Statsminister Fredrik Reinfeldt har besökt Sydamerika. Det blev både Brasilien och Chile. Jag tycker att det är en viktig markering. Kontinenten växer i betydelse rent ekonomiskt. Presidentskiftet i Chile visar att det också till viss del blåser högervindar i en region som annars i rätt stor utsträckning uppfattats som röd de senaste åren. I en artikel på Newsmill uppmärksammar jag Reinfeldts val av besöksmål men gör också en jämförelse mellan Sydamerika och Nordafrika. Bland annat noterar jag:
”Det är dags för oss i Sverige att se förändringarna. Inte bara i Chile utan i hela Sydamerika. En förklaring till svårigheterna att skapa och underhålla kontakter är naturligtvis de geografiska avstånden. En annan viktig faktor är språkförbistringen där många politikers och medieföreträdares oförmåga att tillgodogöra sig spanska sätter sina begränsningar. Utan Spanien och Portugal skulle EU ha än mer inskränkta uppfattningar om vad som sker på denna kontinent. På liknande sätt är det med ett annat område satt under stora förändringar, nämligen Arabvärlden. Få kan tala och läsa arabiska. Samtidigt är det viktigt att Sverige inte upprepar misstagen och intar en lika avvaktande hållning gentemot förändringarnas Nordafrika som nu varit fallet i årtionden gentemot Sydamerika. Reinfeldts besök i Brasilien och Chile är mycket bra och välkommet. Det kommer förhoppningsvis att följas av inte bara vitalare Sydamerikakontakter utan också kommande samtal på plats i södra Medelhavsregionen som exempelvis Marocko, Algeriet och Egypten.
Sydamerika och Nordafrika är två områden av växande betydelse för Sverige. Efter åratal av diktatur och regimer som plundrat sina befolkningar vänds det nu blad. Det handlar om affärsmöjligheter men också att vi har en väldig potential i alla de svenskar som har bakgrund i dessa länder genom att föräldrar eller farföräldrar kommit hit genom decennierna som flyktingar och asylsökande. Sydamerika är inte längre något vänsterprojekt och Nordafrika ska förhoppningsvis inte bli det nu när äntligen den arabiska socialismen faller samman.”
Artikeln på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/12/sverige-m-ste-ka-kontakterna-med-h-gervindens-sydamerika
onsdag 18 maj 2011
tisdag 17 maj 2011
Budgetsamtal blev gränskontroll
Danmark har aviserat skärpta gränskontroller mot Sverige respektive Tyskland. I grunden är det naturligtvis bra med tydlig kamp mot brottsligheten och kriminella ligor. Vapen, droger och människohandel är en del av den europeiska vardagen. De danska åtgärderna skulle kanske kunna förstås bättre ifall de varit resultatet av fakta om reella hot men tycks huvudsakligen bero på den borgerliga regeringens rädsla för dansk folkeparti. I många år har skett en anpassningens politik. Detta kan noteras med sorg då Danmark är ett land att uppskatta i så många andra sammanhang. Tyvärr har dansk folkeparti fått medverka till att sätta agendan och det har påverkat alla, inklusive socialdemokraterna!
Vännen Olle Schmidt, europaparlamentariker (FP), och jag har i ett inlägg på Brännpunkt (Svenska dagbladets debattsida) i nätupplagan resonerat både kring konsekvenserna av skärpt gränskontroll men också vad det säger om den politiska utvecklingen i vårt södra grannland:
”För många i Öresundsområdet är inte resandet mellan Skåne och Själland en färd mellan två länder utan det sker i en och samma region samt inom en allt mer gemensam arbetsmarknad. De flesta finner tanken absurd att det skulle ske något slags myndighetskontroller med risk att få visa pass på tågen mellan Uppsala och Stockholm. Den som åker från Ängelholm, Helsingborg eller Malmö till Köpenhamn kan dock numera löpa risken att stoppas, kontrolleras och utfrågas.
Det som sker i Danmark följer dessvärre en inskränkthetens trend som kan iakttas runt om i hela Europa. De nya reglerna beror knappast på en radikal omvärdering av trycket från kriminella och smugglare utan är en del av dansk folkepartis krav på regeringen i samband med förhandlingar om budget och ekonomi. Det gör försvararnas argument, även i Sverige, ihåliga/…/
För det första bör aldrig i något sammanhang tanken på fri rörlighet och passlöshet i Norden och vårt närområde ifrågasättas. Istället behövs ett fördjupat och förbättrat samarbete i regionen. I Öresundsområdet precis som i exempelvis Tornedalen handlar det mycket mindre om två länder och mycket mer om en delad verklighet och vardag. Det lokala perspektivet får inte glömmas bort i Stockholm eller Bryssel! Och för det andra bör Alliansens partier aldrig ge sverigedemokraterna några möjligheter till inflytande då just dansk folkepartis framgångar vid förhandlingsbordet i Köpenhamn är ett varnande exempel. Det handlade från början om budgetdiskussioner och slutade med gränskontroller.
Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/danmark-foljer-inskrankhetens-trend_6170649.svd
Vännen Olle Schmidt, europaparlamentariker (FP), och jag har i ett inlägg på Brännpunkt (Svenska dagbladets debattsida) i nätupplagan resonerat både kring konsekvenserna av skärpt gränskontroll men också vad det säger om den politiska utvecklingen i vårt södra grannland:
”För många i Öresundsområdet är inte resandet mellan Skåne och Själland en färd mellan två länder utan det sker i en och samma region samt inom en allt mer gemensam arbetsmarknad. De flesta finner tanken absurd att det skulle ske något slags myndighetskontroller med risk att få visa pass på tågen mellan Uppsala och Stockholm. Den som åker från Ängelholm, Helsingborg eller Malmö till Köpenhamn kan dock numera löpa risken att stoppas, kontrolleras och utfrågas.
Det som sker i Danmark följer dessvärre en inskränkthetens trend som kan iakttas runt om i hela Europa. De nya reglerna beror knappast på en radikal omvärdering av trycket från kriminella och smugglare utan är en del av dansk folkepartis krav på regeringen i samband med förhandlingar om budget och ekonomi. Det gör försvararnas argument, även i Sverige, ihåliga/…/
För det första bör aldrig i något sammanhang tanken på fri rörlighet och passlöshet i Norden och vårt närområde ifrågasättas. Istället behövs ett fördjupat och förbättrat samarbete i regionen. I Öresundsområdet precis som i exempelvis Tornedalen handlar det mycket mindre om två länder och mycket mer om en delad verklighet och vardag. Det lokala perspektivet får inte glömmas bort i Stockholm eller Bryssel! Och för det andra bör Alliansens partier aldrig ge sverigedemokraterna några möjligheter till inflytande då just dansk folkepartis framgångar vid förhandlingsbordet i Köpenhamn är ett varnande exempel. Det handlade från början om budgetdiskussioner och slutade med gränskontroller.
Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/danmark-foljer-inskrankhetens-trend_6170649.svd
fredag 13 maj 2011
Bläddrade i bladet
För någon dag sedan bläddrade jag i pappersupplagan av Hufvudstadsbladet. Denna svenskspråkiga kvalitetstidning från Helsingfors kan med fördel följas på nätet (www.hbl.fi). Nöjet med att ha hela publikationen i sin hand är att man kan ta del av även små notiser och mer undanskymt material. Med hjälp av Hufvudstadsbladet har vi i Sverige en unik möjlighet att följa vad som sker i vårt viktiga östra grannland. Till det kommer många välskrivna artiklar där den språkintresserade kan notera spännande och kuriösa skillnader i svenskan mellan de båda länderna. Kort sagt: Ingen tvekan råder om att Hbl är en av mina absoluta favoriter!
Huvudnyheten torsdag 12 maj var naturligtvis att den nya regeringen kommer att ha sin styrka och tyngd i samarbetet mellan moderaternas systerparti samlingspartiet och socialdemokraterna. Till det kommer ytterligare några mindre partier i koalitionen så att en komfortabel majoritet om 112 mandat kan säkras. Den här typen av blårött samarbete har skett förut. Utifrån ett svenskt perspektiv känns det kanske en smula udda. En viktig förklaring är att finsk politik mer präglas av bredare samförståndsanda när det verkligen gäller. Valets vinnare sannfinländarna hade nog velat få ministerposter men orkade det inte till priset av att överge ett antal populistiska ställningstaganden och det tidigare regeringspartiet centern förlorade mycket i valet och önskar nu använda tiden för att slicka sina sår. Det sympatiska med att samlingspartiet och socialdemokraterna når varandra är att det betonar det pragmatiska draget som bör finnas i politik, det dåliga är att väljarna kan förvirras av att samma företrädare som för någon vecka sedan på valmöten tog ära och heder av varandra nu skall samsas och vara lojala i en regering.
Vidare i Hufvudstadsbladet stod att läsa om att ett partimöte för sannfinländarna slutade i slagsmål. I Gårdsbacka skulle valresultatet diskuteras. En tillrest partifunktionär ordade om detta men blev tillsagd av lokalordföranden att ”hålla mun”. Besökaren fortsatta att prata. Tidningen berättar då om hur två partivänner med våld försökte kasta ut honom men att han föll till golvet och skadades. Från sjukhuset har han gjort en anmälan om misshandel. Det inträffade säger onekligen en hel del om sannfinländarna och vilken okontrollerbar kraft som nu på ett så remarkabelt sätt stärkt sin ställning i riksdagen. Och om man inom samma parti bråkar när ett framgångsval ska diskuteras så kan endast fantasin sätta gränser för hur oeniga man hade varit ifall åtstramningar eller ansvarstagande reformer stått på agendan!
