Norden och Arktis

Har tillsammans med kollegan Cristina Husmark Pehrsson den senaste tiden haft ett antal inlägg kring vårt närområde. Båda är vi representanter i den svenska delegationen till Nordiska rådet. Trots att skandinaviska politiker kan vara överens om mycket finns också tydliga skillnader. En sådan ideologisk batalj har kommit till uttryck genom de svenska socialdemokraternas försök att för egen del varumärkesskydda uttrycket ”den nordiska modellen”: För en tid sedan gick unga nordiska socialdemokrater ut och påstod att högern försökt ägna sig åt kidnappning. Onekligen pikant i sammanhanget med tanke på vem som försöker rycka åt sig vad! I Kvällsposten svarar vi:

”Representanter för de socialdemokratiska ungdomsförbunden i Norden hävdar att högern kidnappat den nordiska modellen. Inget kan vara mer felaktigt! Det är nämligen de svenska socialdemokraterna som varumärkesskyddat begreppet hos Patent- och registreringsverket (PRV).

Det är inte heller, som S påstår, höga skatter som gjort att Sverige stått starkt rustat inför skuldkrisen i Europa – tvärtom. Erfarenheter visar på tydliga sysselsättningseffekter av jobbskatteavdrag på olika håll/…/

Alla Nordens länder har tyvärr inte klarat den ekonomiska krisen lika väl. Förutsättningarna för god krishantering har varit ordning och reda i offentliga finanser. Men de som verkligen gjort jobbet är alla samhällsbärare – de som återfinns i skolorna, i verkstäderna, på sjukhusen och kontoren. Det är tack vare dessa löntagare som tillväxten har skapats och tryggheten värnats. Sysselsättningen har därför, trots krisen, ökat med 200 000 personer samtidigt som utanförskapet minskat med 200 000.

Historiskt har det nordiska samhällsbygget formats av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Man kan dock inte komma ifrån även andra såsom exempelvis frikyrkorörelsen, folkskolan, alla företagare, universiteten, miljö- och kvinnorörelsen. För att nämna några ytterligare! Det handlar om ett klimat av samarbete, tillit och samverkan. Den värdemässiga grunden är intressant och får inte förträngas. Det är mycket mer än fack och ett parti!

Nordens unga socialdemokrater talar om systemskifte, men de verkar inte inse att nya tider kräver nya lösningar/…/

En socialdemokrati som talar politik i stället för varumärkesskydd, som slutar skylla ifrån sig och uppvisar reell transparens vore därför att föredra och skulle rent av kunna bidra med något i Norden!”

På SVT-Debatt har funnits några meningsutbyten kring Arktis. Ett område vars betydelse stadigt kommer att öka, både ifråga om naturresurser som vad en nordostpassage kan innebär för ökad fartygstrafik som ökad militarisering. Arktis har under de senaste åren varit ett prioriterat område för regeringen. En strategi har tagits fram. Den lyfts fram av Cristina Husmark Pehrsson och mig:

”Regeringen har under det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet presenterat en genomarbetad strategi. Där finns alla olika aspekter; från säkerhetspolitiska överväganden och ekonomisk utveckling till skyddet av miljön och ursprungsbefolkningarnas livsstil.

En central målsättning är att begränsa utsläppen av klimatpåverkande ämnen som till exempel koldioxid, sot och metan. Det är också sådant som både på lång och kort sikt i högsta grad bidrar till issmältningen.

Riskerna med en ökad exploatering i Arktis är en annan viktig fråga. Det handlar om att skapa stärkt skydd för särskilt känsliga miljöer, men även om såväl bättre förebyggande insatser vid oljeutvinning som ett effektivare arbete med hur man ska agera ifall en kris inträffar. Sverige har därför varit drivande i att ta fram miljökonsekvensbeskrivningar och miljöbedömningar. Det land som tillåter utvinning av olja, gas och andra naturtillgångar måste förmås tänka på att det ska ske på ett hållbart sätt, såväl miljömässigt som ekonomiskt och socialt.

Det går inte att bortse från att kuststaterna såväl i Arktis som i resten av världen utövar suveräna rättigheter i fråga om att utforska och utvinna naturtillgångar på kontinentalsockeln. De har även jurisdiktion i fråga om miljöskydd i enlighet med FNs havsrättskonvention. Frågan om oljeutvinning i de arktiska havsområdena beslutas av Norge, Ryssland, Kanada, USA och andra. Ett förbud mot exploatering har små utsikter att lyckas. De andra kan också vara känsliga för direkt inblandning från andra länder. Därför är goda argument och resonemang effektivare än pekpinnar.

