Besvärligt brittiskt brev

I en vecka har religiösa ledare och lekmän från nästan alla kristna inriktningar i Europa, undantaget den katolska kyrkan, diskuterat gemensamma frågor och utmaningar. Det handlar om mer än EU-området utan verkligen om hela kontinenten inklusive exempelvis Georgien och Armenien.

Ett brev från anglikanska kyrkan till ärkebiskop Anders Wejeryd har väckt uppmärksamhet, både hemma i Sverige som under Conference of European Churches samlad till sitt 13:e beslutande möte i Lyon. Anglikanska kyrkan vilken har samverkan och utbyte med Svenska kyrkan uttrycker oro och bekymmer med anledning av de beslut som höstens kyrkomöte i Uppsala kan komma att fatta ifråga om en äktenskapsordning även för samkönade par. Korrespondensen från London är i sig ett svar på ett meddelande Anders Wejeryd sänt ut till alla samfund inom den så kallade Borgågemenskapen.

Svenska kyrkans steg väcker uppmärksamhet även på andra håll. För de ortodoxa är det helt otänkbart. Det leder dock inte till skarpa och tvära markeringar, mer än från kyrkan i Ryssland. Närheten är nämligen inte närmare än att det för många går att leva med olikheter och skillnader, även om beslut inte gillas och uppskattas. Svårare är det för Anglikanska kyrkan. Den har ett särskilt och mycket intimare förhållande till Svenska kyrkan. Därför måste man reagera på samma sätt som det markeras mot det som sker inom den egna kyrkan. I USA har nämligen funnits röster som önskat gå samma väg som i Sverige men det har med kraft ifrågasatts från London.

Det är i ljuset av detta brevet bör ses. Inte som ett försök till inblandning eller direkt hot om avbrutna relationer men som ett klargörande av var anglikanska kyrkan står. Från de brittiska biskoparnas sida uttrycks önskemål om samtal med Sverige men också oro för att en del kyrkor skyndar före. Det anses att skäl finns att både reflektera kring äktenskapets innebörd som de ”utmaningar den västerländska kulturen står inför” (changes in Western culture). Nog är det väl rimligt att besvara sådana önskemål om dialog på ett positivt sätt. Och visst finns det anledning att reflektera kring de ekumeniska konsekvenser olika kyrkomötesbeslut kan få. Framför allt visar det brittiska brevet att detta för en kyrka inte är en politisk fråga som avgörs efter ett par minuters diskussion på olika partikanslier utan något kring lära och tradition vilket inte kan ses i fyråriga mandatperioder utan baserar sig på 2000-åriga händelser!

Något annat mycket omtalat under mötet i Lyon var söndagskvällens anförande av Bartholomeus, Patriark av Konstantinopel. Som person utstrålar han värdighet och förtjänar att mötas med stor respekt. Vänd mot över 300 företrädare för 130 olika kyrkor och samfund i Europa gav han uttryck för den sorg så många känner över att det i europeiskt ekumeniskt arbete saknas företrädare för den romersk-katolska kyrkan. Med charm men ändå tydlighet vände sig Bartholomeus till den inbjudne kardinalen och ärkebiskopen av Lyon för att direkt be honom framföra ett budskap till påven i Rom om den djupa önskan som finns att samarbeta. Patriarken sa något många känner och tänker men få formulerat så tydligt under dagarna i Lyon. Det sagda möttes också av väldiga applåder. Även här känns fyråriga perioder som rätt futtiga. För det handlar om att hantera konflikter och tolkningar med 500 år eller mer på nacken. Men visst går det. Det också!