Det första Unckelstipendiet

Lördag 19 oktober 2013 delades för första gången Unckelstipendiet ut. Som företrädare för den beslutande kommittén höll jag ett litet anförande medan partiordförande Fredrik Reinfeldt överlämnade diplom, prissumma och blommor:

Vi befinner oss i Per Unckels Östergötland.

Per Unckel var en kär vän till många av oss.
Han var ett föredöme.
Han var idépolitikern som också visade tydlig handlingskraft.

Per Unckel var make och pappa. När vi nu för första gången delar ut ett minnesstipendium till hans ära och som bär hans namn är det väldigt fint att det kan ske i närvaro av Titti Unckel och sonen Carl-Gustav.

Per Unckel berörde och berikade. Han berörde människor och berikade debatterna.

20 september 2011 avled Per Unckel drygt 60 år gammal. Han gjorde det mitt i livet och mitt i steget. Just då som landshövding i Stockholm. Tidigare folkomröstningsgeneral, partisekreterare, utbildningsminister, ungdomsförbundsordförande och tongivande röst i Sveriges riksdag. Mellan 2003 och 2006 var han högste tjänsteman, generalsekreterare, vid Nordiska ministerrådet och koordinerade därmed samman politiken för de nordiska länderna. En naturlig utgångspunkt för honom var det nordiska och Östersjöperspektivet.

I samband med hans begravning skedde en insamling som utgjort grund för det stipendium som bär hans namn. I dag är första gången denna utmärkelse och 55 000 kronor kommer att delas ut. Så ska även ske framgent vid våra kommande arbetsstämmor vart fjärde år.

Syftet är att premiera och uppmuntra unga för att möjliggöra utveckling av samarbete med de nordiska och baltiska länderna. Förslag till stipendiat kan lämnas av medlem i Moderaterna eller någon av Moderaternas sidoorganisationer.

Av inkomna förslag har partistyrelsens arbetsutskott i egenskap av stipendiekommitté fastnat för ett.

Unckelstipendiet för 2013 Tilldelas
Moderata Ungdomsförbundet för att i Per Unckels anda, i tilltro till människor och deras självbestämmande, stärka arbetet och utöka samarbetet i Norden och Baltikum genom arrangerandet av ett idéseminarium med unga politiska företrädare från Östersjöregionen.

Det känns fullständigt naturligt att det ungdomsförbund som betytt så mycket för Per Unckel men som Per Unckel själv betytt så mycket för blir den första mottagaren.

Som MUFs ordförande Erik Bentzeboe själv skriver: ”Per Unckel lämnade ett permanent minne kvar bakom sig såväl inom Moderaterna som inom Moderata Ungdomsförbundet. Hans hängivenhet i sin tilltro till människor och deras självbestämmande kände inga gränser.”

MUF beskriver sitt projekt: ”Moderata Ungdomsförbundet ser möjligheten att använda stipendiet för att stärka vårt samarbete och våra relationer mellan de politiska center-höger organisationerna i Skandinavien samt runt om Östersjön. Året 2013 kommer att vara ett intensivt valår runt om i regionen. Att använda de valrörelser som sker för att knyta kontakter, tydliggöra en större tillhörighet internationellt och stärka relationerna samtidigt som en kunskapsöverföring möjliggörs är ett spännande sätt att utveckla relationerna.”

Per Unckel var idépolitiker och pragmatiker. Han var som minister friskolereformator. Den alltid självklara utgångspunkten för Per Unckel var människan. Dennes möjligheter och sfär. Politiken blev många gånger för honom att förenkla och förbättra. I synen på det nordiska och i samarbetet med de tre baltiska republikerna var det rivandet av hinder och barriärer som utgjorde det centrala. Att bygga tillit och att skapa en politisk samsyn förutsätter utbyte och kontakter. Ett sådant seminarium som MUF vill genomföra, och nu får ekonomiska möjligheter att realisera, känns således helt rätt.

I samband med att Per Unckel blev generalsekreterare för Nordiska ministerrådet markerade han ett antal av de områden som skulle prioriteras under hans ledning. Första utgångspunkten var medborgarnas Norden och just enkelheten att plugga, handla och arbeta mellan länderna: "Om man kan köra grävskopa i Finland, kan man göra det också i Sverige"

Det finns anledning att ständigt påminna om det perspektivet. Ingen kan göra det bättre än Moderata Ungdomsförbundet! Dags för i alla fall i politisk mening nordisk-baltisk grävskopsgrävning!

Tar vid efter Cristina

Pressmeddelande torsdag 3 oktober 2013

 

Hans Wallmark (M), riksdagsledamot från Ängelholm, tar över som vice ordförande för den svenska delegationen i Nordiska rådet efter Cristina Husmark Pehrsson (M). Wallmark blir därmed också även delegationsledare för moderaterna i Nordiska rådet.

- Det är hedersamt att få efterträda Cristina Husmark Pehrsson som är en av de mest gedigna och hårt arbetande politiska företrädare som jag känner. Både som minister med ansvar för de nordiska frågorna och som moderat ledare i Nordiska rådet har hon visat ett tydligt engagemang åt att göra något åt gränshindersfrågor och att underlätta för fördjupad handel och utbyte, säger Hans Wallmark

- Norden och de nordiska samarbetsfrågorna har legat mig varmt om hjärtat i många år och det har varit en förmån att få arbeta med dem, både som statsråd och riksdagsledamot, via Nordiska Rådet. När jag nu lämnar mina förtroendeuppdrag, i samband med att jag inte ställer upp till omval, känns det tryggt att överlämna stafettpinnen till Hans Wallmark som jag vet har ett djupt och långvarigt engagemang för det nordiska samarbetet, säger Cristina Husmark Persson.

Nordiska rådet är en del av det som binder samman. Tillsammans med valda från parlament i övriga fyra andra länder och tre självstyrande områden gäller det att på olika sätt underlätta i vardagen.

Borgerligt alternativ

Söndag 15 september. Valsöndag! Om ungefär ett år är det ju dags igen, men då för de allmänna valen. Nu är det landets nästan sju miljoner medlemmar i Svenska kyrkan som ska ta fram sina företrädare.

För egen del är det första gången sedan 1990-talet som jag inte kandiderar. Annars har jag axlat rätt många förtroendeuppdrag inom det kristna samfund som är mitt: Kyrkofullmäktige, kyrkoråd, kyrkomöte och kyrkostyrelse för att nämna några. Vid det senaste valet till kyrkomötet var jag rent av den ledamot som fick flest kryss av alla i hela landet. Ett starkt stöd som jag verkligen känt att jag burit med mig.

Som ledamot av partistyrelsen har jag också varit med om att lotsa igenom vårt beslut om att inte längre under partibeteckning ställa upp i de kyrkliga valen. Det har varit ett ställningstagande som växt fram, inte helt utan motstånd och kritik. Men jag tror att det finns ett växande ifrågasättande av att partier och politiker bara engagerar sig av omsorg om den egna rörelsen och inte av kärlek till kyrkan. Moderaterna har visat vägen genom att tänka nytt och våga förändra. Det är dock inte samma sak som att personer med politiska uppdrag bör hålla sig undan. Tvärtom. De kan tillföra viktiga erfarenheter och kontaktytor. Själv har jag också röstat på personer med stort samhällsengagemang som jag vet även kan göra stor nytta för Svenska kyrkan.

Inför årets val har jag i några tidningar skrivit om moderaternas beslut men också att det finns en hel del M-företrädare som kommit att engagera sig i den nya nomineringsgruppen Borgerligt alternativ:

”Två helt olika tendenser kan iakttas. Från socialdemokratiskt håll görs uppenbart allt för att öka politiseringen. Partiet ser detta som ett val bland andra. Ungdomsförbundet SSU utropar att Jesus var sosse och förra statsrådet Margareta Winberg intervjuas varför hon som ateist kandiderar för S i kyrkovalet.