Regeringen har även verkat för att Arktiska rådet ska bidra till det fortsatta arbetet när det gäller biologisk mångfald. Kunskaper om arters och ekosystems förekomst behöver stärkas liksom hur den biologiska mångfalden kan bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. En viktig del i detta är att genom internationellt samarbete skapa skyddade områden för växt och djurliv.

Teknikutvecklingen i Arktis erbjuder likväl möjligheter för utvecklade sjötransportleder genom Norra ishavet. Men också nya förutsättningar för jakt, fiske, handel och energiutvinning. Detta måste hanteras ansvarsfullt och långsiktigt hållbart. Fler transporter, ökade rörelser och nyttjande av naturresurser kommer också att leda till intresse för och tryck på Arktis ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Detta är en dimension som det dessvärre alltför ofta bortses ifrån.”

Vår artikel i Kvällsposten finns här


http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-prata-politik-istallet-for-varumarke/

Vår artikel på SVT-debatt finns här:

http://debatt.svt.se/2012/09/04/goda-argument-battre-an-pekpinnar-i-arktis/

Indiska intryck

India gate – formad som en triumfbåge i marmor är ena änden av en lång processionsgata. Åt andra hållet kan i det dallrande solljuset ses utrikes- och försvarsministeriet samt presidentpalatset på ett krön. Området omgärdas av en vacker öppen park som snabbt för tankarna till USAs huvudstad Washington DC. Det är inte de enda byggnadsmärken eller fotspår det forna brittiska imperiet lämnat efter sig i New Delhi. Denna 15 miljoner stad (kan rent av vara många fler som bor och verkar i denna en av världens megastäder) har genom århundradena likt andra delar av Indien präglats av många influenser och kulturer. Från hotellfönstret gick det att blicka ut över Humayuns mausoleum som är en del av den muslimska Mogultiden från 1500-talet. En fantastisk skapelse som förebådade det Taj Mahal som är ett av landets mest kända byggnadsverk.

 

Indierna är på många sätt stolta över sin demokrati. Med 1200 miljoner människor världens största. Sedan självständigheten 1947 har landet haft starka parlamentariska traditioner - och det på en kontinent som fortfarande har en provkarta på odemokratiska, förtryckande och i vissa fall rent avskyvärda system. Militären har alltid varit under civil kontroll. Det finns oberoende domstolar och rättsliga processer, även om saker och ting ibland kan ta lång tid. Mediefriheten är påtaglig med många tidningar och TV-kanaler. Och utöver rapporteringen kring olika skådespelares liv finns ett fränt och otvunget granskande av maktens många män och påtagligt färre kvinnor.

 

Just nu rasar en ”kol-skandal” där det riktas allvarliga anklagelser om att statliga gruvrättigheter sålts alldeles för billigt. Till det kan adderas ett parlament vilket de senaste åren fått skjuta upp förhandlingarna ett antal gånger därför att ledamöterna inte visar varandra tillräcklig respekt samt formalia används för att stoppa och bråka. Den indiska nationen gungade till i upprördhet för någon kväll sedan då förhandlingarna i överhuset avbrutits sedan två ledamöter kommit samman i vad som beskrevs som ett slagsmål.

 

Sverige har ett mycket gott rykte i Indien. Det handlar om allt från vårt internationella engagemang, tidigare hjälparbete över till Nobels litteraturpris som 1913 mottogs av Tagore. Alla har några vänliga ord att säga om vårt land. Och även om många svenskar fortfarande har starka bilder av fattigdom har åtskilligt gjorts för att öka levnadsstandarden. När jag själv var barn poängterades det att man skulle äta upp all mat och vara tacksam för ”tänk på barnen i Calcutta”. Många lever fortfarande under svåra förhållanden. Kanske bortåt 500 miljoner har mindre än en dollar per dag att röra sig med. Men det finns en växande medelklass. Ambitionerna är att göra mer i Indien och öka kunskapsöverförandet. Tillväxttakten behöver vara 7-8 procent om året för att klara de växande välfärdsambitionerna. Fortfarande bor cirka 70 procent av befolkningen på landsbygden.

