De senaste dagarna har jag rätt centralt i Lyon, invid en ståtlig ingång till en av stadens större parker, passerat ett väldigt monument. Här finns ett lejon avbildat och längst upp en rikligt ornamenterad segersymbol. Trots den fina placeringen och dimensionen känns det hela en smula övergivet. Ingen stannar till. Ingen böjer huvudet i hågkomst. De flesta skyndar förbi eller uppfattar den stora mängden sten som ett rundningsmärke.
Det har rests till minne av de soldater som från Lyon och området runt omkring sändes att strida i kriget 1870-71. De bataljer som sedan i sin tur bland annat kom att medföra ett enande av de små tyska hertigdömena och prinsstaterna i ett rike under preussisk ledning.
Idag sticker ogräs upp mellan plattorna. Det gröna vajar retfullt i vinden mot det sandstensfärgade bortglömda.
Och så är det säkert på fler platser i Europa. Glömskan är tvilling till självklarheten. Idag är fred och politisk stabilitet något rätt naturligt på vår kontinent. Redan har en ny generation vuxit upp och rent av nått myndighetsåldern utan att de själva någonsin upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av den Berlinmur och järnridå som delade Europa så sent som för 20 år sedan. 1989-års händelser har blivit historia. Längre bort finns 1940-talet medan minnets dimmor redan slukat första världskriget och det mesta före det.
Glassätare, rullskridskoåkare, par hand i hand och lekande barn har så mycket annat, och roligare, att tänka på än att hejda stegen vid ännu ett hjältemonument i en europeisk storstad. Ogräset som vinner terräng är på ett sätt utslag för en normalitet, en vardag utan väpnade strider och blodiga uppror. Faran är att det också är ett tecken på ignorans. Den som inte passar upp på sitt eget beteende och förhållningssätt kan därmed undergräva de framgångar och allt det positiva som uppnåtts genom många människors handlingar och offer från 1870 fram till idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar