En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…
JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.
Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?
I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!
Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”
Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.
En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!
Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.
Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/
Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”
Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.
Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/
DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”
I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”
Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”
Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”
Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?
Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”
torsdag 8 december 2011
torsdag 1 december 2011
Nordiska hinder
I riksdagen har det varit ett heldagsseminarium om gränshinder. Nordiska rådet var medarrangör. På plats fanns parlamentariker från Sverige, Norge, Finland och Åland. Det fanns tjänstemän från olika nivåer och ett par olika nordiska ministrar. Således en bra samling. Några dagar dessförinnan hade arbetsmarknadsministrarna träffats för att tala om vilka barriärer som kan tas bort. Och Jan Björklund hade tillkännagett att Sverige satsar en årlig miljon på att stärka finskans ställning i Sverige. Ifråga om ambitioner råder ingen tvekan om den önskade färdriktningen!
En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.
Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.
Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!
Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!
En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!
Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!
En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.
Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.
Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!
Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!
En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!
Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!
onsdag 23 november 2011
Samarbete och ansvar
För mig är nordiskt samarbete viktigt och jag tycker det är angeläget att ständigt lyfta fram Östersjöaspekten. Det faktum att de fem länderna tillsammans med de tre baltiska republikerna för några månader sedan undertecknat en överenskommelse om samordning på det diplomatiska området är helt klart steg i rätt riktning. På liknande sätt är det med den Nordiska stridsgrupp som satts upp. Tanken är att EU snabbt ska ha ungefär 2000 soldater att använda för en insats i närområdet. Delar av stridsgruppen som Sverige hade ansvaret för under första halvåret 2011 kom också att användas för den svenska flygspaningen över Libyen. För mig skulle en sådan stridsgrupp kunna ges ännu mer ordnade och långsiktiga former, för det innebär gemensam träning och att vi kommer varandra närmare.
Nu är det dags igen för Sverige att axla ansvar. Det finns förslag om att de andra ska samlas under blågul ledning 2014. Men det finns även kritiker från oppositionen som ifrågasätter detta. Jag hoppas att de ska tänka om. I Kvällsposten har jag skrivit om ansvarstagandet:
”När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen/…/
För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.
När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.
Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.”
Här finns hela debattartikeln i Kvällsposten: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2629138/ta-sveriges-ansvar-pa-allvar
Nu är det dags igen för Sverige att axla ansvar. Det finns förslag om att de andra ska samlas under blågul ledning 2014. Men det finns även kritiker från oppositionen som ifrågasätter detta. Jag hoppas att de ska tänka om. I Kvällsposten har jag skrivit om ansvarstagandet:
”När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen/…/
För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.
När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.
Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.”
Här finns hela debattartikeln i Kvällsposten: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2629138/ta-sveriges-ansvar-pa-allvar
måndag 21 november 2011
Söt valseger med bitter eftersmak
När Mariano Rajoy med slängkyssar tackade alla anhängare i centrala Madrid bekräftade han sitt partis valseger och sin egen kommande premiärministerpost ungefär åtta år för sent. Tågbombningar och människors död kom då att hittills för första och enda gången allvarligt påverka den politiska utvecklingen i Europa. Men istället för att backa upp den sittande regeringen och i sökandet efter stabilitet och kontinuitet stödja den kom folkets vrede att riktas mot då styrande borgerliga Partido Popular. Med endast några få dagar till valet kom de att peka ut baskiska terrorister som ansvariga för morden istället för som det verkligen var muslimska extremister. Folket reagerade med vrede mot vad som uppfattades som undanflykter och medvetna lögner och Rajoy fick inte bli regeringschef efter sin partikamrat Aznar som tillkännagett han skulle sluta i samband med valet.
Med det förtida valet i november 2011 har han tagit en gruvlig revansch. Bristen på karisma kompenseras av att han arbetar långsiktigt. Det har gett utdelning. Med sitt lätta läspande och undervisande sätt har han läxat upp socialister och medborgare i de felval Spanien gjort under senare år. Långt före andra varnade han för en växande arbetslöshet och statliga utgifter utan ekonomisk täckning. Med kollaps för Grekland och stor oro i Italien har allt fler kommit att ge honom rätt om Spaniens utsatta läge. I somras kunde jag i spansk TV återkommande se hur han hudflängde de styrande socialisterna. Valet kom också att tidigareläggas med ett par månader samtidigt som regeringen började vidta de första viktiga åtstramningarna. Allt detta ska nu förvaltas vidare.