 

Det har blivit många samtal kring försvars- och säkerhetspolitik. Indien är i dag exempelvis världens största köpare av försvarsmateriel. Endast 30 procent produceras i det egna landet och 70 procent kommer utifrån. Ryssland är den absolut största säljaren med cirka 50 procent. Ambitionen i New Delhi är dock att till 2020 fullständigt vända proportionerna så att mindre köps utifrån och mer egentillverkas. Ingen seriös bedömare tror att detta kommer att bli verkligheten så snabbt. En försvårande faktor är byråkratiseringen. Försvarsdepartementet kontrollerar drygt 40 egna produktionsanläggningar och till det ett antal hel- eller delägda statliga bolag. Det finns en ambition att söka samarbete med andra länder och bolag. Några av de större svenska aktörerna finns också på plats. I ett folkrikt land handlar det om stora pengar (motsvarande 30 dollar om året per person läggs på försvaret att jämföras med 60 för Kina eller knappt 700 dollar för Sverige). Nu planeras bland annat utveckling av ett eget stridsflygplan och möjligheterna av tre hangarfartygsgrupper (vilka tillsammans kan komma att handla om 100 olika fartyg).

 

Säkerhetspolitiskt befinner sig Indien onekligen i ett händelserikt område. I västra Asien finns de oljeproducerande länderna. Till dessa finns en stark historisk och kulturell koppling men också ett beroende av energileveranser samt cirka 5-6 miljoner indier som arbetar där och skickar hem motsvarande 35 miljarder dollar om året. Pakistan är rivalen. Just nu pågår samtal på högsta nivå om utökad handel och viseringslättnader. Samtidigt finns i Indien en stor irritation över att terrorgrupper, sannolikt med regeringens goda minne, opererat i grannlandet med attacker både i Mumbai som riktade mot parlamentet i New Delhi. Och i den Sydkinesiska sjön och Östra Asien finns ett Kina som alltmer växer sig starkare efter att ha bidat sin tid. Landet framför rent absurda krav på kontroll över vattenvägar och havsbottnar genom påståenden om att öar och i vissa fall klippor historiskt varit en del av Kina. Det här är en krutdurk som kan smälla, både genom kampen om olja och gas som kontrollen över vatten- och handelsvägar. Kina är också det landet som leder den rätt massiva upprustning som nu sker i Asien och Stilla havsområdet med konsekvens att bland annat USA lägger ned i Europa och satsar här.

 

Det är i dessa oroliga vatten Indien ska navigera. På sitt sätt förklarligt att det finns önskemål om samarbete med andra, såsom Sverige.

Från försvarspolitikens "säljorganisation"

Jag tycker att den pågående försvarsdebatten har sina uppförs- som nedförsbackar. Den som pläderar för sans och balans riskerar att beskrivas som en del av regeringens hejarklack och säljorganisation. Stor sak i det ifall det handlar om att medverka i formandet av en ny bättre organisation. De flesta seriösa bedömare är helt överens om att Sverige under lång tid levde på en myt om den egna förmågan. Från både politiskt- som försvarshåll fanns en genuin önskan om att forma något modernt och flexibelt. Det är den nyorientering vi sedan något år tillbaka befinner oss mitt uppe i. Bortåt 2017-19 ska den nya organisationen finnas på plats. Den som tar del av Försvarsmaktens årsredovisning eller de dragningar som görs finner inget annat presenterat material än att arbetet stadigt fortlöper framåt. Självfallet kommer det under vägen att finnas problem och svårigheter. Så är det med alla reformer.

 

Parlamentariskt reser socialdemokraterna en del invändningar. Somliga av dem fullt rimliga. Men det finns inga som helst konturer av ett seriöst alternativ till den försvarspolitik som förs idag. Det är i närtid S också lämnat den tidigare uppfattningen från det rödgröna valmanifestet från 2010 om neddragningar på två miljarder. Kvar i den mer kritiska hållningen är dock V och MP – mig veterligen de samarbetspartners socialdemokraterna trots allt önskar luta sig emot ifall det skulle bli regeringsskifte…

 

Så om kritik och invändningar riktas mot Alliansen är det fortfarande tunt med förslag och idéer i den parlamentariska miljön som kan beskrivas som bättre eller mer trovärdiga. Det är en god anledning att kyla av känslorna en smula. I själva verket är nog avståndet inte så förskräckligt långt mellan kritiker som mer regelbundet dyker upp i Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter och vi i ”säljorganisationen”. Det finns all anledning att seriöst och brett analysera både den faktiska som kommande förmågan, liksom det som händer i vårt närområde. Självfallet måste särskilt intresse visas utvecklingen i Ryssland - ett land jag själv på många sätt kritiskt berört i ett antal inlägg och texter. Men det gäller också att sätta saker och ting i ett större sammanhang. Otvivelaktigt sker en modernisering av den ryska försvarsmakten, men följs den av en förändrad och försämrad attityd mot länder som Sverige? Alla är överens om att den globala upprustningen just nu har sin tyngdpunkt i Asien och Stillahavsområdet med Folkrepubliken Kina som den drivande kraften. Hur mycket måste Ryssland låsa upp österut? Allt detta är också dimensioner som bör lyftas fram i ett seriöst samtal. Ingen kan på allvar hävda sig ha svaren - just därför inleds snart försvarsberedningens arbete.

