Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.

 

I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…

 

De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?

 

Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.

 

Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.

 

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:

 

”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.

 

Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/

 

Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.

 

Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”

 

Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ska-vi-nobba-fn-stodd-insats-for-att-nato-leder-den_7919382.svd

Sverige-Norge

Det är glädjande att den nordiska dimensionen inom försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken allt oftare lyfts fram. Efter att ha varit verksam i drygt sex år i Nordiska rådet är mitt intryck att ett redan nära samarbete faktiskt fördjupats ytterligare. Mycket bra! Det är också något speciellt att komma samman med politiska företrädare från andra delar av Norden (och faktiskt allt som oftast även med dem från Baltikum). Samtal blir alltid både djupare och mer otvungna. Gemensamma referensramar och delade värderingar underlättar verkligen utbyte!

 

Försvarsberedningen har nyligen besökt Danmark och Norge. Synnerligen givande samtal. Extra pikant är ju att regeringarna i både Oslo och Köpenhamn är S-styrda men att försvarspolitiken så tydligt vilar på Nato-engagemang. Kontrasten till Sverige är monumental. Den glädje och öppenhet att definiera det egna landet i förhållande till samarbetet inom ramen för Nato möts ju av motsvarande betongtystnad i Sverige! Hos oss finns inte en endast ledande eller framträdande socialdemokrat som ens vågar sniffa på de resonemang som är helt självklara och naturliga för partivänner i andra delar av Norden.

 

Tillsammans med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och vår gemensamma partisyster Ine Eriksen Søreide (Höyre), ordförande i Stortingets Försvars- och utrikesutskott, har jag på debattplats i Göteborgs-Posten skrivit något om delade utmaningar. Därmed markeras närhet både mellan Sverige-Norge men också moderaterna som ett regeringsparti och Höyre som förhoppningsvis ett annat efter höstens val:

 

”För några år sedan gav de nordiska regeringarna förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg uppdraget att ta fram en rapport om hur det går att samverka bredare och djupare. En hel del av förslagen är på väg att förverkligas. Frågorna kommer än mer att uppmärksammas i och med Nordiska rådets minisession som till våren ska hållas i Stockholm./…/

 

Morgondagens utmaningar ligger i de allt snabbare förändringar som globaliseringen medför. Dit hör den ekonomiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, globala flöden som energi- och flyktingsströmmar, terrorhot, organiserad brottslighet, klimatförändringar till exempel issmältningen i Arktis och oförutsägbar politisk utveckling i vårt närområde, bland annat Ryssland. Den säkerhetspolitiska miljön är komplex, oförutsägbar och många problem är gränslösa.

 

Försvarsberedningen har redan genom öppen hearing i Stockholm granskat betydelsen av råvarutillgångar, inte minst olja och gas med hjälp av expertis från bland annat Norge. Det tragiska terrorangreppet i Algeriet mot en gasanläggning med fem döda norrmän som följd eller Kinas växande intresse för gruvdrift på Grönland visar hur råvarutillgångar är en viktig dimension av säkerhetspolitiken.

 

Intressemässigt växer Arktisregionen i rask takt. Issmältningar gör det lönsammare att utvinna naturresurser på nordliga breddgrader och på sikt kommer nya handelsvägar öppnas. Östersjöns betydelse för starkare ekonomiska handelsflöden ökar. Här finns cirka 2000 fartyg om dygnet och motsvarande 15 procent av den globala handeln beräkna ske över Östersjön!/…/

 

Det finns goda exempel att lyfta fram. Ett sådant är övningsverksamheten på flygsidan mellan Norge, Sverige och Finland som pågått sedan 2008 – Cross Border Training North. Genom den gemensamma övningsverksamheten får våra flygvapen möjlighet att öva i större enheter och testa sin materiel. Nu inleder Sverige och Danmark något liknande. Tillsammans har Norge och Sverige utvecklat det mobila artillerisystemet Archer. Genom samutvecklingen att samutvecklingen beräknas vi ha sparat 400 miljoner kronor.

 

Med nya och fördjupade relationer understryks den vänskap och närhet som finns mellan våra länder.”