Att det finns tecken på ett hårdnande klimat märks också då socialdemokratern Kalevi Olin hotades för att han talade svenska på en gata i det starkt finskspråkiga Jyväskylä. Han hade inför valet snackat politik med en svenskspråkig man och kom sedan att förföljas och hotas av tre andra personer. Det visade sig dock att Olin är medlem av boxningssällskapet i Kristianstad! Han tog av sig glasögonen och gjorde sig beredd att möta sina angripare. Det räckte uppenbarligen. Kalevi Olin som tidigare bland annat arbetat i Bromölla och talar flytande svenska kommenterar det inträffade: ”Det här är ett fascistiskt fenomen. Man ska inte ge efter för de här attityderna.”
Hufvudstadsbladet speglar på ett bra sätt händelser i sitt närområde och för oss på andra sidan är det en viktig källa till att försöka förstå Finland. En sak är mycket tydlig och det är att sannfinländarna med sin nyvunna styrka kommer att påverka den politiska utvecklingen. Och i rätt liten utsträckning till det bättre!
Huvudnyheten torsdag 12 maj var naturligtvis att den nya regeringen kommer att ha sin styrka och tyngd i samarbetet mellan moderaternas systerparti samlingspartiet och socialdemokraterna. Till det kommer ytterligare några mindre partier i koalitionen så att en komfortabel majoritet om 112 mandat kan säkras. Den här typen av blårött samarbete har skett förut. Utifrån ett svenskt perspektiv känns det kanske en smula udda. En viktig förklaring är att finsk politik mer präglas av bredare samförståndsanda när det verkligen gäller. Valets vinnare sannfinländarna hade nog velat få ministerposter men orkade det inte till priset av att överge ett antal populistiska ställningstaganden och det tidigare regeringspartiet centern förlorade mycket i valet och önskar nu använda tiden för att slicka sina sår. Det sympatiska med att samlingspartiet och socialdemokraterna når varandra är att det betonar det pragmatiska draget som bör finnas i politik, det dåliga är att väljarna kan förvirras av att samma företrädare som för någon vecka sedan på valmöten tog ära och heder av varandra nu skall samsas och vara lojala i en regering.
Vidare i Hufvudstadsbladet stod att läsa om att ett partimöte för sannfinländarna slutade i slagsmål. I Gårdsbacka skulle valresultatet diskuteras. En tillrest partifunktionär ordade om detta men blev tillsagd av lokalordföranden att ”hålla mun”. Besökaren fortsatta att prata. Tidningen berättar då om hur två partivänner med våld försökte kasta ut honom men att han föll till golvet och skadades. Från sjukhuset har han gjort en anmälan om misshandel. Det inträffade säger onekligen en hel del om sannfinländarna och vilken okontrollerbar kraft som nu på ett så remarkabelt sätt stärkt sin ställning i riksdagen. Och om man inom samma parti bråkar när ett framgångsval ska diskuteras så kan endast fantasin sätta gränser för hur oeniga man hade varit ifall åtstramningar eller ansvarstagande reformer stått på agendan!
Att det finns tecken på ett hårdnande klimat märks också då socialdemokratern Kalevi Olin hotades för att han talade svenska på en gata i det starkt finskspråkiga Jyväskylä. Han hade inför valet snackat politik med en svenskspråkig man och kom sedan att förföljas och hotas av tre andra personer. Det visade sig dock att Olin är medlem av boxningssällskapet i Kristianstad! Han tog av sig glasögonen och gjorde sig beredd att möta sina angripare. Det räckte uppenbarligen. Kalevi Olin som tidigare bland annat arbetat i Bromölla och talar flytande svenska kommenterar det inträffade: ”Det här är ett fascistiskt fenomen. Man ska inte ge efter för de här attityderna.”
Hufvudstadsbladet speglar på ett bra sätt händelser i sitt närområde och för oss på andra sidan är det en viktig källa till att försöka förstå Finland. En sak är mycket tydlig och det är att sannfinländarna med sin nyvunna styrka kommer att påverka den politiska utvecklingen. Och i rätt liten utsträckning till det bättre!
onsdag 11 maj 2011
SNPs Skottland
Det skotska parlamentets 129 medlemmar har avlagt sina eder och svurits in som ledamöter efter förra veckans allmänna val. Regeringschefen Alex Salmond förklarade före trohetseden till Hennes majestät drottningen att hans partis främsta lojalitet alltid riktades mot det skotska folket. Därmed kunde ledaren för Scottish National Party, SNP, ge ännu en känga mot det London han på många sätt ogillar.
Alex Salmond har all anledning att vara stormnöjd. 2011 blev en formidabel succé med 69 mandat för SNP. Det handlar om en ökning i röststöd med över tio procentenheter. Stora förlorare är Labour och framför allt Liberaldemokraterna. Det förstnämnda partiet tappade många mandat men inte lika många procent medan det senare fullständigt rasade samman. Även Konservativa backade men från redan svaga nivåer på 13-15 procent. Alla skotska partiledare utom från de gröna och SNP har meddelat att de omedelbart eller i närtid tänker avgå.
Det skotska valsystemet är en mix av både enmansvalskretsar och ett proportionellt system. För SNP en enorm framgång där 53 platser vanns genom starka kandidater som personligen erövrade sina mandat och endast 16 fördelade proportionellt. För Konservativa är bilden den rakt motsatta där endast tre platser från södra Skottland säkrades av sig själva medan resterande 12 kom partiet till goda tack vare det proportionella inslaget.
Inom Labour pågår nu ett svårt sorgearbete. Skottland har de senaste åren levererat en hel del parlamentsledamöter och kända partiföreträdare med premiärministrarna Gordon Brown och Tony Blair i spetsen. Nu är man i det närmaste förödmjukad på vad som traditionellt setts som hemmaplan.
Det skvallrar en hel del om Labours fortsatta svaghet och sökande efter identitet och profil. Men det säger också en hel del om Alex Salmonds och SNPs styrka. Den skotske regeringschefen har skickligt och vältaligt gett uttryck för regional stolthet samtidigt som det målmedvetna arbetet mot oberoende och självständighet fortsatt. Även om de som helt vill bryta sig loss och forma en egen skotsk nation är i minoritet har Salmond byggt upp ett förtroende som trovärdig talesman för de regionala intressena. Ingen tvekan råder om hans mål men han är tillräckligt smart för att undvika folkomröstning och ställa frågan på sin spets förrän han kan räkna med bredare uppbackning än i dag. Han fortsätter dock att peka på var han uppfattar att Skottlands intressen skadas av regeringen i London. I själva verkat är de sex miljoner invånarna vinnare på de system som finns där förmåner och ersättningar är bättre och högre på den norra sidan om gränsfloden med England än på den södra.
SNPs starka stöd kommer dock att öka Alex Salmonds vilja att retas. För något år sedan träffade jag justitieministern som ansvarar för ett område där det redan råder ett stort mått av självstyre. Det var dessutom en synnerligen klok man. SNP kommer efter valet 2011 till parlamentet på Holyrood inte precis ha svårare att rekrytera nya kompetenta krafter. Tanken på egen stat lever vidare och partiet har skapat en bred allians av grupper med allt från besvikna radikala vänstermänniskor till skotska traditionalister som drömmer sig till en Sir Walter Scott-liknande tillvaro med gröna ängar, mystiska slott och kiltbärande fria män. För att ge ytterligare nålstick säger man sig vara bättre européer än engelsmännen genom att gilla EU och att man kan tänka sig euron i utbyte om att man själv får förhandla om fiskekvoter och att man accepteras som en atomfri zon både ifråga om beväpning som när det gäller energiproduktion.
Skottland visar att rätt hanterad av en regional opinionsbildare av rang och med känsla för det populära kan slitningen mellan centrum och periferi bli en maktfaktor. Och i tröttheten över etablerade partier och traditionella ideologiska kraftmätningar kan andra frågor smyga sig in och bli avgörande. Alex Salmond har fått ett klart mandat och egen majoritet, frågan är vad han skall använda detta till mer än att i officiella sammanhang inte fullt ut bedyra drottningen sin respekt?
Alex Salmond har all anledning att vara stormnöjd. 2011 blev en formidabel succé med 69 mandat för SNP. Det handlar om en ökning i röststöd med över tio procentenheter. Stora förlorare är Labour och framför allt Liberaldemokraterna. Det förstnämnda partiet tappade många mandat men inte lika många procent medan det senare fullständigt rasade samman. Även Konservativa backade men från redan svaga nivåer på 13-15 procent. Alla skotska partiledare utom från de gröna och SNP har meddelat att de omedelbart eller i närtid tänker avgå.
Det skotska valsystemet är en mix av både enmansvalskretsar och ett proportionellt system. För SNP en enorm framgång där 53 platser vanns genom starka kandidater som personligen erövrade sina mandat och endast 16 fördelade proportionellt. För Konservativa är bilden den rakt motsatta där endast tre platser från södra Skottland säkrades av sig själva medan resterande 12 kom partiet till goda tack vare det proportionella inslaget.
Inom Labour pågår nu ett svårt sorgearbete. Skottland har de senaste åren levererat en hel del parlamentsledamöter och kända partiföreträdare med premiärministrarna Gordon Brown och Tony Blair i spetsen. Nu är man i det närmaste förödmjukad på vad som traditionellt setts som hemmaplan.