 

För någon dag sedan hade jag på Brännpunkt en artikel som tog sin utgångspunkt i regeringens och Allianspartiernas besked om att det nu blir köp av en uppgraderad version av Jas Gripen:

 

”En viktigt pusselbit i ett starkt svenskt försvar är våra flygstridskrafter. Ett modernt flygsystem ger Sverige möjligheten att snabbt vara på plats i och utanför vårt territorium. Vi är en till yta stor och central Östersjönation. Flyg och luftvärn är vitala delar av vårt försvar. Det är därför alliansregeringen nu föreslår riksdagen att följa Försvarsmaktens behov om att uppgradera till nästa generations Jas Gripen. Det handlar om att även i framtiden kunna upprätthålla en god förmåga enligt de behov Försvarsmakten anfört. Detta är helt i enligt med de analyser som gjordes i samband med det senaste stora försvarsbeslutet 2009.

 

Det handlar om en lång process som förtjänar respekt. För tre år sedan fattade riksdagen beslut om försvarets inriktning, vilket inkluderade behovet av kvalificerad stridsflygförmåga. Försvarsmakten har förordat en uppgradering av Gripen givet att det finns en partner att dela kostnader med i ett livscykelperspektiv. Nu har Sverige ett utmärkt tillfälle när Schweiz fattat beslut om att bli en strategisk allierad med Sverige för en ny generation Gripen. Till det kommer även intresse från ett antal andra länder på flera kontinenter som nu för samtal med Saab. Den rådande ekonomiska och finansiella oron gör att det tas fasta på den samlade kostnadsbilden inklusive exempelvis underhåll.

 

Finansieringen av nästa generation Jas Gripen görs dels med redan avsatta medel i den materielplan som räknat med ett svenskt flygvapen långt bortom 2025, och dels ger regeringen i budgetpropositionen ett långsiktigt tillskott till Försvarsmakten. Att Schweiz nu har beslutat om köp av den nya versionen gör att det går att pressa priset ytterligare. Det har spekulerats i att kostnaderna för att anskaffa nästa generations Jas Gripen skulle försvåra finansieringen av andra försvarsgrenar. Så blir det inte. Med regeringens förslag till upplägg går det att undvika att det sker på bekostnad av övriga delar av försvaret. Därmed skapar vi förutsättningar för att fortsatt ha ett försvar i balans.”

 

Här finns hela mitt inlägg på Brännpunkt:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nya-jas-plan-gar-inte-ut-over-ovriga-forsvaret_7464092.svd

Lokalt ledarskap

Turerna fortsätter med att finna ett nytt kommunalråd i Båstad efter Anette Åkesson som tar plats i riksdagen efter Margareta Pålsson som sedan 1 september är ny landshövding i Skåne. Jag ser mig huvudsakligen som en utomstående betraktare även om spridda informationer når mig. För närvarande verkar det hela mycket oklart, för att uttrycka det milt. I grunden uppfattar jag det som en rätt allvarlig utmaning mot bilden av Båstad.

 

För någon dag sedan hade jag en debattartikel i NST/HD som handlade om ifall en person kan tas utifrån till ett ledande politiskt uppdrag. Det tycker jag! Något liknande kan också vara på väg att hända i exempelvis Kalmar där intresse visas för Barometern-OTs förre politiske redaktör Per Dahl som nytt moderat oppositionsråd.

 

Själv har jag egna erfarenheter av att komma utifrån, både från en annan kommun som en annan profession. Jag tror dessutom att övergången i Ängelholm blev särskilt enkel och smärtfri genom min företrädare Else Ekbloms kloka och omtänksamma sätt. Hon gjorde som person övergången smidig. Månaderna före fullmäktige i juni utsåg mig användes till samtal och möten med de andra partierna (inklusive S!). Därmed gick det att bygga upp förtroende. På många sätt fanns i Ängelholm också en allians före Alliansen.

 

Av ett antal kommentarer att döma de senaste dagarna har mitt inlägg uppenbarligen blivit läst. Bland annat skrev jag:

 

”Från hemmet i Magnarp är det bara några kilometers cykeltur till Förslöv i Båstads kommun. Från hamnen går det att blicka ut över den vackra Kullahalvön medan de boende på andra sidan, huvudsakligen i Höganäs kommun, kan se Hallandsås och Bjäre.