Moderaterna å sin sida valde vid den senaste partistämman att inte längre ställa upp under egen partibeteckning. Med anledning av de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten sedan år 2000 har det kommit att uppfattas som ett naturligt steg att ta. M har valt rätt väg då det finns en växande misstänksamhet mot partipolitik i Svenska kyrkan.

Att partier tar ett steg tillbaka – som moderaterna – eller borde göra det ska dock inte ses som att det inte är värdefullt med politiskt aktiva. Det är bra för Svenska kyrkan med förtroendevalda som har med sig olika perspektiv och erfarenheter. Politiker bär med sig kunskaper om hur valda församlingar fungerar. En folkkyrka i ordets rätta bemärkelse bygger också på att inte endast präster, diakoner och andra som är anställda av kyrkan utan också lekmän kommer samman i ett gemensamt styre.

Andra partier får motivera sitt respektive ställningstagande men som ledamot av partistyrelsen vet jag att vi gjort detta med respekt för alla moderater som i dag är kyrkligt aktiva och av omsorg om Svenska kyrkan.”

Här i Nya Wermlands-Tidningen finns exempelvis artikeln:
http://nwt.se/asikter/debatt/article1377392.ece

Bohmanfonden

För en tid sedan valdes jag till ordförande för Bohmanfonden. Grundkapitalet samlades in i samband med Gösta Bohmans bortgång och begravning. Stockholms handelskammare stod då för en betydande del av pengarna tillsammans med moderaterna.

 

24 april var det dags för årssammankomst 2013. Timbro hade via dess VD Markus Uvell generöst ställt upp med lokal, teknik samt plockmat. Uppslutningen var god med 60-talet personer på plats. Tyvärr är det ju tråkigt att många goda arrangemang, likt detta, så ofta geografiskt blir låst av att hållas i Stockholm eller huvudstadens närhet. Det gör det många gånger svårt för intresserade från andra håll av landet att delta och bidra.

 

Mötet började med PJ Anders Linder, den 24 april politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet men redan 24 timmar senare presenterad som ny chef för den svenska borgerlighetens mest kvalificerade intellektuella röst i form av Axess. PJ Anders Linder är både en god och tankeväckande skribent och talare. Han gjorde ingen besviken! I lätt ton men med fina exempel och följande en tydlig linje visade han på Gösta Bohmans relevans för dagens borgerlighet. Som M-ledare medverkade han till att svänga ett politiskt klimat som hade radikaliserats och skenat under 1960-talet. Fast fotad i ideologi och idévärld framförde han en bitande kritik. Att ha en tydlig värderingskompass var dock för Gösta Bohman inte detsamma som att undvika kompromisser och uppgörelser. Det gällde emellertid att veta vad man förhandlat bort. Han bars dessutom av övertygelsen att allt hade blivit bättre bara de egna tankarna fått fullt genomslag. Särskilt uppskattar jag hur PJ Anders Linder visar att Gösta Bohman var en skrivande och läsande politiker. Här finns något för kommande generationer att lära sig. Det gjorde det möjligt för honom att fånga in nya perspektiv. Inte minst framhävde han en S-personlighet som Alf Ahlberg vilket jag finner sympatiskt. Både därför att personen ifråga är värd uppmärksamhet som i sak då det alldeles för sällan händer att meningsmotståndare är hyggliga mot varandra. PJ Anders Linder noterade fyndigt att gamla socialdemokrater var som vin för Gösta Bohman: De blev bättre med tiden.

 

Lars Tobisson, tidigare partisekreterare, vice ordförande och gruppledare i riksdagen, talade om sin kommande bok om Gösta Bohman. Utgivning är planerad till sommaren/hösten 2013 och förlaget är Atlantis. Han uppehöll sig rätt mycket om hur Gösta kom in i politiken. Det var inte alldeles självklart att Stockholms Handelskammare skulle väljas bort till förmån för riksdagsarbete. Och i rätt sen ålder skedde växlingen. Inte minst hade han tidigare engagerat sig kring stadsbyggnadsfrågor och hur Stockholms city skulle utvecklas. De som i dag bryr sig om estetisk gestaltning och funktionalitet ur ett mänskligt perspektiv torde ha haft en vapenbroder i den forne M-ledaren. Det var tydligt att Lars Tobisson ibland nästan var märkbart rörd över att få lyfta fram dessa aspekter av en vän och arbetskollega. Han gjorde det på ett charmant sätt.

 

Anna Kinberg Batra, moderaternas gruppledare i riksdagen, fick sköta det formella överlämnandet av Bohmanstipendiet på 25 000. Hon höll inför prisutdelningen en fin introduktion om att det går att vara både idépolitiker och verksam i en skarp politisk miljö som riksdagen. Årets mottagare, riksdagskollegan Mats Johansson, visste inget om priset och blev synbart paff där han satt bland sammankomstens deltagare. På många sätt är han en värdig mottagare. Han har varit en tydlig röst på Svenska Dagbladet. Utöver mängder med artiklar har han också utgivit böcker. Han kom att i många år prägla Timbros verksamhet. Fordom var han informationschef på moderaterna under just Gösta Bohmans tid som partiledare. Extra roligt var överraskningsmomentet vilket dessutom säkert besparade publiken ett par minuters tacktalstid ifall han hunnit förbereda sig och inte som nu tvingas tala helt fritt ur hjärtat…

 

Bohmanfondens motivering löd: ”Mats Johansson har under lång tid varit en tydlig röst för rättsstat, marknadsekonomi och frihetens idéer. Med finslipade argument och orädd i debatten har han tagit strid, både hemma och utomlands. Det handlar om ett konsekvent försvar av det öppna samhället. Ett hängivet engagemang har också tagit sig uttryck i konkreta projekt. Senast i raden är bilandet av Frivärld – en utrikespolitisk tankesmedja som snabbt, målmedvetet och utan blygsamhet redan intagit en viktig plats i det offentliga samtalet.”

 

Avslutningen på en lyckad kväll blev att helt i Gösta Bohmans anda lyfta fram läsandet och skrivandet genom två plattformar, inte minst för yngre skribenter, i form av Svensk Tidskrift och Frivärld Magasin. Här finns möjligheter för intressanta texter och spännande tankar.

 

Svensk Tidskrift har artikel om och bilder från Bohmanfondens årssammankomst:

http://www.svensktidskrift.se/?p=61438

Bara retorik?

Stora Retorikpriset har i dagarna delats ut. I år var det Jessika Gedin, känd via bland annat TV-programmet Babel, som hedrades. Så vitt jag kan bedöma en värdig mottagare. Retorik är ett klassiskt ämne som stundom dras med dåligt rykte. Påståendet om ”bara retorik” kan slungas iväg. Det är dock viktigt att skilja innehållslöst prat - som just inte betyder någonting - från genomtänkta och vackert eller drastiskt formulerat tal! Historien är också full av goda och inspirerande exempel. På Sveriges Televisions debattsida har jag ett inlägg om retorikens betydelse, inte minst i skolans värld för elever och lärare:

 

”Winston Churchill hjälpte till att föra fram sin nation till nya uppoffringar men också segrar med hjälp av sin talekonst som nådde långt utanför parlamentsbyggnaden i London. John F Kennedy och Margaret Thatcher kunde göra sig till symboler för sin tid; 1960- respektive 1980-talet. Och de skickligaste folkförförarna som satt länder och kontinenter i brand har vanligtvis varit duktiga demagoger.

 

Att förstå och känna igen god retorik är en tillgång. Än mer att själv kunna använda sig av den för att upplysa, påverka och övertyga. Men också att vara tillräckligt insatt för att kunna se igenom vackra formuleringsflätor och finna de verkliga budskapen och argumenten som bär/…/

 

I samband med allmänna motionstiden lämnade jag förra året in ett förslag i riksdagen om behovet av mer retorik i skolan.

