lång tid har det tassats kring det faktum att svenskar av olika anledningar sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden. Det fanns hängivna DDR-vänner som ända in mot slutet av denna korrupta förtryckarstats existens hyllade landet och dess påstådda framsteg. Med åren efter Berlinmurens fall för drygt 20 år sedan har ohyggligheterna i hur den kommunistiska säkerhetsapparaten organiserades avslöjats.

I Sverige har funnits en rädsla att tala om Stasis informatörer, vad de gjort sig skyldiga till och deras skuld och ansvar. Det har varnats för risken att oskyldiga pekas ut. För en tid sedan namngavs en präst i Svenska kyrkan. Han förnekade. Domkapitlet i Luleå fick in en formell anmälan. På plats i Berlin gjordes undersökningar av akter som gav entydigt svar. Prästen har därefter erkänt. I ett öppet brev publicerat i tidningen Dagen försöker han förklara.

För Svenska kyrkan är det naturligtvis allvarligt. Det finns också skäl att fundera på om den nu avslöjade prästen var den enda Stasi visade intresse för? En så pass paranoid organisation önskade säkert fler på plats så att alla påståenden kunde dubbelkollas. Finns det fler med DDR-kontakter? Åtminstone biskopen i Stockholm Lars Carlzon var på sin tid aktiv i den dubiösa Föreningen Sverige-DDR som publicerade ett propagandablad med hyllningar till kommunistledaren Honecker och andra folkförtryckare. På Svenska Dagbladets ledarsida resonerar jag i en text kring Stasi och Svenska kyrkan:

”Skuggan hinner ikapp. Prästen har erkänt sin koppling. Han har också begärt att få bli avkragad, obehörigförklarad, som präst.

Därmed finns ett namn. I sammanhanget mycket mer intressant är att det också finns en trådände. Nu är det möjligt att nysta. Prästen skriver själv i ett öppet brev: ’Genom information som bland andra jag lämnat vidare om studenter i dåvarande DDR har samma människor fängslats och farit illa i slutet av 1960-talet. Inget plågar mitt samvete som det. Jag inser att förlåtelse är alltför mycket att be om. Men ett första steg mot försoning är att jag erkänner min roll.’

En bärande invändning mot öppnandet av arkiv och vidare efterforskning har varit att det inte handlar om brott i juridisk mening eller i vart fall kan vara sådant som är preskriberat. Men det finns en moralisk dimension också. Precis den prästen själv berör/…/

Mer forskning och öppenhet behövs om Stasis och DDR:s förhållande till Sverige. Dels för att förstå samband och mekanismer, dels för att göra ett försoningsarbete möjligt. Det viktiga är inte namnen utan vad dessa leder till. För några månader sedan tog justitiedepartementet fram en vitbok om vad som kan finnas hos Säpo. Den bör ses som ett första steg: inte som avslutningen på en process utan snarare inledningen. Även det civila samhället kan bistå med kunskap. Vad hittar man till exempel hos Svenska kyrkan?”

Här finns hela mitt inlägg i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-finns-om-stasi-hos-svenska-kyrkan_7397278.svd

Flyg handlar också om utbyte

Med jämna mellanrum brukar det komma särskilt flygkritiska förslag. Det handlar om hur resandet ska förhindras eller stoppas. För vanligt folk! Något av priset för hyckleri tog Aftonbladets ledarsida för några veckor sedan. Det konstaterades att charterresor inte kan ses som en mänsklig rättighet. Tvärtom förordades ett högre pris. Samtidigt gavs uttryck för stora förhoppningar inför den klimatkonferens som arrangerades i Rio de Janeiro. Säkert 50 000 deltagare och observatörer på plats. Och dessa kom nog inte dit via roddbåt eller fotvandring!

En viktig dimension med flyget är just att den snabbt krymper stora avstånd. Därmed medverkar resandet till kontakter, erfarenheter och kunskaper. När flyget och resandet förbannas riktas också kritik mot själva utbytet. Av den anledningen har jag reagerat mot miljöpartiets tankar på flygskatter. Genomförda skulle de kunna innebära cirka 5000 mer för en familj på charterresa och 300-600 kronor för en inrikes flygbiljett i Sverige.

”En hittills rätt kall och regnig sommar har resulterat i att extra många svenskar som har råd börjat titta på möjligheten att ta sig utomlands. Bort från lågtryckens Nordeuropa. Det är en inte helt obegriplig reaktion.