 

Rätt korta avstånd och en vardag och ett näringsliv som blir allt mer integrerat kommuner emellan gör att administrativa gränser ibland uppfattas som både futtiga och ointressanta. Ett gott samarbetsklimat har präglat Nordvästskåne åtminstone de senaste 15-20 åren. Numera utgör i praktiken hela Skåne ett sysselsättningsområde där folk pendlar fram och tillbaka.

 

Det är i ljuset av alla dessa rörelser och utbyten de senaste dagarnas diskussion om valet av ny kommunstyrelseordförande i Båstad ska ses. Moderaterna lanserades en kandidat med gedigen politisk bakgrund. Hennes avgörande belastning ansågs vara att hon kom från en annan kommun. Bostaden hon hade före flytten till Båstad fanns någon mil söderut.

 

I juni 2001 valdes jag av fullmäktige i Ängelholm till kommunstyrelsens ordförande. I samband med skolavslutningen flyttade familjen, inklusive häst, från Landskrona. Det var en ganska okonventionell lösning som valdes. Vid den tidpunkten fanns mig veterligen endast ett annat liknade exempel och det var Lars Engqvist som lämnade dåvarande bostadsorten Vellinge för att bli oppositionsråd i Malmö/…/

 

Det bäst bärande argumentet mot rekryteringen utifrån är att den personen inte sitter i fullmäktigeförsamlingen. Rent praktiskt hanteras det enkelt då arbetsordningarna vanligtvis medger beredande nämnds ordförande möjligheten att yttra sig. Samtidigt hämtas förtroendet och stödet från ledamöter som i sin tur har röstats fram av medborgarna. Svenska regeringar har genom åren på motsvarande sätt haft ministrar som inte sitter eller ens suttit i riksdagen. Stor sak i det – det väsentliga har varit kompetensen.

 

I samband med valet 2002 kunde den lösning moderaterna valt i Ängelholm prövas. I vad som var att likna vid en katastrof i Sverige som helhet utgjorde kommunresultatet något av ett undantag.

 

Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg, har varit ansvarig för arbetet med att ta fram ett nytt kommunalpolitiskt handlingsprogram för M. Ett viktigt och väl genomarbetat dokument. En av de saker han tryckt på är det ’lokala ledarskapet’. Det är centralt!”

 

Hela min debattartikel kan hittas här:

http://hd.se/ledare/2012/08/31/kompetensen-ar-viktigast/

Orda fick inte orda

Östersjökommittén (BSPC) är ett samarbetsorgan mellan nationella och regionala parlament. Det handlar om drygt tjugotalet olika aktörer. Det finns även ett nätverk för regeringarna. Med 21 år på nacken har det efter Berlinmurens fall och kommunistsystemens kollaps varit en viktig kontaktyta för en ny generation politiker. Dessutom är det ett av få fungerande organ där Ryssland deltar fullt ut. 2011-12 just under ordförandeskap av Federationen, en stafettpinne som precis har överlämnats till Estland.

 

26-28 augusti har det varit möten och BSPC-session i S:t Petersburg. För egen del blev det första gången i den forna huvudstaden som verkligen charmat med sina många märkvärdiga och vackra byggnader, centrala palats och kyrkor. Förvånansvärt mycket finns kvar och Sovjetarkitekturen har med sina fula hus på inget sätt lyckats förstöra gatubilden. Notabelt var att några av de mest förfallna kåkarna råkade vara kommunala bostäder med 30-40 år på nacken. Den som är det minsta intresserad av kultur känner också till S:t Petersburgs starka ställning. Nu blev det ju rätt få möjligheter att lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna så det känns angeläget att komma tillbaka.

 

Den resolution som antogs i enighet handlar mycket om behovet av fördjupat utbyte när det gäller miljösatsningar runt Östersjön. Och jämfört med tidigare år kan en förändrad, det vill säga förbättrad, attityd märkas från rysk sida. Nu finns en vilja att öka ambitionerna. Det gäller att minska utsläppen och de risker den känsliga Östersjön utsätts för. Det handlar om delade vatten. Det som pumpas ut på den östra sidan når den västra och därmed Sveriges kuster som den stora Östersjönation vi är. Utmaningar i allra högsta grad relevanta för Skåne, Blekinge, Kalmar län, Gotland och Stockholmsområdet.

 

Under dagarna hölls ett antal inlägg. Företrädare för de skandinaviska länderna och Nordiska rådet, inklusive jag själv, markerade ifråga om domen mot punkgruppen Pussy Riot. Från rysk sida försvarades ilsket de hårda motåtgärderna då protesterna även uppfattats som riktade mot den ortodoxa kyrkan och landets troende. Det jag själv underströk var den bristande proportionaliteten. Ingen ska dömas till två år i fängelse för detta!