På valdagen belönades Rajoy och hans parti PP med egen majoritet. Av 350 mandat kunde man räkna hem 186 mot 110 för socialisterna. Framgångar kunde även noteras för det katalanska partiet CiU samt vänsterpartiet IU. Medan det största borgerliga partiet ökar 30 mandat minskar vänsterns ledande kraft med 50. Inför valet har också funnits grupper som uppmanat både till blankröstande som att inte delta alls i protest mot dagens styrande politiker. Visserligen minskade deltagandet från 73,85 procent 2008 till dagens 71,69 samtidigt som andelen proteströstande också ökat något – men det kan knappast sägas vara tillräckligt för att tolkas som en massiv protest.
Mariano Rajoy kunde med ledande kvinnor vid sin sida – utöver hustrun andra PP-ansvariga som Ana Mato, Dolores de Cospedal och Sáenz de Santamaria – tacka spanska folket för den försenade valsegern. Men i stundens sötma fanns säkert också framtidens bitterhet. Det handlar om att rycka upp ett land med EU-områdets högsta arbetslöshet. Det handlar om stora utmaningar som förhoppningsvis möts med omfattande reformpaket snarast möjligt. Istället för att dra ut på plågan är det viktigt att så snabbt som möjligt använda den egna PP-majoriteten till det nödvändiga.
Spanien är ett exempel på ett land som bedrivit traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik. Det har gjorts av med mer pengar än vad man haft. För det har S-sidan nu betalat ett politiskt pris, problemet är att folket också under ett antal år tvingas hantera misshushållningen på andra sätt. För Rajoy kan det lyckligaste ögonblicket under de kommande åren ha varit då han med nära och kära tackade för valsegern. Nu är det bara hårt arbete som återstår!
Med det förtida valet i november 2011 har han tagit en gruvlig revansch. Bristen på karisma kompenseras av att han arbetar långsiktigt. Det har gett utdelning. Med sitt lätta läspande och undervisande sätt har han läxat upp socialister och medborgare i de felval Spanien gjort under senare år. Långt före andra varnade han för en växande arbetslöshet och statliga utgifter utan ekonomisk täckning. Med kollaps för Grekland och stor oro i Italien har allt fler kommit att ge honom rätt om Spaniens utsatta läge. I somras kunde jag i spansk TV återkommande se hur han hudflängde de styrande socialisterna. Valet kom också att tidigareläggas med ett par månader samtidigt som regeringen började vidta de första viktiga åtstramningarna. Allt detta ska nu förvaltas vidare.
På valdagen belönades Rajoy och hans parti PP med egen majoritet. Av 350 mandat kunde man räkna hem 186 mot 110 för socialisterna. Framgångar kunde även noteras för det katalanska partiet CiU samt vänsterpartiet IU. Medan det största borgerliga partiet ökar 30 mandat minskar vänsterns ledande kraft med 50. Inför valet har också funnits grupper som uppmanat både till blankröstande som att inte delta alls i protest mot dagens styrande politiker. Visserligen minskade deltagandet från 73,85 procent 2008 till dagens 71,69 samtidigt som andelen proteströstande också ökat något – men det kan knappast sägas vara tillräckligt för att tolkas som en massiv protest.
Mariano Rajoy kunde med ledande kvinnor vid sin sida – utöver hustrun andra PP-ansvariga som Ana Mato, Dolores de Cospedal och Sáenz de Santamaria – tacka spanska folket för den försenade valsegern. Men i stundens sötma fanns säkert också framtidens bitterhet. Det handlar om att rycka upp ett land med EU-områdets högsta arbetslöshet. Det handlar om stora utmaningar som förhoppningsvis möts med omfattande reformpaket snarast möjligt. Istället för att dra ut på plågan är det viktigt att så snabbt som möjligt använda den egna PP-majoriteten till det nödvändiga.