 

Skolan innebär både möjligheter som nya utmaningar för eleven. Krävande inlärningsmoment, nya sociala situationer och tuffa prövningar utvecklar den enskilda. För vissa är dessa prövningar så krävande att de väljer att stanna hemma. Att tala inför klassen är enligt många det värsta som finns.

 

Eleverna ska hålla i presentationer men får begränsad möjlighet att träna på det. Enligt en undersökning som Utbildningsradion gjort har var femte elev skolkat för att slippa hålla en redovisning inför klassen. Ytterligare en femtedel har på allvar funderat på att skolka, enbart för att slippa stå inför sina klasskamrater och prata. Det lär även finnas en undersökning där svensken fick lista sina största rädslor. På första plats kom att tala inför publik, på andra plats kom döden. Längre ner på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk.

 

Rädslan är befogad, talaren ställs ensam inför en stor grupp och man känner sig lätt avklädd och granskad. Ska eleverna slippa oroa sig för publika framträdanden måste de ges möjligheten att träna på retorik. Genom att ha retorik som ett levande inslag i skolan får eleverna en naturlig relation till att stå inför klassen och tala. Men också förstå ordens valörer och vikten av ett levande och varierat språk.”

 

Här finns hela inlägget på Sveriges Televisions debatt:

http://debatt.svt.se/2013/03/18/med-retorik-pa-schemat-blir-blyga-svenskar-battre-talare/

Operation Atalanta

Sveriges riksdag har diskuterat fortsatt deltagande i Operation Atalanta i Adenviken och Indiska oceanen. För egen del har jag haft förmånen att sitta ordförande för det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskott som haft att bereda ärendet. Vänsterpartiet som reserverat sig fick inleda i kammaren onsdag 6 mars. Därefter följde jag som företrädare för alla de partier som står bakom. I mitt anförande försökte jag lyfta fram argumenten för och vårt ansvar:

 

Det handlar om att säkra humanitära hjälpsändningar som transporteras via fartyg men också att förhindra det sjöröveri som är ett hot mot internationell handel och som hjälper till att trasa sönder länder och samhällen i regionen. EU har genom sina deltagande medlemsländer axlat sin del av det internationella ansvaret sedan 8 december 2008. Sverige har varit på plats tidigare, både genom Försvarsmaktens försorg som genom Kustbevakningen.

 

Rapsodiskt kan bilden tecknas av de senaste årens händelser i Somalia med politiskt sönderfall, våld och övergrepp. Under lång tid, vi talar om över två decennier, har det saknats fungerande regering. Människor har plågats av inbördeskrig och nyhetsrapporteringen har präglats av rapportering om Al Shababs övergrepp. Nu har våldsgrupperna sedan 2011 drivits ut ur huvudstaden Mogadishu och det finns tecken på växande politisk stabilitet, om än från tidigare låga nivåer.

 

Den humanitära situationen i Somalia är en av de svåraste i världen med cirka 3,8 miljoner människor i behov av hjälp. Av dessa är runt 2 miljoner direkt beroende av humanitära insatser utifrån för sin överlevnad. Det finns 1,1 miljoner internflyktingar i Somalia och 1 miljon somaliska flyktingar i regionen. 236 000 barn uppskattas vara akut undernärda. Svälten i vissa områden har krävt tiotusentals dödsoffer.

 

Det är i ljuset av detta Sveriges och EUs närvaro ska ses!

 

Livlinan har varit mattransporter och andra förnödenheter i FNs regi. Från och med november 2007 har FNs livsmedelsprogram transporterat mer än 800 000 ton mat till Somalia. Behovet av att skicka humanitär hjälp med sjötransporter till Somalia 2013 bedöms förbli fortsatt omfattande med tanke på läget. Sjövägen är det mest effektiva sättet att nå de hjälpbehövande. Varje kapat fartyg kan innebära tragik för alla dem som väntar på lasten.

 

Det goda med insatser som Operation Atalanta är att sedan 2008 har inga fartyg med förnödenheter från FNs livsmedelsprogram attackerats! Vi är med och gör nytta. Vi är med och gör skillnad!