Det skvallrar en hel del om Labours fortsatta svaghet och sökande efter identitet och profil. Men det säger också en hel del om Alex Salmonds och SNPs styrka. Den skotske regeringschefen har skickligt och vältaligt gett uttryck för regional stolthet samtidigt som det målmedvetna arbetet mot oberoende och självständighet fortsatt. Även om de som helt vill bryta sig loss och forma en egen skotsk nation är i minoritet har Salmond byggt upp ett förtroende som trovärdig talesman för de regionala intressena. Ingen tvekan råder om hans mål men han är tillräckligt smart för att undvika folkomröstning och ställa frågan på sin spets förrän han kan räkna med bredare uppbackning än i dag. Han fortsätter dock att peka på var han uppfattar att Skottlands intressen skadas av regeringen i London. I själva verkat är de sex miljoner invånarna vinnare på de system som finns där förmåner och ersättningar är bättre och högre på den norra sidan om gränsfloden med England än på den södra.
SNPs starka stöd kommer dock att öka Alex Salmonds vilja att retas. För något år sedan träffade jag justitieministern som ansvarar för ett område där det redan råder ett stort mått av självstyre. Det var dessutom en synnerligen klok man. SNP kommer efter valet 2011 till parlamentet på Holyrood inte precis ha svårare att rekrytera nya kompetenta krafter. Tanken på egen stat lever vidare och partiet har skapat en bred allians av grupper med allt från besvikna radikala vänstermänniskor till skotska traditionalister som drömmer sig till en Sir Walter Scott-liknande tillvaro med gröna ängar, mystiska slott och kiltbärande fria män. För att ge ytterligare nålstick säger man sig vara bättre européer än engelsmännen genom att gilla EU och att man kan tänka sig euron i utbyte om att man själv får förhandla om fiskekvoter och att man accepteras som en atomfri zon både ifråga om beväpning som när det gäller energiproduktion.
Skottland visar att rätt hanterad av en regional opinionsbildare av rang och med känsla för det populära kan slitningen mellan centrum och periferi bli en maktfaktor. Och i tröttheten över etablerade partier och traditionella ideologiska kraftmätningar kan andra frågor smyga sig in och bli avgörande. Alex Salmond har fått ett klart mandat och egen majoritet, frågan är vad han skall använda detta till mer än att i officiella sammanhang inte fullt ut bedyra drottningen sin respekt?
söndag 8 maj 2011
Norden och Nato
För några dagar sedan arrangerade organisationen Folk och Försvar ett seminarium tillsammans med centerpartiet. Utgångspunkten var vem och vilka Sverige militärt kan samarbeta med. På sitt sätt en ältandets fråga som huvudsakligen hämtar kraft ur de förhållanden som rådde 30-40 år tillbaka i tiden. Då fanns en tydlig beröringsångest med Nato. Den formella militära alliansfriheten skulle upprätthållas till varje pris. Journalisten Mikael Holmströms nyligen utgivna tegelstenstunga bok om hur det officiella Sverige spelat under täcker är bara ett av många exempel på skillnaderna mellan verklighet och myt.
I dag finns möjligtvis en utmaning i att de hängivna Natovännerna är lika engagerade som motståndarna. För egen del och moderaterna är det inget dramatiskt i att peka ut medlemskap som det självklara naturliga steget att ta. Samtidigt gäller det att undvika överdrifter. De flesta håller i dag med om att Sverige är en av Natos närmaste allierade, det vi saknar är det fullständiga inflytandet. Det är viktigt att uppnå full delaktighet men samtidigt finns det också många andra politiska frågor som skall behandlas och strider att utkämpa. Och de som ständigt markerar emot Nato har svårt att se dagens realiteter.
Att centern tillsammans med Folk och Försvar arrangerar en övning kring detta tema och med önskemål om någon form av granskning tror jag ändå skall tolkas som positivt att partiet önskar för egen del ett fördjupat och brett material att använda för egna ställningstaganden. Och en sådan analys kan säkert göras på många sätt. Parlamentarisk utredning är ingalunda det enda.
I avvaktan på fullt Nato-medlemskap tycker jag att det är viktigt att Sverige är en drivande och ansvarstagande part i andra former av samverkan som gynnar landets intressen. Vi är engagerade i det som sker i Afghanistan och Libyen. Det finns vidare exempelvis NORDEFCO som under svenskt ordförandeskap handlar om gemensamma och gränsöverskridande övningar, utbildningar, kurser, logistik och materielbeställningar i Norden. Här finns MARSUNO som handlar om integrerad övervakning av de Nordeuropeiska havsområdena med den svenska Kustbevakningen som en viktig och drivande aktör. SUCBAS är ett utbyte av sjölägesinformation tillsammans med Finland, Estland, Lettland och Litauen.