Spanien är ett exempel på ett land som bedrivit traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik. Det har gjorts av med mer pengar än vad man haft. För det har S-sidan nu betalat ett politiskt pris, problemet är att folket också under ett antal år tvingas hantera misshushållningen på andra sätt. För Rajoy kan det lyckligaste ögonblicket under de kommande åren ha varit då han med nära och kära tackade för valsegern. Nu är det bara hårt arbete som återstår!
söndag 20 november 2011
Egypten på väg mot val
En smula orolig och närmast ödestroende kan man bli när jag vid ett nytt besök i Egypten endast ett par veckor efter det senaste så hemsöks landet åter av upplopp och blodiga demonstrationer. I slutet av oktober kunde jag från andra sidan av Nilen följa de kravaller som kom att kräva runt 30 människors liv och bortåt 300 skadade. Dagarna runt 19 november var det dags för nya sammanstötningar – den här gången inte speciellt många som fått mista livet men åtskilliga som skadats.
För en tid sedan släppte vice premiärministern Ali Al-Selmi sitt förslag till några bärande principer för vad en ny konstitution bör innehålla. Framför allt handlade det om olika garantier för militären att dels behålla privilegier och dels undvika åtal eller andra repressalier för händelser som skett tidigare. Detta var en inblandning i det kommande grundlagsskrivandet som retade centrala grupper. Framför allt muslimerna gick ut på gatorna efter fredagsbönen.
För över ett halvår sedan föstes president Mubarak åt sidan. På ett tidigt stadium lovade militären att både vara en garant för revolutionen som att snabbt se till att makten överfördes till nya demokratiska ledare. Det som sades ta maximalt ett halvår har nu pågått långt längre än tidigare utlovats. 28 november ska den första omgången av val till parlamentet inledas. De ska pågå till januari/februari och därefter blir det ännu en omgång till den rådgivande shura-församlingen. Sedan ska 100 företrädare utses till en grundlagskommitté som har närmare ett år sig på att arbeta. När det finns förslag till ny konstitution ska den diskuteras och därefter är det dags för folkomröstning. Ungefär två år efter Mubarkars fall kan det vara dags för att välja en ny president och statschef. Självfallet finns det grupper som känner sig både frustrerade och irriterade över att det tar sådan tid.
Muslimerna tillsammans med andra religiösa grupper har legat förhållandevis lågt under månaderna av revolutionär yra. Att man nu vaknar till livs kan ses som att garantier ska säkras inför det kommande valet som att dagens styrande militärer varnas för att inte glömma bort vem som får makten i framtiden då just muslimska partier väntas göra bra ifrån sig. Rent allmänt antas det nämligen att ”islamisterna” ska vinna. Vad är då detta för grupp? Den är allt annat än enhetlig. Salafisterna är de som på goda grunder antas stå Saudiarabien nära medan brödraskaptes parti är ett annat. Och de två har svårt att tåla varandra. För några dagar sedan var dessutom runt 50 partier registrerade. Nu är det 60. Samtidigt har tiden gått ut för egypter utomlands att registrera sig som väljare. Av de åtta miljoner som beräknas bo utanför Egypten har endast 319 000 skrivit in sig i röstlängderna. Av dessa är dock drygt 127 000 boende i Saudiarabien och 63 000 i Kuwait.
De religiösa krafterna var inte de bland de mest framträdande grupperna då folk började demonstrera på Tahrirtorget i centrala Kairo i början av året. Det är nu mot slutet då den gamla regimens dagar uppenbarligen är räknade som olika grupper väljer att beskriva sig som revolutionens barn. Militärens försök att säkra sin framtid och motreaktionerna ska ses i ljuset av att olika muslimska grupper räknar med bra valresultat. Varför dela dessa framgångar med någon? Allra helst en militärmakt som vill skriva en ny konstitution?
Samtidigt finns goda tecken. Tunisien är ett sådant. Det muslimska Enahada-partiet gjorde bra ifrån sig med runt 40 procent av väljarna. Samtidigt har samarbete mellan de största grupperingarna tillkännagetts. Enahada får premiärministerposten medan det sekulära Congress for the Republic, människorättsaktvisten och läkaren Moncef Marzouki tilldelas presidentposten och ett vänsterparti lägger beslag på talmanskapet. Tydligt visas ambitionen att forma breda koalitioner och att komma överens. Och även om de muslimska partierna spås en god framtid i Egypten så visar utvecklingen i Tunisien hur viktigt det är att arbeta tillsammans!
Just nu pågår striderna för hur konstitutionen i Egypten ska skrivas och vilka grupper som ska ingå. Det tar sig olika uttryck. Och det är inte alltid lätt att veta vem som är ens egen vän eller politiska motståndare.
Som utländsk besökare kan man ändå slås av människors vänlighet. Eller som en politiskt aktiv uttryckte det: Vi är religiösa men också mycket återhållsamma, här finns inte plats för extremism! Man skulle ju kunna tro att det finns en viss misstänksamhet mot utlänningar. För några veckor sedan såg en trafikpolis hur jag stod invid vägen och inte vågade korsa den på grund av de rent vilda bilförarna. Han sträckte upp handen och stoppade allt. På liknande sätt var det för någon dag sedan. Nej, taxin kunde inte göra en vänstersväng mot trafikströmmen. Jo, det gick bra då det ändå handlade om en utlänning där bak. Inte därför att någon krävde en muta eller dusör utan därför att man önskade visa upp ett fungerande Egypten. De poliserna och den taxikillen medverkade till det! Det är dem som avgör de kommande månadernas val!
För en tid sedan släppte vice premiärministern Ali Al-Selmi sitt förslag till några bärande principer för vad en ny konstitution bör innehålla. Framför allt handlade det om olika garantier för militären att dels behålla privilegier och dels undvika åtal eller andra repressalier för händelser som skett tidigare. Detta var en inblandning i det kommande grundlagsskrivandet som retade centrala grupper. Framför allt muslimerna gick ut på gatorna efter fredagsbönen.
För över ett halvår sedan föstes president Mubarak åt sidan. På ett tidigt stadium lovade militären att både vara en garant för revolutionen som att snabbt se till att makten överfördes till nya demokratiska ledare. Det som sades ta maximalt ett halvår har nu pågått långt längre än tidigare utlovats. 28 november ska den första omgången av val till parlamentet inledas. De ska pågå till januari/februari och därefter blir det ännu en omgång till den rådgivande shura-församlingen. Sedan ska 100 företrädare utses till en grundlagskommitté som har närmare ett år sig på att arbeta. När det finns förslag till ny konstitution ska den diskuteras och därefter är det dags för folkomröstning. Ungefär två år efter Mubarkars fall kan det vara dags för att välja en ny president och statschef. Självfallet finns det grupper som känner sig både frustrerade och irriterade över att det tar sådan tid.
Muslimerna tillsammans med andra religiösa grupper har legat förhållandevis lågt under månaderna av revolutionär yra. Att man nu vaknar till livs kan ses som att garantier ska säkras inför det kommande valet som att dagens styrande militärer varnas för att inte glömma bort vem som får makten i framtiden då just muslimska partier väntas göra bra ifrån sig. Rent allmänt antas det nämligen att ”islamisterna” ska vinna. Vad är då detta för grupp? Den är allt annat än enhetlig. Salafisterna är de som på goda grunder antas stå Saudiarabien nära medan brödraskaptes parti är ett annat. Och de två har svårt att tåla varandra. För några dagar sedan var dessutom runt 50 partier registrerade. Nu är det 60. Samtidigt har tiden gått ut för egypter utomlands att registrera sig som väljare. Av de åtta miljoner som beräknas bo utanför Egypten har endast 319 000 skrivit in sig i röstlängderna. Av dessa är dock drygt 127 000 boende i Saudiarabien och 63 000 i Kuwait.
De religiösa krafterna var inte de bland de mest framträdande grupperna då folk började demonstrera på Tahrirtorget i centrala Kairo i början av året. Det är nu mot slutet då den gamla regimens dagar uppenbarligen är räknade som olika grupper väljer att beskriva sig som revolutionens barn. Militärens försök att säkra sin framtid och motreaktionerna ska ses i ljuset av att olika muslimska grupper räknar med bra valresultat. Varför dela dessa framgångar med någon? Allra helst en militärmakt som vill skriva en ny konstitution?