Samtidigt slår Sverige rekord som besöksland! Det handlar om en stadig klättring uppåt. Från 24:e till 21:a nation enligt en beräkning. Därmed passeras länder som Sydafrika, Portugal och Kroatien. Och absolut bäst av alla i Norden! Utländska turister beräknas konsumera för 100 miljarder kronor!

I ljuset av dessa rörelser, med ett in- och utflöde av människor och intryck, ska miljöpartiets tal om nya flygskatter ses. Redan tidigare under socialdemokratiskt styre gjordes försök med sådana pålagor/.../

Att människor och inte minst näringslivet är beroende av flyg märktes i samband med Skyways konkurs. Plötsligt stod Kristianstad Airport inför mycket stora utmaningar. I Halmstad har nu ett stort hål fyllts av Kullaflyg som satsar även där som komplement till de framgångar som redan skördats i Ängelholm. Till det kommer försöken att etablera chartertrafik från flygplatser som exempelvis den i Nordvästskåne.

Höga bränslekostnader och växande miljökrav utgör redan ett starkt tryck på tillverkarna att ta fram nya flygplan som är både resurssnålare och tystare. Vad grön skatt handlar om blir i förlängningen en fråga om man vill underlätta eller försvåra för utbyte och kontakter!

Svenskarnas beteende ger ett rätt tydligt svar. Flygresorna har blivit fler. Ungefär 19 miljoner skedde bara från Arlanda 2011. Och då hade utrikestrafiken ökat med 2,8 miljoner sedan 2000. Människor sparar och gör uppoffringar för möjligheten att ta sig till sol, bad och nya upplevelser. 5 000 kronor mer för barnfamiljen kan vara det som omöjliggör hushållskalkylen.”

Här finns hela min artikel om flyget:

http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1650224/MP-vill-sla-mot-flygtrafiken.html

Europas utmaningar

De senaste dagarna har euron i förhållande till kronan nått sina lägsta nivåer någonsin. Det är nog frågan om samverkande faktorer: Dels en misstro mot hur vissa länder som Grekland och Frankrike hanteras inom euro-zonen och dels en stark tilltro till Sveriges sätt att sköta sin ekonomi. Och sådant var ju också beskedet i samband med folkomröstningen om en gemensam valuta. Står vi utanför är det viktigt att vi också axlar ett större ansvar och fiskal försiktighet.

2014 blir något av ett supervalår i Sverige. Utöver de tre allmänna valen i september ska dessutom ett nytt europaparlament utses. Hos oss är mandatperioderna fyra år mot EUs fem år. För att förbereda den valkampen men också för att fundera kring de många utmaningar Europa står inför har moderaterna tillsatt en arbetsgrupp med mig som ordförande som inför partistämman nästa år ska fundera en del kring dessa onekligen stora frågeområden. I en debattext tecknar jag konturerna kring några av dessa områden. Jag skriver:

”Det måste vara lika självklart att använda skattebetalarnas pengar på ett effektivt och ansvarsfullt sätt inom EU som vi har gjort och gör i Sverige! Svensk skattemoral med ett fungerande system som medborgarna hyser respekt för står också i stark kontrast till de villkor som gäller i ett antal andra länder. Svårigheterna att få ihop finanserna beror inte bara på utgifterna utan också på bristen på intäkter.

Sysselsättningsgraden är mycket högre hos oss tack vare kvinnornas delaktighet på arbetsmarknaden. Det finns bedömningar som visar att EUs bruttonationalprodukt skulle öka med cirka 25 procent om kvinnors sysselsättningsgrad var lika stor som männens.

En uppenbar risk med den senaste tidens ekonomiska utmaningar inom EU är att enskilda länder och kontinenten som helhet riskerar att slitas sönder av populistiska krafter och ytterkantselement. Nynazister tvekar inte att handgripligen ge sig på meningsmotståndare och på den andra sidan marscherar kommunister till ljudet av smattrande röda fanor. Nu behövs moderation och sammanhållning! Som kontrast till inskränkt nynationalism behövs ett förhållningssätt som ser att Europas styrka är dess mångfald.

Den internationella finanskrisen och den efterföljande skuldkrisen har såväl visat på EU-samarbetets styrka som på de omfattande utmaningar som nu väntar medlemsländerna och unionen som helhet. Ekonomisk ansvarslöshet utan säkerhetsmarginaler i statsfinanserna, överbudspolitik och brist på strukturella reformer har lett till en situation med stora underskott och hårda besparingsprogram i många medlemsländer. Nedskärningar i välfärden är mer regel än undantag. Oron och rädslan har ett politiskt pris.