Och före detta seminarium hade jag precis deltagit i ett möte där en engelsk forskare hyllat Sverige som ett av de länder som var långt kommet i arbetet mot cyberhot. Han sade att det kändes naturligt för UK att samverka med några spetsnationer varav vårt var ett.
Från centerhåll betonades vid det egna mötet att det sker neddragningar i ett antal europeiska länder som konsekvens av dåliga statsfinanser och svårt budgetläge. Så är inte fallet i Sverige. En av forskarna påminde också om vad regeringar tidigare beställt och vad som sedan funnits på papper respektive i verkligheten. En ledande militär citerades som hävdade ha sagt för ungefär tjugo år sedan att försvarsmakten då var, eller i vart fall var på väg att bli, krigsoduglig! Allt detta leder också till slutsatser och reflektioner om vikten av strategiska samarbeten.
Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson talade för centerpartiet med Peter Rådberg (MP) och jag själv (M) som inbjudna gäster. Och den grundläggande fråga som det finns anledning att fundera vidare kring var den som formulerades av en ledarskribent från Aftonbladet: Vilket säkerhetspolitiskt problem är det vi försöker lösa?
På Folk och Försvars hemsida går det att hitta en websändning från seminariet: http://www.folkochforsvar.se/
I dag finns möjligtvis en utmaning i att de hängivna Natovännerna är lika engagerade som motståndarna. För egen del och moderaterna är det inget dramatiskt i att peka ut medlemskap som det självklara naturliga steget att ta. Samtidigt gäller det att undvika överdrifter. De flesta håller i dag med om att Sverige är en av Natos närmaste allierade, det vi saknar är det fullständiga inflytandet. Det är viktigt att uppnå full delaktighet men samtidigt finns det också många andra politiska frågor som skall behandlas och strider att utkämpa. Och de som ständigt markerar emot Nato har svårt att se dagens realiteter.
Att centern tillsammans med Folk och Försvar arrangerar en övning kring detta tema och med önskemål om någon form av granskning tror jag ändå skall tolkas som positivt att partiet önskar för egen del ett fördjupat och brett material att använda för egna ställningstaganden. Och en sådan analys kan säkert göras på många sätt. Parlamentarisk utredning är ingalunda det enda.
I avvaktan på fullt Nato-medlemskap tycker jag att det är viktigt att Sverige är en drivande och ansvarstagande part i andra former av samverkan som gynnar landets intressen. Vi är engagerade i det som sker i Afghanistan och Libyen. Det finns vidare exempelvis NORDEFCO som under svenskt ordförandeskap handlar om gemensamma och gränsöverskridande övningar, utbildningar, kurser, logistik och materielbeställningar i Norden. Här finns MARSUNO som handlar om integrerad övervakning av de Nordeuropeiska havsområdena med den svenska Kustbevakningen som en viktig och drivande aktör. SUCBAS är ett utbyte av sjölägesinformation tillsammans med Finland, Estland, Lettland och Litauen.
Och före detta seminarium hade jag precis deltagit i ett möte där en engelsk forskare hyllat Sverige som ett av de länder som var långt kommet i arbetet mot cyberhot. Han sade att det kändes naturligt för UK att samverka med några spetsnationer varav vårt var ett.
Från centerhåll betonades vid det egna mötet att det sker neddragningar i ett antal europeiska länder som konsekvens av dåliga statsfinanser och svårt budgetläge. Så är inte fallet i Sverige. En av forskarna påminde också om vad regeringar tidigare beställt och vad som sedan funnits på papper respektive i verkligheten. En ledande militär citerades som hävdade ha sagt för ungefär tjugo år sedan att försvarsmakten då var, eller i vart fall var på väg att bli, krigsoduglig! Allt detta leder också till slutsatser och reflektioner om vikten av strategiska samarbeten.
Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson talade för centerpartiet med Peter Rådberg (MP) och jag själv (M) som inbjudna gäster. Och den grundläggande fråga som det finns anledning att fundera vidare kring var den som formulerades av en ledarskribent från Aftonbladet: Vilket säkerhetspolitiskt problem är det vi försöker lösa?
På Folk och Försvars hemsida går det att hitta en websändning från seminariet: http://www.folkochforsvar.se/
onsdag 4 maj 2011
Tänd ett ljus
4 maj 1945 kunde danskar i exil från London meddela hem till Köpenhamn och resten av Danmark att det egna landet var befriat. Den rödvita korsfanan kunder åter hissas. Som en påminnelse om denna viktiga händelse finns en tradition av att tända ett ljus och låta det brinna invid ett fönster i aftonskymningen och under kvällen. Alla ljus symboliserar sammanhållningen och vetskapen om de uppoffringar som gjordes under fem hårda år av ockupation. Även i Finland finns en liknande ljussed för att fira och hedra det egna landet och alla som offrat sig för frihetens sak.