 

Återkommande talades också om hur utbytet kan stärkas och kontakterna bli fler i Östersjöregionen. Något jag underströk från podiet i Mariinskypalatsets stora samlingssal. Det här området i Europa är ju för närvarande något av föregångare på en kontinent präglad av ekonomisk oro. Polen och Litauen kan stoltsera med höga tillväxttal. Sverige får beröm för landets ekonomi och budgetkontroll. Det går att förändra och lägga fram strukturella reformer trots krisen. Eller kanske just då! Det här borde vara ett tydligt budskap från norr till söder. I sammanhanget är det viktigt att också involvera Ryssland. Mer handel är bra för alla parter. Av den anledningen blir infrastruktur i form av hamnar, järnvägar men också elnät centrala. Hur kopplas allt samman. Från finsk sida är man mycket nöjd med de snabbtåg som nu rullar mellan Helsingfors och S:t Petersburg och som innebär att man på cirka tre och en halv timme kan ta sig från en stad till en annan. I regionen behövs ett fortsatt utbyte av människor, idéer, varor och investeringar!

 

Ett område som betonades från rysk sida var viseringarna. De utgör fortfarande en barriär. Det kostar pengar och kan vara krångligt att söka visum. För vackra S:t Petersburg med väldigt mycket att stolt visa upp handlar det om en enorm potential. Staden kan bli en turismmetropol i Östersjöområdet. Redan görs försök att underlätta resandet. Cirka 22 000 visum utfärdas per år av det svenska konsulatet. Finland har tung närvaro med över 100 utsända varav några är sysselsatta i den ”visumfabrik” som hanterar en miljon ansökningar! Det är viktigt med en gemensam EU-hållning. Inte minst för att de tre baltiska republikerna hyser en välgrundad misstro och ovilja att medge några lättnader. Å andra sidan kommer alla att vinna på att det görs enklare. Polen har gentemot den ryska enklaven Kaliningrad gått med på viseringsfrihet i gränsområdena - den som bor upp till 50 kilometer intill gränsen får ett enkelt dokument som medger att man obehindrat kan röra sig fram och tillbaka. Intresset att söka sådana plastade handlingar är så stort att administrativt kaos närmast råder för tillfället.

 

Ett land utanför BSPC-kretsen kom också att göra sig påmint; Vitryssland. Värdnationen hade ordnat så att företrädare från Minsk fanns inbjudna som gäster. I ett första utkast till program hade Mikhail Orda lagts till som talare. Han är nummer 13 på den svarta lista över politiska företrädare som nekas inträde till EU på grund av landets demokratiska underskott. På olika sätt och med varierande språkbruk var vi ett antal som förklarade det orimliga och det olämpliga i hans deltagande. Till slut avgjorde Ryssland att Orda inte skulle få ta till orda. Det var klokt. Det är alldeles uppenbart att Vitryssland känner sig besvärat av den uppmärksamhet som visas landet. Det framkom också i det rätt frostiga samtal jag själv förde med Orda. Samtidigt är budskapet enkelt: Alla tecken på demokratiseringar och liberaliseringar belönas, fortsatt gangsterstyre bestraffas genom internationella sanktioner.

 

En av kvällarna kom jag också att träffa en ung rysk tjänsteman som talade god engelska. Han var mycket kritisk till en hel del av utvecklingen i det egna landet. Samtidigt märktes också viktiga kulturella skillnader som de olika slutsatser vi drog ifråga om Pussy Riot. Kom inte hit för att uppfostra oss, löd hans budskap. Någon reell opposition finns inte i landet, menade han. Ingen samlande gestalt finns. De unga oliktänkande möts via Internet genom bloggar och hemsidor. Men det förmår inte folk att gå ut på torget eller bilda grupper. Ifall det bestäms att det ska demonstreras sluter det i att man träter om budskap, tid och plats.

 

BSPC bestämde också att godkänna Region Skåne som observatör. Trevligt! Och litet nytta har jag nog uträttat i bakgrunden för att möjliggöra det beslutet.

Pussy Riot och Putin

Domaren: Och vad gjorde ni för nytta för fosterlandet?

Brodskij: Jag skrev dikter. Det är mitt arbete. Jag är övertygad… jag tror att det som jag skrivit är av nytta för människorna, och inte bara nu utan också för kommande generationer.

Domaren: Ni anser alltså att era så kallade dikter är till nytta för människor?