 

Hela artikeln i Göteborgs-Posten finns här:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1304433-vi-behover-samarbeta-mer-med-vara-grannar

Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.

 

Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.

 

Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.

 

Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.

 

En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.

 

Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.

 

Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.

 

En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.

 

Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.

 

Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!

 

Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.

 

Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!

Olika bud om budgeten

Det har onekligen varit intensiva och händelserika dagar – och nätter! – då EUs stats- och regeringschefer förhandlat fram en långtidsbudget. Sverige torde vara det land som gått längst när det gäller att regeringens positioner ska förankras i parlamentet. För det ändamålet finns EU-nämnden. För oss ledamöter och ersättare har SMS och e-post kommit alla tider på dygnet för att hålla oss underrättade om händelseutvecklingen. Ett avstämningsmöte fick klaras av 03.00 med några på plats i Stockholm och andra uppkopplade per telefon. Det går att ha mycket kraftiga och befogade synpunkter på det europeiska beslutsfattandet där den här typen av viktiga avgöranden kramas fram under ett par timmar av mangling. Inget torde bli bättre av att det sker på natten. För egen del uppskattas en mer ordnad process med bra bakgrundsmaterial och gedigna konsekvensanalyser.

 

Nu kanske det ändå inte är klart fast de ledande företrädarna för EUs 27 medlemsstater är överens. Europaparlamentet ska säga sitt. Och redan kan en del märkliga tongångar höras därifrån. Samtidigt som exempelvis socialdemokraterna i Sverige klagar över att vårt lands budgetrabatt inte blev högre så ondgör sig företrädare för samma parti på plats i Bryssel över att det inte blev mer pengar i budgeten! De senare funderar på att fälla förslaget! Och Europaparlamentets socialdemokratiske talman uppges ha gått så långt att han önskar sluten omröstning så att inte ledamöterna behöver skylta med att de önskar mer. Hela poängen är väl just att politiskt ansvar ska kunna utkrävas! Det är därför val genomförs, för att pröva och granska.

 

För någon dag sedan skrev jag med M-gruppledaren Anna Kinberg Batra och EU-nämndens Gustav Blix i Göteborgs-Posten om att Europa inte behöver nya institutioner utan ansvarstagande:

 

”Den inre marknaden har med rätta pekats ut som motorn för Europas tillväxt. Vi anser att fokus för EU:s institutioner och beslutsfattare bör vara att utveckla och fördjupa den inre marknaden för att förbättra framtidsvillkoren för EU:s medborgare. Det handlar om både jobb som välstånd. Under de senaste årens krishantering har alltför många politiker i EU fastnat i en diskussion, långt ovanför medborgarnas huvuden, om hur teoretiska system ska se ut för att hantera framtida kriser i unionen, i stället för att komma med lösningar på de akuta problemen.

 

Europa behöver reformer. Åtgärder för att komma till rätta med stängda handelsområden och förverkliga den inre marknaden. Det handlar inte minst om att bryta ner de hinder som fortfarande bromsar den så viktiga gränsöverskridande tjänstemarknadens utveckling och om att få igång en fungerande digital marknad. Det handlar också om att hela tiden bejaka EU:s relationer till sin omvärld. Att få till stånd fördjupade frihandelsavtal mellan EU och exempelvis USA är av stor vikt. I varje medlemsland krävs det också tuffa prioriteringar av utgifter och kostnader. En tillväxtstrategi som vågar utmana förmåner, byråkrati och överregleringar/…/

 

Debatten om Europas framtid och Europeiska unionens framtid är mycket viktig. Tyvärr visar sig för få vara intresserade av vad medborgarna önskar eller vad som bäst skapar ett demokratiskt beslutfattande. Dessutom tenderar dessa fördragsdiskussioner att skugga de verkliga reformer som varje nation behöver, rent av måste, göra.”

 

Här finns hela debattartikeln:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1262469-europa-behover-reformer-inte-nya-institutioner

Till försvar

Organisationen Folk och Försvar har nu 20 år i rad genomfört sin årskonferens i Sälen. Det gör att under några dagar i januari brukar media återkommande fokusera på frågor kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Jag såg en krönikör i tidskriften Fokus likna evenemanget vid ett ”på många sätt insnöat Almedalen”. Ganska fyndigt!