 

Utöver Operation Atalanta deltar även Sverige på andra sätt för att mildra nöden: Sverige har under 2012 bidragit med betydande belopp i humanitärt stöd till Somalia. Stöd som går via FN, Rödakors- och röda halvmånerörelsen och enskilda organisationer. Under 2011 bidrog Sverige med 438 miljoner kronor i humanitärt stöd till Somalia. Av dessa gick 74 miljoner kronor till FNs livsmedelsprogram.

 

Utöver de viktiga mattransporterna handlar det också om att säkra ett av de mest trafikerade fartygsområdena i världen. Via Adenviken går fartygen på väg till och från Suezkanalen. Det handlar om 33 000 handelsfartyg per år. Under 2012 noterades en minskning av piraternas framgångar till havs. I jämförelse med 2011 reducerades både antalet attacker (från 317 till 89) och antalet framgångsrika kapningar (från 25 till 13). Minskningarna kan bero på en kombination av åtgärder. Dels internationell närvaro som exempelvis Operation Atalanta men också att ett växande antal länder tillåter beväpning ombord på den egna handelsflottan. Fartygen utrustas också med taggtråd, vattenkanoner, höga fribord, registrering och anmälan inför passage i högriskområden. Till allt detta kommer också ett illegalt och oreglerat fiske som hotar både fiskbeståndet som inkomstmöjligheterna för somaliska fiskare.

 

Genom avtal med olika länder som Seychellerna, Mauritius och Kenya finns möjligheter att döma och hålla i fängelse de pirater och sjörövare som fångas in. Det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskottet, vars betänkande vi behandlar, påminner om att en till annat land överförd person ska behandlas humant och inte utsättas för tortyr eller andra övergrepp. Personerna ska inte utsättas för inhuman behandling och den rättsliga prövningen ska vara rättvis och öppen och göras av en kompetent, oberoende och opartisk instans. Utskottet påminner också om att det i regeringens proposition saknas hänvisningar till FNs säkerhetsrådsresolutioner 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter. De utgör självklara beståndsdelar i det viktiga freds- och säkerhetsfrämjande arbete som sker inom ramen för Operation Atalanta.

 

Det svenska bidraget utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter, säkrings- och bordningsstyrka samt med förberedda utrymmen för sjukvård och kirurgi. Totalt sett handlar det om att ställa till förfogande en väpnad styrka bestående av högst 260 personer. Det handlar om högst fyra månader från den 6 april i år.

 

HMS Carlskrona återvänder till Adenviken efter att ha varit där tidigare. HMS Malmö och Stockholm samt stödfartyget HMS Trossö var på plats maj till september 2009. Maj j till november 2010var som nämnts HMS Carlskrona där med bland annat en säkrings- och bordningsstyrka. Sverige har också haft ledningsansvaret för Operation Atalantas styrkehögkvarter och bidragit med en helikopterenhet. Sverige har också vid två tillfällen, under perioderna mars till juni 2010 och oktober 2012 till februari 2013 bidragit med ett sjöövervaknings-flygplan från Kustbevakningen.

 

Avslutningsvis: Insatserna medverkar till att göra skillnad! Det handlar om vårt bidrag för att försöka skapa något drägligare och bättre villkor för hårt utsatta och plågade människor. Samtidigt så ska vi alltid vara medvetna om att den här typen av uppdrag också är förenade med risker. Det kan handla om fredsfrämjande uppdrag och krishanteringsinsatser. Det kan bli skarpt läge. Vi har som landets främsta politiska företrädare i Riksdagen genom vårt bifall axlat ansvar för insatsen. Och den utförs av duktiga kvinnor och män. Sveriges insats i Operation Atalanta är i de nödlidandes intresse. Är i vårt lands intresse. Och en del av det internationella ansvar som visas inom ramen för EUs gemensamma insatser.

Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.

 

I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…

 

De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?

 

Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.

 

Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.

 

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:

 

”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.

 

Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/

 

Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.

 

Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”

 

Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ska-vi-nobba-fn-stodd-insats-for-att-nato-leder-den_7919382.svd