Samtidigt finns goda tecken. Tunisien är ett sådant. Det muslimska Enahada-partiet gjorde bra ifrån sig med runt 40 procent av väljarna. Samtidigt har samarbete mellan de största grupperingarna tillkännagetts. Enahada får premiärministerposten medan det sekulära Congress for the Republic, människorättsaktvisten och läkaren Moncef Marzouki tilldelas presidentposten och ett vänsterparti lägger beslag på talmanskapet. Tydligt visas ambitionen att forma breda koalitioner och att komma överens. Och även om de muslimska partierna spås en god framtid i Egypten så visar utvecklingen i Tunisien hur viktigt det är att arbeta tillsammans!
Just nu pågår striderna för hur konstitutionen i Egypten ska skrivas och vilka grupper som ska ingå. Det tar sig olika uttryck. Och det är inte alltid lätt att veta vem som är ens egen vän eller politiska motståndare.
Som utländsk besökare kan man ändå slås av människors vänlighet. Eller som en politiskt aktiv uttryckte det: Vi är religiösa men också mycket återhållsamma, här finns inte plats för extremism! Man skulle ju kunna tro att det finns en viss misstänksamhet mot utlänningar. För några veckor sedan såg en trafikpolis hur jag stod invid vägen och inte vågade korsa den på grund av de rent vilda bilförarna. Han sträckte upp handen och stoppade allt. På liknande sätt var det för någon dag sedan. Nej, taxin kunde inte göra en vänstersväng mot trafikströmmen. Jo, det gick bra då det ändå handlade om en utlänning där bak. Inte därför att någon krävde en muta eller dusör utan därför att man önskade visa upp ett fungerande Egypten. De poliserna och den taxikillen medverkade till det! Det är dem som avgör de kommande månadernas val!
måndag 14 november 2011
Över 300 000 utdelade
För sjuttonde året i rad har Föreningen Norden i Helsingborg ansvarat för Nordiska Bokens Dag i Öresundsregionen. Det får nog beskrivas som en succé. Dels därför att en stor publik ständigt sluter upp bestående av 450-550 litteraturintresserade och dels därför att namnkunniga författare tillsammans med sina förläggare prioriterar deltagande.
Årets arrangemang som gick av stapeln söndag 13 november var inget undantag. I år var mötesplatsen Kulturvarvet i Helsingör. En speciell, mycket central miljö, som invigdes för ett år sedan (10/10 2010) och som fortfarande är under uppbyggnad. Här finns utställningslokaler, bibliotek och en scen. Allt på behagligt promenadavstånd från färjeläger och centralstation.
En författare från varje land brukar bjudas in. Kulturskribenten Philip Teir från Finland presenterade sin senaste novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort. Den text han själv läste gav prov på en underfundig prosa. Jag köpte boken och fick med mig en dedikation: ”Till Hans. Endast för personligt bruk! Tack för att du kom.” Jag är övertygad om att den är bra men har också ett visst medlidande med den författare som får signera bredvid Jan Guillou. Kön ringlade omedelbart lång framför hans plats. Dessutom hade han gjort ett starkt och bitskt framträdande en stund dessförinnan hånandes både den alltför litterära litteraturen som mystiken kring att producera film. Hårt arbete och goda förberedelser var hans rekommendationer. När han blev alltför frispråkig skruvade några av de andra medförfattarna på sig.
Christina Hesslholdt från Danmark läste behagligt ur sin senaste bok och visade på textens möjligheter. Satsningen på att vara i Helsingör hade delvis möjliggjorts tack vare stöd från Svensk-Danska Kulturfonden där jag sitter som ordförande. Nordiska Bokens Dag är onekligen ett gott exempel på ett utbyte av hög nivå. Dels därför att det lockar till läsning och dels därför att de nordiska språken används ledigt och avspänt under timmarna av presentation. Det är ett föredöme i hur enkelt kulturutbyte mellan länderna kan vara – och just därför så svårt.
Svensk-Danska Kulturfonden har under året stött ett antal andra projekt. Totalt har 306 000 svenska kronor delats ut vid vårens stora fördelning, vilket är knappt hälften av alla sökta pengar. Såldes god utdelning för alla dem som hört av sig! Totalt 17 enskilda projektbidrag. Utöver Föreningen Norden i Helsingborg som fått pengar till bokdagar kan exempelvis följande noteras:
Forskarnätverket MultiNord, Stockholm, 25 000 för ett seminarium om flerspråkiga ungdomars språkbruk i danska, svenska och norska urbana miljöer och föreställningar om ungas språk samt flerspråkiga ungas känsla av erkännande och uteslutning i en globaliserad tid.