 

2013 skiljer sig dock på några sätt från tidigare år. Bevakningen har varit mer omfattande, delvis därför att ÖB i en tidningsintervju kom att spekulera kring vad som sedan döpts till ”en veckas försvarsdiskussionen.”

 

Det finns nyanserade och eftertänksamma debattörer. Men de senaste veckorna har också gett prov på dem som håller till på den helt andra änden av skalan. Det har spekulerats, framkastats konspirationsteorier och i bloggkommentarer hävdats att de som inte håller med ljuger samt spelar falskt.

 

Den som har varit med ett tag kan ju dra sig till minnes hur debatten såg ut för drygt tio år sedan. Jag kommer ihåg. Då handlade det om förbandsnedläggningar. I något fall gjordes budgetneddragningar för att frigöra pengar till vad som hävdades vara en psykiatrisatsning –det var i den vändan avvecklingen av F10 i Ängelholm beslutades. Och alla som seriöst ser tillbaka på 1980- och 90-talet vet att det huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten.

 

I Barometern-OT skriver jag på debattplats om dagens försvar:

 

”Jag tillhör dem som menar att den senaste tidens försvarsdebatt ibland missar helheten. Därmed inte sagt att kritik är fel i sig – tvärtom. Försvarsfrågan mår bra av ett sakligt utbyte med högt i tak. Däremot gynnas varken saken eller förankringen hos allmänheten om debatten förs skevt varför vissa förtydliganden kan vara på sin plats:

 

1. Försvarets grundläggande problem beror inte så lite på ett arv från tidigare socialdemokratiska regeringar. Alliansen initierade därför en reformering i samband med regeringsskiftet 2006. Det kommer att ta tid eftersom behoven varit så djupgående. Försvaret går från ett rent invasionsförsvar till ett riktat insatsförsvar. Kalla krigets slut har radikalt förändrat hotbilden mot Sverige. Internationellt samarbete med FN, EU och NATO kräver anpassning av verksamhet, bemanning och kompetens. Naturkatastrofer, sjöröveri och humanitära behov är numera en del av försvarets funktionssätt – både här hemma liksom internationellt. Centralt är att kunna ge hjälp och även ta emot hjälp.

 

2. Genom reformen har försvarets mobiliseringsförmåga stärkts. När Alliansen tillträdde låg försvaret i spillror. Då krävdes tre år för att mobilisera 30 000 man, varav ett år för de första 10 000. Någon samlad nationell försvarsplanering fanns inte. Därför initierades den kanske mest genomgripande anpassningen av försvaret i modern tid. Vi går från ett tungt och trögt värnpliktsförsvar till en toppmodern insatsorganisation på 50 000 man som med kort varsel står redo om vårt land skulle hotas. Och nu senast fattades beslut om 60 Jas Gripen av den senaste versionen!

 

3. Europa har förändrats enormt sedan Järnridån och dess kommunistiska diktaturer förpassades till historiens skräphög. Östersjön är inte längre ett vatten mellan öst och väst med Sverige inklämt i mitten utan ett i allt väsentligt fredligt hav. Därför har också hotbilden mot oss förändrats. En storskalig invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid, även om vi inte kan utesluta incidenter i närområdet. Nya hot som exempelvis terrorism, cyberattacker och klimatrelaterade risker har tillkommit.

 

Omvärldsförändringar kräver att försvaret följer sin samtid såväl som sin framtid - vilket är exakt vad försvarsreformen syftar till. Nya tider innebär nya behov vilket i sin tur kräver anpassning och uppdatering av personal, materiel och förvarsuppgifter.”

 

Här finns hela artikeln i Barometern-OT:

http://www.barometern.se/reagera/debatt/nya-tider-kraver-vassare-forsvar%283619612%29.gm

Perspektiv i Sälen

Under socialdemokraternas sista år vid makten svepte förbandsdöden fram över landet. I en akt av massiv medelsförstöring stängdes exempelvis flygflottiljen F10 i Ängelholm kort tid efter rätt omfattande investeringar i ny hangar. Då handlade det om avveckling. Kontrasten mot i dag är rätt påtaglig. Sedan Alliansregeringen trädde till 2006 har inga förband avvecklats. Riksdagen klubbade strax före jul en budget som innebär att resurser tillförs så att 40-60 Jas Gripen av den senaste versionen kan förvärvas - i enlighet med önskemål från Försvarsmakten. Den allmänna debatten präglas dock inte precis av dessa fakta.