Brodskij: Men varför säger ni ”så kallade” om mina dikter?

Domaren: Vi kallar era dikter ”så kallade ” eftersom det är den enda uppfattningen vi har om dem.

 

Citatet är hämtat ur Bengt Jangfeldts fina minnesbok om Nobelpristagaren Joseph Brodsky (Språket är Gud, W&W). En av mina favoritpoeter som med sin fantasi och sitt oberoende störde det kommunistiska Sovjetunionen till den grad att han dömdes för lösdriveri, för en tid sändes till Sibirien och till slut tvingades i exil och därmed måste lämna hemstaden Leningrad (S:t Petersburg) vilken han närmast hade ett kärleksförhållande till.

 

Brodsky befinner sig i en rysk tradition av stora och starka kulturpersonligheter på kant med makten. De har förnedrats, generats, fängslats, hånats och lidit. Det finns mycket som talar för att man numera hit kan räkna även konstnärskollektivet, punkgruppen, eller vilken benämning som nu ska användas - Pussy Riot. Efter diverse upptåg, inklusive en halvminut eller så lång, luftgitarrspelning i Kristus Frälsarens katedral har de gripits, satts i fängsligt förvar och dömts till två års fängelse.

 

En hel del kan sägas om detta.

 

Först det som talar emot Pussy Riot: Självfallet finns det dem som tar illa vid sig efter upptåget i kyrkan. Religiösa människor som uppfattar att både deras tro och heliga platser förlöjligats och skändats. För egen del anser jag att människors tempel ska visas stor respekt. Det är extraordinära miljöer. Att poliser eller andra officiella personer gör halt vid kyrktrappan i sin myndighetsutövning finner jag naturligt. Samtidigt har personerna bakom Pussy Riot sagt att de inte riktat sig mot kristna som sådana utan mot hur den ortodoxa kyrkan i Ryssland spelat på samma sida som makten och skyddar de skendemokratiska inslag som uppvisats under senare år.

 

Det som talar för: Rysslands allt mer auktoritära styre har gjort det svårt för oppositionella att komma till tals. Med undantag för Internet begränsas möjligheterna rätt starkt att synas och höras. Det kan provocera fram åtgärder. Otvivelaktigt har också den rysk-ortodoxa kyrkan genom åren haft sina springpojkar. Så har det varit i hela Öst- och Centraleuropa under kommunismens mörka decennier. Sanningen är nog den att alla församlingar kan lyfta fram berättelser och handlingar över både de ädlaste och mest nobla som det mest ruttna och falska.

 

Pussy Riot har använt sin ”punkmässa” som en bakgrund för ett Putin-kritiskt budskap som på många sätt är relevant. Dessutom verkar det som att huvudpersonerna underskattats. I rättssalen har de varit vältaliga och principiella. De har gett röst åt den medelklass som uppfattar sig politiskt marginaliserad i Ryssland. Dessutom avslöjas hur godtyckligt och rättsvidrigt det nuvarande domstols- och fängelsesystemet är. Även om kanske Pussy Riot inte fått så många nya anhängare i Moskva och S:t Petersburg har de mycket skickligt lyckats fånga omvärldens blickar. Och detta hade president Putin aldrig räknat med. Han har underskattat sina motståndare och betalar nu ett ganska högt pris för det.

 

För även om fel begåtts och enskilda sårats är domen fullständigt oproportionell. Man ger inte några punkare två år för den här typen av upptåg. I vilken demokrati som helst skulle ett gäng som skanderar slagord mot den sittande regeringen rendera en gäspning eller i bästa fall en matt applåd av dem som tycker lika. De behöver inte ens använda sig av en katedral som fond. Problemet med ordningen i dagens Ryssland är att fler anser att de måste tillgripa okonventionella metoder som att använda sig av en kyrklig miljö som bakgrund.

 

I valet mellan Pussy Riot och Joseph Brodsky väljer jag obetingat poeten. Konstnärligt står han sig mycket starkare. Men när det gäller att utmana maktens arrogans handlar det om samma planhalva.

 

Just nu är jag på väg till S:t Petersburg. Jag ska bära med mig någon dikt av Brodsky och i mina möten med ryska politiska företrädare försöka bära rosa skjorta eller slips som en liten sympatimarkering till Pussy Riot och deras skära ansiktsmasker. Jag hoppas i vart fall någon Putin-vänlig frågar om mitt färgval.

 

Det är maktens rädsla och inte säkerhet som nu lyser igenom i Putins Ryssland.

Gripen: Ikea-plan eller imponerande plattform?