Det är en utveckling som ställer höga krav på att vi gemensamt arbetar för att såväl lösa de akuta problemen som långsiktigt lägga grunden för ökad konkurrenskraft och tillväxt. Det skapar förutsättningar för nya jobb och trygga välfärdssystem. I detta arbete kan Sverige spela en viktig roll. Den ansvarsfulla ekonomiska politik med stabila överskottsmål och tydligt finansiellt ramverk som bidragit till att läget är ljusare i Sverige bör bli vägledande för fler. Den nordeuropeiska tillväxtkorridoren kan lyftas fram som ett gott exempel.”

Här kan artikeln läsas i sin helhet:

http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-stora-politiska-utmaningar

Brott och Skuld

Efternamnet von Schirach för omedelbart tankarna till Nürnbergrättegångarna efter andra världskrigets slut. På de åtalades bänk satt ledaren för Hitlerjugend och partikoryfén i Wien under Tredje riket. Baldur von Schirach dömdes för brott mot mänskligheten till 20 års fängelse. Han fick 1966 lämna sin cell i Spandau tillsammans med Hitlers arkitekt Albert Speer.

60 år senare gör ett av hans barnbarn sig ett namn som advokat och författare. På svenska finns sedan en tid de två senaste böckerna översatta: Brott respektive Skuld (Bonniers, både i svensk språkdräkt av Lena Hammargren). Passande titlar för en person som möjligtvis i sitt inre reflekterar över vad farfar gjort – men av detta märks inget i de två romanerna, eller snarare novell- eller kortberättelsesamlingarna. Före årsskiftet hade P1s Kulturnytt en överväldigande recension. Så lockande att jag gjorde ett inköp av båda titlarna. Det blev nära på sträckläsning. Dessutom har jag köpt ytterligare några exemplar för att ge bort. Nu slår jag ett slag för detta som varande utmärkt sommarläsning!

Ferdinand von Schirach kan verkligen skriva! Det är ett förtätat språk. Närmast kargt. Brottsmålsadvokaten har fångat upp rättsfall och möjliga juridiska spetsfundigheter på ett begåvat sätt. Till det yttre kan böckernas korta texter snarast liknas vid kriminalhistorier. Men bakom finns reflektioner kring moral. Författaren kan skickligt ta mångas parti. Därmed bearbetar von Schirach svåra frågeställningar på ett synnerligen begåvat sätt. Det är mycket mer etiska dilemman än polisintriger!

Kanske skulle man kunna anklaga von Schirach för att vara cynisk. Så enkelt är det inte. Han pekar inte finger. Och han skrattar verkligen inte åt eländet. Istället skakar han stilla på huvudet i medlidande och medkänsla över vad människan är förmögen till. Både bottenlös ondska som gränslös kärlek och godhet. Ett återkommande tema är också vad som ska anses om den som dödar någon annan för att förhindra något ännu gruvligare eller hemskare. Böckerna består just av frågor om brott och skuld och därmed sammanhängande rätt och fel – allt uppvisat i något slags litterära spegelsalar.

Folk dödas. Det begås handlingar som med alla rimliga mått mätt kan ses som syndiga. Ingen tvekan om att det sker hemska saker. Författaren låter dock läsaren förstå en del av gärningsmannens föreställningsvärld. Vad ligger bakom? Hur resoneras det? Det till synes skeva kan bli rakt med ett annorlunda perspektiv. Därefter är det dags för en moralisk dom. Sällan avkunnad av von Schirach utan överlåten till hans läsare. Det är skickligt. Människor tecknas besatta av en livsuppgift men också hur handlingar får konsekvenser om än ibland med stor fördröjning och utan att sambanden ter sig alldeles uppenbara.

En av berättelserna slutar med ett citat från en av litteraturhistoriens klassiker, Den store Gatsby, av F Scott Fitzgerald. Det är en mening som kännetecknar mycket av det von Schirach skrivit men kanske också om hans egen och familjens kamp med den egna historien: ”Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.”

Tankar vid tidningshögen

Söndagar har sin charm. Inte minst då många tidningar är fullmatade och erbjuder bilagor av alla det slag. Ibland sparar jag en hög från veckan som gått av oläst materiel som sedan kan avnjutas tillsammans med dagens övriga medieskörd.