 

Jag tror att det har med perspektiv att göra. Ju kortsiktigare man ser, ju mer det korta tidsperspektivet fångar blicken, desto svårare är det faktiskt att se relevanta skillnader.

 

På detta tema skriver jag på Politikerbloggen med anledning av pågående rikskonferens arrangerad av Folk och Försvar. Och jag sätter den i relief till hårda ord som fällts tidigare år. 2011 handlade det exempelvis om Jas Gripen.

 

”För två år sedan var det exempelvis mycket diskussion vid Folk och Försvars årskonferens i Sälen om Jas Gripen. Var det aktuellt med en ny version? Hur såg finansieringen ut? Jag vet, för jag var med och debatterade i TV4 med Håkan Juholt. Mitt konstaterande löd: Sverige kommer inte att köpa någon Gripen i säcken. Nu vet vi: En lösning finns framförhandlad där Alliansregeringen med finansiering öppnat för förvärv av 40-60 nya flygplan av den senaste versionen. Det budgetförslag som lagts har också stöd av en bred majoritet i Sveriges riksdag/…/

 

Försvaret måste avspegla sin samtid och sedan Kalla krigets slut har en kontinuerlig anpassning av vår försvarsförmåga skett. Hotbilden har förändrats. Vårt tidigare storskaliga invasionsförsvar har nu ersatts med riktat insatsförsvar som dessutom fått delvis utökade uppgifter. Sverige är en aktiv medlem i det internationella samfundet, vilket ställer helt andra krav på kompetens, bemanning och utrustning.

 

Sverige har en lång och stolt historia av internationell solidaritet och deltagande i olika FN-aktioner. Dagens internationella samfund omfattar dock mer än FN och svenskt samverkan med andra aktörer som NATO och EU är därför en naturlig utveckling av vår internationella solidaritet. Terrorism, sjöröveri, väpnade konflikter, naturkatastrofer och liknande hot mot och störningar av mänskliga rättigheter, demokrati och världshandel har inneburit svenskt deltagande. Svensk trupp och personal har därför aktivt deltagit i operationer med Nordic Battle Group (NBG), i Adenviken, Afghanistan och Libyen.

 

Samtidigt har det den senaste tiden förekommit diskussion kring vår försvarsförmåga. Sverige befinner sig mitt i en försvarsreform. Alliansen övertog 2006 ett försvar i spillror och reformbehovet var påtagligt. Då tog det ett år för att mobilisera 11 000 man och ända upp till tre år för 30 000 man. När Alliansens reformer är fullt genomförda står 50 000 soldater och sjömän – med toppmodern materiel och utrustning - redo inom några dagar om vårt land skulle hotas. Alla höga ljud och skarpa ord till trots konstateras att vår förmåga i dag 2013 är bättre än för 10-20 år sedan!

 

Just detta med att restaurera har varit centralt sedan Alliansen tillträdde 2006. En kontinuerlig urholkning och förbandsnedläggningar präglade tiden fram till regeringsskiftet. Genom åren har det försökts förklara exakt hur illa det hade kommit att bli/…/

 

Det är aldrig dumt med perspektiv. Lika relevant nu som tidigare.”

 

Här finns hela mitt inlägg på Politikerbloggen:

http://politikerbloggen.tv4.se/2013/01/14/alliansen-overtog-ett-forsvar-i-spillror/

Folk och Försvar 2013

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är något av en vinterns Almedalen för alla intresserade av försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. I år får nog förpostfäktningen sägas ha börjat tidigare än vanligt med olika utspel - samt efterföljande tolkningar av dessa som finns i en fallande skala från väl- till rent illvilliga.