Som vän av Norden känns det självklart att både sprida kännedom om denna sedvänja som att själv tända ett ljus. Det är i svårigheter och motgångar vi har ett ansvar att bistå varandra. Långt före nordiska solidaritetsdeklarationer inom försvars- och säkerhetspolitikens område fanns en grundmurad känsla om att grannar skall hjälpas. Sveriges insatser under 1939-45 kan alltid granskas och rent av kritiseras i efterhand. Men det finns också anledning att komma ihåg allt bra som också gjordes. Hur danska judar räddade sig över Öresund undan Förintelsens massmord. Hur norska polisstyrkor utbildades på svensk sida för att stå beredda 1945 och hur svenskar frivilligt stred på Finlands sida men också krigsbarn togs emot på den västra sidan av Tornedalsälven.
Vetskapen om Montgomerys och de Allierades inmarsch i Danmark och befrielsen är naturligtvis något som i dag påverkar Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik. I ljuset av detta kan engagemang i Afghanistan och Libyen bättre förstås och stolthet över att Natos nuvarande generalsekreterare är dansk.
Ljuset har också alltid symboliserat det godas seger över det onda. Hur det mörka fördrivs. Det är fortfarande något som äger giltighet. En kväll som denna är det också naturligt att tankarna går till en sann motståndsman och moralisk förebild, prästen Kaj Munk. Han gav sitt liv för frihet, sanning och personligt ansvar. Det var aldrig förgäves.
Bifogar också några länkar på Youtube-inslag en dag som denna:
http://www.youtube.com/watch?v=C5z4Akiaq1M
http://www.youtube.com/watch?v=ooVHSnkDiu0&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=Hd2wlAKOnxk&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=faNjnJAwl34&feature=related
Som vän av Norden känns det självklart att både sprida kännedom om denna sedvänja som att själv tända ett ljus. Det är i svårigheter och motgångar vi har ett ansvar att bistå varandra. Långt före nordiska solidaritetsdeklarationer inom försvars- och säkerhetspolitikens område fanns en grundmurad känsla om att grannar skall hjälpas. Sveriges insatser under 1939-45 kan alltid granskas och rent av kritiseras i efterhand. Men det finns också anledning att komma ihåg allt bra som också gjordes. Hur danska judar räddade sig över Öresund undan Förintelsens massmord. Hur norska polisstyrkor utbildades på svensk sida för att stå beredda 1945 och hur svenskar frivilligt stred på Finlands sida men också krigsbarn togs emot på den västra sidan av Tornedalsälven.
Vetskapen om Montgomerys och de Allierades inmarsch i Danmark och befrielsen är naturligtvis något som i dag påverkar Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik. I ljuset av detta kan engagemang i Afghanistan och Libyen bättre förstås och stolthet över att Natos nuvarande generalsekreterare är dansk.
Ljuset har också alltid symboliserat det godas seger över det onda. Hur det mörka fördrivs. Det är fortfarande något som äger giltighet. En kväll som denna är det också naturligt att tankarna går till en sann motståndsman och moralisk förebild, prästen Kaj Munk. Han gav sitt liv för frihet, sanning och personligt ansvar. Det var aldrig förgäves.
Bifogar också några länkar på Youtube-inslag en dag som denna:
http://www.youtube.com/watch?v=C5z4Akiaq1M
http://www.youtube.com/watch?v=ooVHSnkDiu0&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=Hd2wlAKOnxk&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=faNjnJAwl34&feature=related
tisdag 3 maj 2011
USAs tydliga budskap
Jublet har fullt förståeligt varit öronbedövande i USA efter att landets väpnade styrkor funnit Usama bin Ladin. Mängder med konspirationsteoretiker kommer under de närmaste årtiondena att producera hyllkilometer med böcker och andra skrifter där det ena skruvade antagandet ersätter det andra. Det är helt omöjligt att utanför en mycket snäv inre krets avgöra vilka handlingsalternativ som egentligen förelåg. Ingen, eller i vart fall väldigt få, kommer någonsin att veta ifall det var ett alternativ att fånga honom levande, att ställa honom inför rätta eller på annat sätt hantera den svåra situationen.
Att USA genom att dumpa kroppen till havs velat undvika en kultplats är också begripligt. Precis samma resonemang låg bakom hanterandet av de främsta nazikoryféerna i Tyskland efter 1945. Lika litet som dagens nationalsocialister skall kunna vallfärda till Hitlers grav är det klokt att radikala islamistiska grupper skall kunna be och proklamera vid Usama bin Ladins sista viloplats.