Herald Tribunes (alltså New York Times) utgåva 14-15 juli kom att fånga mitt intresse genom ett par artiklar. Som en av huvudnyheterna presenterades den oro som nu råder i Tyskland kring manlig omskärelse. En delstatsdomstol i Köln har skapat stor osäkerhet kring vad som är lagligt och vem som eventuellt kan göra sig skyldig till brott (familjen, läkaren eller sjukhuset). Både judiska som muslimska grupper är upprörda och förbundskansler Merkel låter meddela via sina politiska tjänstemän att hon ser allvarligt på läget och självfallet slår vakt om religionsfriheten med dess respekt för seder och bruk. I tidningen uttalar sig en familj från Turkiet boende i Tyskland om att de som muslimer brukar uppsöka det judiska sjukhuset för ingreppet. Nu tar det inte emot de unga gossarna. Alternativet blir något annat – att outbildade personer och kvacksalvare i hemlighet får utföra omskärelsen.

Litet längre fram i Herald Tribune skriver en 23-årig muslim från Indien att hon bestämt sig för att börja bära hijab. Hon ser inte slöjan eller huvudduken som ett uttryck för manligt förtryck utan för kvinnlig frigörelse: Äntligen är det ingen som behöver bedöma mig för mitt utseende eller mina kläder utan för mina inre kvaliteter och vad jag gör. Med hänvisning till sin examen understryker hon att uppfattningen inte har sin grund i bristande utbildning eller tvång. Insändaren är ett försök från hennes sida att riva ned några av de murar av fördomar som finns kring dagens islam. Jag vill värna min kropp och inte bli ett objekt, låter hon hälsa.

Båda inläggen är intressanta. Och på sitt sätt tidstypiska. Ett modernt sekulärt samhälle krockar numera allt som oftast med ett mer traditionalistiskt och religiöst inspirerat. Det finns anledning att ta strömningarna på allvar och försöka begripa dem. Det är inte alltid samma sak som att bejaka eller gilla dem. Religion är i många länder och kontinenter en kraft att räkna med. Den som försöker underskatta eller bortförklara detta lurar sig själv. Som ateist kan man med helig vrede och fylld av egen tro vilja fördöma allt det religiösa eller som kristen se det dåliga i islam. Det förändrar dock ingenting att försöka tänka bort eller retuschera. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair är en person som inser de olika religionernas roll och försöker skapa spännande mötesplatser. Genom att lära sig mer och försöka förstå går det lättare att hantera och bygga broar.

I Herald Tribune fanns också en artikel om Egyptens president Mursi som valde att låta sitt första utlandsbesök som statschef gå till Saudi-Arabien. Nog kan man höja ett ögonbryn. Men det ska inte nödvändigtvis ses som ett försök till muslimskt koalitionsbyggande. Saudi misstänks på goda grunder ha investerat betydande belopp hos grupper som finner dagens muslimska brödraskap alltför modernt och samhällstillvänt. Däremot är det ett tecken på att Egypten behöver mycket pengar utifrån. Det finns dock anledning att separera hårdföra salafister, mer eller mindre direkt betalda av Saudi-Arabien, från brödraskapet med sina ledande medlemmar fängslade under Mubarak och båda dessa grupper i sin tur från mystikerna inom den sufiska rörelsen.

Inte minst muslimer kan i dag mötas av mångas misstankar. I själva verket handlar det om minst lika många uttryck och inriktningar inom islam som det kristendomen rymmer där det rätt enkelt går att notera att protestanter, ortodoxa och romersk-katolska inte alltid kommer överens eller tycker lika. Såsom den unga kvinnan skriver i Herald Tribune har hon reflekterat kring sitt bärande av hijab. Det förtjänar respekt, även från dem som inte delar hennes slutsats. Det är inte alla som funderat på sin livssituation…

Omskärelsen är ett gammalt religiöst uttryck. För oss som inte praktiserar bruket är det svårt att inse poängen. Samtidigt finns det anledning att försvara andras rätt till sina traditioner. Och risken är stor att det blir precis som föräldrarna berättade i Herald Tribune då de pikant nog som muslimer inte kunde nyttja den service som erbjöds via ett judiskt sjukhus: Får vi inte göra det på ena sättet så gör vi det på det andra.

Nej, man behöver inte alltid gilla andra religioner och dess uttrycksformer och traditioner. Men det finns anledning att hysa respekt för varandra och reflektera kring samexistensens villkor. Den som vill förstå dagens moderna värld gör klokt i att lära sig något om religion. Inte nödvändigts för att dela en tro, eller ens gilla den, men för att förstå sammanhangen!

Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

Hela artikeln på SvD Brännpunkt finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-har-mycket-att-vinna-pa-samarbete-med-finland_7335880.svd