Hoppet förbliver

Det finns många tankar, åsikter och önskemål då 300 delegater samlas till beslutande möte för Conference of European Churches (CEC/KEK): Ortodoxa svarta klädnader finns sida vid sida med kostymer, jeans och sommarklänningar. Östliga traditioner möter västliga. Personer med alla sorters erfarenheter och bakgrunder är representerade. Det svåra kan således vara att skapa enhet av all denna inspirerande mångfald.

Torsdagens samtal och inlägg präglades i stor utsträckning av resonemang kring ”hopp”. Ett väl valt ord. I Sverige i likhet med en hel del övriga länder i Europa jämförs religioner många gånger med andra tankesystem. Ja, inte sällan ses det rent av som något lägre då det handlar om tro. Att religioner i bagaget medför moraliska system brukar dock uppskattas, då finns samhälleliga skyddsmekanismer mot våld och övergrepp vilket gillas av rätt många. En och annan försöker rationellt motivera den religiösa närvaron. Och så kan man naturligtvis göra. Men då bortses ibland från det som just är religionens urkraft: Hopp. Det är den känslan som gjort att människor vågat stå upp mot terror och tyranni. Som resulterat i att präster och kyrkliga företrädare trotsat hot och övergrepp då de fördömt orättvisor. På bara ett par hundra år gick kristendomen i Europa från att producera mat till lejonen på utomhusteatrarna och offer för offentliga avrättningar då den nya religionen förföljdes till att biskoparna sedan blev både andliga och världsliga ledare.

Hoppet är inte alltid rationellt. Men det bär och förändrar.

Sent på torsdagskvällen avhandlades några av de frågor det längre fram skall fattas beslut om inom CEC/KEK. En kommitté hade listat ett antal angelägna områden. Det handlade bland annat om migration, klimatet och den finansiella krisen. Utmaningar likartade för alla i Europa. Delegaterna hade sedan möjlighet att komma med förslag på tillägg. Och då öppnade sig närmast dammluckorna. Stort som smått. Det kom även förslag på uttalanden och engagemang när det gäller konflikter och motsättningar på andra kontinenter. För egen del tyckte jag dock att det var konstigt att europeiska troende samlas till möte och ändå så tog under hela dagen ingen upp den besvärliga situation som fortfarande råder på ett antal platser närmast oss. Vitryssland är en diktatur som uppträde hårt mot sin befolkning och oliktänkande. Så jag lade förslaget om att CEC/KEK även borde engagera sig för den vitryska befolkningen. Och en företrädare för den lutherska kyrkan i Estland menade i en kommentar till tanken på uppmärksamhet kring nynazistiska strömningar att det heller inte gick att bortse från kommunismen. Den har ställt till med mycket skada. Så kan endast den tala som upplevt terrorn och förtrycket. Några applåderade men inte alla. Den trista sanningen är ju den att även bland dem som idag talar om folks frihet och mänskliga rättigheter hukade några bara för tjugo år sedan då de av politiska skäl vägrade se de övergrepp som skedde i Öst- och Centraleuropa. Hopp hjälpte dock många på andra sidan järnridån.

Hoppet förbliver, som den danska motståndsmannen och prästen Kaj Munk noterade.