Reaktionerna efter alqaidainspiratörens död är intressanta. Inte minst många muslimer vittnar nu om hur mycket han förstört för deras religion. Och under hans aktiva tid har framför allt religiösa ledare vänt sig mot hans hopkok av islamistiska tankar och idéer. Hans hemkokta dekokt påminner inte så litet om den vulgärversion av kristendom som den självutnämnde pastorn och Koranbrännaren i Florida uppvisat. Usama bin Ladin var aldrig någonsin ett trovärdigt politiskt eller religiöst alternativ för sin del av världen. Han ställde till det och genom de tusentals oskyldiga han dödade svärtade han för lång tid ned en hel religion.
Det är inte precis al qaida eller talibanerna som utgjort det inspirerande föredömet när människor i förtvivlan och ilska över sina vardagsvillkor rest sig mot överheterna i Tunisien, Egypten, Libyen och nu senast i Jemen och Syrien!
Det väsentliga budskap USA lyckats sprida med sin insats är att världens massmördare och folkförtryckare alltid kan hittas. Var man än gömmer sig finns en risk att Vita huset når ända dit. Det är en tankeställare för många. Överste Khadaffi inser att robotattackerna mot Tripoli också kan följa av att trupper en morgon står i hans sovrum för att fånga in honom. I den meningen kan inte agerandet underskattas.
Självfallet kan bin Ladins död leda till krav på hämnd. Samtidigt kan det också resultera i obetänksamhet och att grupperna agerar oövertänkt vilket leder till ytterligare exponering som gör det enklare att fånga in nästa generation av ledare och terrorhövdingar. Regionen har inte nödvändigtvis blivit säkrare och bättre initialt – men kanske på sikt.
Och det kommer även att ta tid att exakt utvärdera Pakistans roll. Endera har Usama bin Ladin tillfångatagits med den pakistanska säkerhetstjänstens goda minne. Det är i sig allvarligt gentemot radikala grupper i landet. Eller så har han befunnit sig endast några tiotals kilometer från huvudstaden med myndigheternas vetskap vilket nu avslöjas av USA. Eller så har man haft noll koll vilket kanske vore det allvarligaste. Gripandet och dödandet kastar nytt ljus över Pakistan men kommer också att påverka Sverige som ett av 47 länder i Afghanistan. Frågan är bara hur.
Att USA genom att dumpa kroppen till havs velat undvika en kultplats är också begripligt. Precis samma resonemang låg bakom hanterandet av de främsta nazikoryféerna i Tyskland efter 1945. Lika litet som dagens nationalsocialister skall kunna vallfärda till Hitlers grav är det klokt att radikala islamistiska grupper skall kunna be och proklamera vid Usama bin Ladins sista viloplats.
Reaktionerna efter alqaidainspiratörens död är intressanta. Inte minst många muslimer vittnar nu om hur mycket han förstört för deras religion. Och under hans aktiva tid har framför allt religiösa ledare vänt sig mot hans hopkok av islamistiska tankar och idéer. Hans hemkokta dekokt påminner inte så litet om den vulgärversion av kristendom som den självutnämnde pastorn och Koranbrännaren i Florida uppvisat. Usama bin Ladin var aldrig någonsin ett trovärdigt politiskt eller religiöst alternativ för sin del av världen. Han ställde till det och genom de tusentals oskyldiga han dödade svärtade han för lång tid ned en hel religion.
Det är inte precis al qaida eller talibanerna som utgjort det inspirerande föredömet när människor i förtvivlan och ilska över sina vardagsvillkor rest sig mot överheterna i Tunisien, Egypten, Libyen och nu senast i Jemen och Syrien!
Det väsentliga budskap USA lyckats sprida med sin insats är att världens massmördare och folkförtryckare alltid kan hittas. Var man än gömmer sig finns en risk att Vita huset når ända dit. Det är en tankeställare för många. Överste Khadaffi inser att robotattackerna mot Tripoli också kan följa av att trupper en morgon står i hans sovrum för att fånga in honom. I den meningen kan inte agerandet underskattas.
Självfallet kan bin Ladins död leda till krav på hämnd. Samtidigt kan det också resultera i obetänksamhet och att grupperna agerar oövertänkt vilket leder till ytterligare exponering som gör det enklare att fånga in nästa generation av ledare och terrorhövdingar. Regionen har inte nödvändigtvis blivit säkrare och bättre initialt – men kanske på sikt.
Och det kommer även att ta tid att exakt utvärdera Pakistans roll. Endera har Usama bin Ladin tillfångatagits med den pakistanska säkerhetstjänstens goda minne. Det är i sig allvarligt gentemot radikala grupper i landet. Eller så har han befunnit sig endast några tiotals kilometer från huvudstaden med myndigheternas vetskap vilket nu avslöjas av USA. Eller så har man haft noll koll vilket kanske vore det allvarligaste. Gripandet och dödandet kastar nytt ljus över Pakistan men kommer också att påverka Sverige som ett av 47 länder i Afghanistan. Frågan är bara hur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