Upplysta spår, 20 000 kronor för musikdramatik. Ett visuellt audiodrama om ljus och mörker, är undertiteln till det en timme långa verket för sångare, musiker och dansare från både Sverige och Danmark.
35 000 kronor för samverkan mellan Københavns Musikteater och Malmö stadsteater för en uppsättning av en musikföreställning baserad på exilförfattaren Atiq Rahimis roman Les mille maisons du reve et de la terreur.
Svenska Stiftelsen Ung Nordisk Musik, 10 000 kronor för ett seminarium i Köpenhamn för att skapa en mötesplats för unga tonsättare från alla fem länder.
Danmarks Ambassad, Stockholm, 25 000 kronor för en bok om danskar som bor i Sverige och deras erfarenheter och upplevelser. Porträtten tecknas av personer som bor i olika delar av landet.
Kammarkören GAIA, Århus, 50 000 kronor. GAIA – en kammarkör med 26 medlemmar har bjudits in till Uppsala Domkyrka och Maria Magdalena Kyrka, Stockholm, for tre konserter. Målet är att skapa ett nätverk mellan svensk och dansk körmiljö.
Jag är glad åt att det blivit litet mer Danmark i Sverige och vet att systerfonden på andra sidan Östersjön arbetar lika träget med att förse Danmark med mer Sverige! Gott utbyte!
Årets arrangemang som gick av stapeln söndag 13 november var inget undantag. I år var mötesplatsen Kulturvarvet i Helsingör. En speciell, mycket central miljö, som invigdes för ett år sedan (10/10 2010) och som fortfarande är under uppbyggnad. Här finns utställningslokaler, bibliotek och en scen. Allt på behagligt promenadavstånd från färjeläger och centralstation.
En författare från varje land brukar bjudas in. Kulturskribenten Philip Teir från Finland presenterade sin senaste novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort. Den text han själv läste gav prov på en underfundig prosa. Jag köpte boken och fick med mig en dedikation: ”Till Hans. Endast för personligt bruk! Tack för att du kom.” Jag är övertygad om att den är bra men har också ett visst medlidande med den författare som får signera bredvid Jan Guillou. Kön ringlade omedelbart lång framför hans plats. Dessutom hade han gjort ett starkt och bitskt framträdande en stund dessförinnan hånandes både den alltför litterära litteraturen som mystiken kring att producera film. Hårt arbete och goda förberedelser var hans rekommendationer. När han blev alltför frispråkig skruvade några av de andra medförfattarna på sig.
Christina Hesslholdt från Danmark läste behagligt ur sin senaste bok och visade på textens möjligheter. Satsningen på att vara i Helsingör hade delvis möjliggjorts tack vare stöd från Svensk-Danska Kulturfonden där jag sitter som ordförande. Nordiska Bokens Dag är onekligen ett gott exempel på ett utbyte av hög nivå. Dels därför att det lockar till läsning och dels därför att de nordiska språken används ledigt och avspänt under timmarna av presentation. Det är ett föredöme i hur enkelt kulturutbyte mellan länderna kan vara – och just därför så svårt.
Svensk-Danska Kulturfonden har under året stött ett antal andra projekt. Totalt har 306 000 svenska kronor delats ut vid vårens stora fördelning, vilket är knappt hälften av alla sökta pengar. Såldes god utdelning för alla dem som hört av sig! Totalt 17 enskilda projektbidrag. Utöver Föreningen Norden i Helsingborg som fått pengar till bokdagar kan exempelvis följande noteras:
Forskarnätverket MultiNord, Stockholm, 25 000 för ett seminarium om flerspråkiga ungdomars språkbruk i danska, svenska och norska urbana miljöer och föreställningar om ungas språk samt flerspråkiga ungas känsla av erkännande och uteslutning i en globaliserad tid.
Upplysta spår, 20 000 kronor för musikdramatik. Ett visuellt audiodrama om ljus och mörker, är undertiteln till det en timme långa verket för sångare, musiker och dansare från både Sverige och Danmark.
35 000 kronor för samverkan mellan Københavns Musikteater och Malmö stadsteater för en uppsättning av en musikföreställning baserad på exilförfattaren Atiq Rahimis roman Les mille maisons du reve et de la terreur.
Svenska Stiftelsen Ung Nordisk Musik, 10 000 kronor för ett seminarium i Köpenhamn för att skapa en mötesplats för unga tonsättare från alla fem länder.
Danmarks Ambassad, Stockholm, 25 000 kronor för en bok om danskar som bor i Sverige och deras erfarenheter och upplevelser. Porträtten tecknas av personer som bor i olika delar av landet.
Kammarkören GAIA, Århus, 50 000 kronor. GAIA – en kammarkör med 26 medlemmar har bjudits in till Uppsala Domkyrka och Maria Magdalena Kyrka, Stockholm, for tre konserter. Målet är att skapa ett nätverk mellan svensk och dansk körmiljö.
Jag är glad åt att det blivit litet mer Danmark i Sverige och vet att systerfonden på andra sidan Östersjön arbetar lika träget med att förse Danmark med mer Sverige! Gott utbyte!
torsdag 10 november 2011
Nya bud från S i försvarspolitiken
Efter en rätt lång tystnad i försvarspolitiska frågor har socialdemokraterna nu åter börjat tala. Med sig efter valet 2010 hade det största oppositionspartiet med sig rätt kraftiga neddragningar inom området som gemensamma förslag tillsammans med V och MP. Att stryka två miljarder kronor var nog rätt hämmande och förklarar en hel del av den då valda återhållsamheten. Nu har S valt att lägga sig på exakt samma nivå i kronor och ören räknat som Alliansregeringen. Verklighetsanpassning!
Trots att ramarna är lika finns några skillnader. Och åtminstone en är av stor och principiell natur. Tydligt markeras nu från S-håll att man motsätter sig att Sverige axlar huvudansvar för en ny Nordisk stridsgrupp 2014. Två gånger, 2008 respektive 2011, har vi valt att koordinera och leda. Första gången var efter beslut under den dåvarande S-regeringen. Kring planerandet och utförandet finns dessvärre en hel del att säga och mycket sammanfattades i en stark kritisk rapport från Riksrevisionen.
Nu finns alla förutsättningar för en större framgång. För egen del tycker jag också att det är viktigt att Sverige orkar visa ledarskap runt Östersjön. En ny nordisk stridsgrupp leder till deltagande från andra länder i vår närhet, med säkerhet även från Baltikums sida, vilket är bra då man tränar tillsammans och bygger upp förtroende för varandra. Även om stridsgruppen aldrig ens sätts in för att tjäna EUs syften görs ändå stor nytta.
I Svenska Dagbladet har Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) och undertecknad utvecklat en del tankegångar kring detta och socialdemokraternas syn på ekonomi i övrigt:
”Med det nya försvaret får vi fler soldater och sjömän, som är bättre utrustade och övade än tidigare, och som mycket snabbare kan användas om Sverige hotas. Medan i princip alla europeiska länder tvingas till försvarsnedskärningar kan Sverige i stället stärka försvarsförmågan tack vare stabila statsfinanser och en försvarsekonomi i balans.
I alliansregeringens budgetförslag överförs nästan en miljard från logistik och stödfunktioner till Försvarsmaktens förbandsverksamhet på två år. Detta handlar om pågående och genomförda effektiviseringar som grundas på Försvarsstrukturutredningen (FSU). En nästan tusensidig utredning med erforderliga konsekvensanalyser om hur stödet till Försvarsmakten kan effektiviseras.
Därutöver ger regeringen i uppdrag till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk (FMV) tillsammans att under 2012 se över hur ytterligare överföringar kan göras i linje med Försvarsstrukturutredningens förslag. Detta blir däremot aktuellt först i nästa års budgetproposition.
Få funktioner inom försvaret torde vara så väl genomlysta som logistik och stödfunktionerna. Peter Hultqvists påstående att det saknas ordentligt underlag för de planerade överinföringarna ter sig därför märkligt. Eller vill Försvarsutskottets ordförande fördröja möjligheterna att stärka förbandsverksamheten genom ytterligare en utredning? Skulle S aktivt välja att verka mot att frigöra medel eller försena dem medverkar man till att undergräva försvarsreformens finansiering. Det bör på alla sätt beklagas/…/
Det finns ett socialdemokratiskt arv kring nordiska stridsgruppen som dagens politiker tycks vilja bortse från. Än konstigare är att när väl försvarsreformen nu får genomslag i försvarets dagliga verksamhet kommer kommande stridsgrupper, så som 2014, kunna tas direkt ur befintlig insatsorganisation. Det handlar om att använda redan befintliga resurser och ställa dem till EU:s förfogande! Om man är för internationella solidaritet, hur kan man då vara emot det i praktiken? Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat starkt önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”
Hela debattartikeln finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konstigt-att-s-tar-sin-hand-fran-nbg_6621374.svd
Trots att ramarna är lika finns några skillnader. Och åtminstone en är av stor och principiell natur. Tydligt markeras nu från S-håll att man motsätter sig att Sverige axlar huvudansvar för en ny Nordisk stridsgrupp 2014. Två gånger, 2008 respektive 2011, har vi valt att koordinera och leda. Första gången var efter beslut under den dåvarande S-regeringen. Kring planerandet och utförandet finns dessvärre en hel del att säga och mycket sammanfattades i en stark kritisk rapport från Riksrevisionen.
Nu finns alla förutsättningar för en större framgång. För egen del tycker jag också att det är viktigt att Sverige orkar visa ledarskap runt Östersjön. En ny nordisk stridsgrupp leder till deltagande från andra länder i vår närhet, med säkerhet även från Baltikums sida, vilket är bra då man tränar tillsammans och bygger upp förtroende för varandra. Även om stridsgruppen aldrig ens sätts in för att tjäna EUs syften görs ändå stor nytta.
I Svenska Dagbladet har Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) och undertecknad utvecklat en del tankegångar kring detta och socialdemokraternas syn på ekonomi i övrigt:
”Med det nya försvaret får vi fler soldater och sjömän, som är bättre utrustade och övade än tidigare, och som mycket snabbare kan användas om Sverige hotas. Medan i princip alla europeiska länder tvingas till försvarsnedskärningar kan Sverige i stället stärka försvarsförmågan tack vare stabila statsfinanser och en försvarsekonomi i balans.
I alliansregeringens budgetförslag överförs nästan en miljard från logistik och stödfunktioner till Försvarsmaktens förbandsverksamhet på två år. Detta handlar om pågående och genomförda effektiviseringar som grundas på Försvarsstrukturutredningen (FSU). En nästan tusensidig utredning med erforderliga konsekvensanalyser om hur stödet till Försvarsmakten kan effektiviseras.
Därutöver ger regeringen i uppdrag till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk (FMV) tillsammans att under 2012 se över hur ytterligare överföringar kan göras i linje med Försvarsstrukturutredningens förslag. Detta blir däremot aktuellt först i nästa års budgetproposition.
Få funktioner inom försvaret torde vara så väl genomlysta som logistik och stödfunktionerna. Peter Hultqvists påstående att det saknas ordentligt underlag för de planerade överinföringarna ter sig därför märkligt. Eller vill Försvarsutskottets ordförande fördröja möjligheterna att stärka förbandsverksamheten genom ytterligare en utredning? Skulle S aktivt välja att verka mot att frigöra medel eller försena dem medverkar man till att undergräva försvarsreformens finansiering. Det bör på alla sätt beklagas/…/
Det finns ett socialdemokratiskt arv kring nordiska stridsgruppen som dagens politiker tycks vilja bortse från. Än konstigare är att när väl försvarsreformen nu får genomslag i försvarets dagliga verksamhet kommer kommande stridsgrupper, så som 2014, kunna tas direkt ur befintlig insatsorganisation. Det handlar om att använda redan befintliga resurser och ställa dem till EU:s förfogande! Om man är för internationella solidaritet, hur kan man då vara emot det i praktiken? Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat starkt önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”
Hela debattartikeln finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konstigt-att-s-tar-sin-hand-fran-nbg_6621374.svd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