Ibland saknar den svenska debatten perspektiv. Så är det exempelvis med Jas Gripen. I andra sammanhang finns en glädje och stolthet över svenska exportframgångar. Här handlar det mer om misstänksamhet.

Sanningen är ju den att många fler länder än Sverige visar intresse för Jas Gripen. I takt med att åtskilliga ser över sin offentliga ekonomi blir en kostnadseffektiv lösning än mer lockande. En stor fördel för Gripen är just vad den samlade utgiften blir inklusive exempelvis bränsle och service. Fördelar som Schweiz framhållit då det landet nu går vidare med sin planerade affär.

Vid den stora flygmässan i Farnborough utanför London i juli märktes att de blåser nya vindar till förmån för 75-års firande Saab. Det går nog att tala om ett nyväckt intresse för Gripen. Allra helst som alla tester med den nya radarsökande jaktroboten Meteor som utvecklas mellan sex europeiska länder visat sig mycket framgångsrika.

Om detta skriver jag i Svensk Tidskrift:

”Tidigare talades nästan föraktfullt om att ’handla från hyllan’ när det gäller försvarsmateriel. Nu allt mer lockande. Vilka redan befintliga projekt och program går det att ansluta sig till som ett alternativ till egen utveckling av försvarsmateriel?/…/

Tidigare år har Farnborough ofta använts på samma sätt som Folk och Försvars årliga konferens i Sälen som en förevändning för industrin att med vädjanden och hot förmå Sverige att ge klartecken till en modifiering av Jas Gripen. Nu finns ett helt annat självförtroende som inte minst beskedet från Schweiz skapat. Med en affär har ju också Sverige förbundit sig att köpa även av den senaste versionen. Men det är många fler som knackar på dörren. Tjeckien är mycket nöjda med sina befintliga Jas Gripen. Det förhandlas nu om fler. Blir det affär är Slovakien en annan mycket sannolik kund.

Jas Gripen kan också bidra till stabilitet och ordning på Balkan. I många länder står olika MIG-plan och rostar i hangarerna. Även om det på papperet finns flygvapen finns det anledning att förhålla sig starkt tvivlande till den faktiska förmågan. I grunden kan det vara en källa till oro ifall länderna inte kan kontrollera och försvara sina territorier. Med Jas-landet Ungern som introduktör har kontakter upprättats med den blivande EU-medlemmen Kroatien. I bakgrunden finns Bulgarien och Rumänien. Även på andra kontinenter rör det på sig. Thailand kan vilja ha fler Jas Gripen. Efter att planet varit uträknat i Indien talas det plötsligt åter om det. Där beräknas behovet av nya stridsflygplan värderas till motsvarande 220 miljarder kronor! Även Sydamerika med Peru och Ecuador har identifierats som möjliga att föra samtal med.

Och parlamentet i Holland fattade för en tid sedan beslut om att avbryta affären med köp av F-35. Det visar att skenande kostnader kan få konsekvenser – och plötsligt dyker ännu ett land upp som kan vara intresserat av ett plan till ett vettigare pris. Danmark med sin nya rödgröna regering har markerat ett ökat intresse av nordiskt samarbete vilket av Saab tolkas som en möjlighet att också tala flygplansaffärer. Inom ramen för en nordisk dimension kan också mer göras. Nyligen inleddes ett samarbete i Öresundsområdet kring den civila flygövervakningen. Varför ha ett torn i Danmark som ser in över Sverige och omvänt istället för att samordna kompetensen? Den skulle egentligen kunna följas av något liknande på det militära området.

I Sverige existerar onekligen en tudelad inställning till Jas Gripen. På näthinnan finns bilder av ett kraschande plan och i öronen ljudet ringande av populisternas tal om ’världens dyraste jordfräs’. Det finns en misstänksamhet om kostnader. Å andra sidan talas nästan föraktfullt om att Schweiz nu är på väg att skaffa sig något som är alldeles för billigt – ett Ikea-plan. De båda påståendena är onekligen motsägelsefulla!

Nya beställningar och ett ökat internationellt intresse är bra för svensk exportindustri. Det handlar om att sälja kunnande men också säkerhet. För många länder är det viktigt att inte endast bli en kund bland andra utan att det också handlar om ett partnerskap, viljan att utveckla något tillsammans. Att Saab i dagarna fattat beslut om att i Sydafrika inrätta ett avancerat utbildningscentrum för erfarna stridspiloter som använder sig av Jas är ett sätt att stärka känslan av en ’Gripen-familj’. Just nu pekar allt på att det kan vara en växande skara!”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här:

http://www.svensktidskrift.se/?p=45719