Röster om konservatism

Ordet ”konservatism” har inte varit direkt gångbart under ett antal år i Sverige. I bästa fall ett nedsättande omdöme, i sämsta fall ett skällsord. Ayatollor i Iran och kommunisthärskare i Nordkorea har stundom i nyhetsinslag beskrivits som just konservativa. Den vänsterinriktade filosofen Torbjörn Tännsjö, som har för vana att ställa begreppen på huvudet, tog sig till och med för och skrev en bok i ämnet som hade få beröringspunkter med vad denna ideologiska inriktning representerar. Få unga borgerliga, i vart fall med karriärambitioner, har velat använda sig av denna markör. En helt annan ställning har ju ideologin i andra länder som Storbritannien och USA, men också för den del på närmare håll som Danmark och Norge.

Men under de senaste veckorna har något spännande skett. Ett antal personer har börjat beskriva sig själva som just konservativa. I några inlägg har skribenterna gått vidare och dessutom försökt definiera ett innehåll och inte endast markera var sympatierna finns. Roland Poirier Martinsson har på debattplats både i en Stockholmsbaserad tidning som nu senaste i Sydsvenska Dagbladet skrivit väl om konservatismen: http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article520212/quotKonservatism-ar-frihetens-basta-forsvarquot.html

Han företräder en hållning ganska vanlig i USA där det med stor misstro ses på politiken. Den konstitutionella syn detta leder till är en med begränsningar och trögheter. Det finns en sund insikt om behov av maktbalans och delning som tyvärr lyser med stor frånvaro i Sverige. Just den erfarenhetsbaserade hållning som Roland Poirier Martinsson ger uttryck för är den som leder till att den vetgiriga i jakten på goda konservativa tankar inte alltid uppsöker filosofiböckerna utan hämtar åtskillig näring från både biografier/memoarer över goda representanter som bra skönlitteratur där verkligen det genuint mänskliga kan skildras.

Elise Claeson, krönikör i Svenska Dagbladet, har konstaterat att ”värdekonservatism blev plötsligt inne” (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3226205.svd). Hon har noterat de nya politiska vindar som börjat blåsa. Dessutom menar hon att detta är en hållning som är valvinnande. Hon ger uttryck för en befriande frimodighet. Hennes kritik riktar sig mot en politik som uteslutande blir ekonomistisk, eller nyliberal som hon väljer att benämna den.

För egen del hade jag för en tid sedan ett blogginlägg om konservatism som jag dessutom lade ut som anteckning på Facebook. I det senare fallet fick jag ett antal intressanta kommentarer. En gammal vän från Haparanda, Mattias Styrman, pekar på konservatismen som ”en väl definierad värdegrund” men att det saknas ”en egen logik”. En bra iakttagelse! Liberalism och kommunism kan ju återvända till grundläggande axiom medan den erfarenhetsgrundade politiska hållning till sin natur blir mer sökande och också omprövande.

Samtidigt är konservatism inte relativism. Tvärtom! Istället är det ju en ideologisk position som bygger på just insikten om rätt och fel, sant och falskt, skönt och fult. Det konservativa är att i samhället ge uttryck för vägvalen och rekommendationer om vad som är önskvärt samt nöjaktigt. Därför hade det varit värdefullt ifall den diskussion som nu smugit igång i Sverige kunde utvecklas mot att handla om själva innehållet och inte bara om yta och att begåvade människor numera vågar erkänna politisk hemvist åt det här hållet.

Elise Claeson uppfattning om konservatism som valvinnande och den debatt som kommit igång kanske rent av gör att någon tankesmedja, parti eller mecenat visar intresse för ideologiskt baserade reflektioner i den här riktningen. På ungefär samma sätt som det satsades en del under 1980-talet på liberalism. Och det gav ju viss utdelning!