 

Krutröken - i vart fall den efter verbala bataljer - kommer nog att ligga tung över Dalafjällen. Själv ska jag delta på ett seminarium på tisdag. Dessutom har jag som ordförande i utredningen om översyn av exportkontroll av försvarsmateriel kallat KEX-kommitténs ledamöter till sammanträde på plats. Det är ju ett frågeområde som onekligen är en integrerad del av just svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Andra kolleger, både från moderaterna och övriga Allianspartier är självfallet också på plats.

 

En inte vidare modig gissning är att det kommer att göras försök att leta meningsskiljaktigheter. Alliansen har styrt landet sedan regeringsskiftet 2006. Tillsammans driver vi gemensam politik - inom alla områden! Det är naturligt, viktigt och uppfriskande med utbyte av olika tankar om möjliga vägval men också en styrka att Alliansen hela tiden levererar. Mot det står en splittrad samling, inte minst inom de områden som berörs i Sälen. Så sent som i den rödgröna valplattformen 2010 talade S, V och MP om behovet av besparingar på två miljarder kronor om året på försvaret. Efter förlusten har åtminstone Socialdemokraterna distanserat sig från den position och lägger sig numera på samma budgetnivå som Alliansen.

 

Men det finns flera frågor och fler områden där skillnaderna är mycket tydliga mellan S, V och MP. Det är faktiskt rätt svårt att tala om ett trovärdigt regeringsalternativ. Om detta skriver jag på Aftonbladet:

 

”Ifråga om centrala hörnstenar för Sveriges säkerhetspolitik såsom närvaron i Afghanistan, vårt partnerskap med Nato och synen på EUs gemensamma säkerhetspolitik är splittringen total. Om inte S kan enas med V och MP hur dessa frågor ska hanteras så är det ju utomordentligt svårt att tala om att det finns ett rödgrönt alternativ att gå till val på 2014. Försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik får anses vara fundamentala områden att hantera för en regering.

 

Beträffande Sveriges närvaro i Afghanistan har regeringen en överenskommelse med S och MP. Beslut om fortsatt reducering fattades för några veckor sedan i riksdagen. Det öppnas också för en mindre militär närvaro i Afghanistan efter 2014 för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna under förutsättning att regeringen i Kabul stödjer detta. Vänsterpartiet säger nej och vill omedelbart avbryta den svenska militära närvaron.

 

Även synen på hur Sverige ska samarbeta med Nato söndrar de rödgröna partierna. S accepterar i sin kommittémotion i riksdagen att Sverige har ett nära partnerskap med Nato. Även MP accepterar i princip denna linje trots att partiet har ett beslut från 2010 på att Sverige aldrig ska delta i Nato-ledda fredsfrämjande insatser. V kräver istället att Sverige avvecklar sitt engagemang inom ramen för Natos partnerskap för fred (PfP). Partiet hävdar att det hotar Sveriges militära alliansfrihet trots att Sverige nu varit medlem i 18 år utan att för den skull bli en del av Nato. PfP utgör vidare en förutsättning för att Sverige på ett säkert och framgångsrikt sätt ska kunna delta i de Nato-ledda insatser som görs på uppdrag av FN. V kräver även till skillnad från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att Sverige ska avveckla sin diplomatiska representation vid Natos högkvarter i Bryssel.

 

Men även när det kommer till EUs säkerhetspolitiska samarbete är skillnaderna milsvida mellan de rödgröna partierna. Socialdemokraterna stödjer en starkare militär- och civilkrishanteringsförmåga inom EU i syfte att Unionen ska kunna ta ett större ansvar för säkerheten i det egna närområdet. V talar istället om att detta kommer att leda till en ’militarisering’ och ökad kapprustning. I ett läge där den ekonomiska krisen leder de allra flesta EU-länder, till skillnad mot Sverige, att skära ner sina försvarsbudgetar ter sig detta som verklighetsfrånvänt. S stödjer med viss tvekan Sveriges deltagande i den Nordiska stridsgruppen 2015. MP är kritiskt och V kräver uttryckligen att Sverige omedelbart avvecklar sitt engagemang för den Nordiska stridsgruppen.”

 

Hela debattinlägget finns här:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16055411.ab?fb_action_ids=10200337101576903&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582