Göran Greider och en del andra vänstermänniskor brukar återkommande hävda att svensk media är borgerligt styrd och kontrollerad. Som bevis för sitt påstående lyfts fram det faktum att de flesta av de papperstidningar som är kvar och ges ut har någon slags icke-socialistisk profil på sina ledarsidor. En första rimlig invändning är att dessa politiska redaktioner inte precis alltid är så vänliga mot Alliansen i allmänhet och en mer borgerlig livs- och samhällssyn bortom den snäva partipolitiken i synnerhet. Till det kommer alla kommentarer, paneler och så kallade analyser i radio, TV och i avisernas nyhetsrapportering som svårligen kan beskrivas som högerorienterade! Och som att det inte skulle räcka finns alla landets kultursidor vilka verkligen fungerar som bastioner för kulturradikalism och vänsterpositioneringar med några få undantag som författaren Bengt Ohlssons uppfriskande artikel i Dagens Nyheter för en tid sedan som i sin tur fått en del rödmärkta att fullständigt krevera och bolmande spruta ut en het lavaström av fördömanden likt en exploderande vulkan!
Själv har jag i förra veckan fått två hedersomnämnanden i var sin kvällstidning. Självfallet på kultursidorna! Skribenterna kanske inte hade för avsikt att jag skulle se så positivt på saken men jag gläder mig både åt frågorna som sällskapet. Först är det naturligtvis den kungliga födseln och alla de monarkistiska jubelropen som fått det att stocka sig i halsen på den republikanska sidan. Inte av rörelse och glädje utan av förtrytelse. Lokaltidningen NST/HD med den radikale chefen Gunnar Bergdahl har utropat kultursidorna till monarkifri zon. Och Expressen har brett på ännu mer med uppslag flera dagar i rad om en republiks förtjänster och det fördärvliga att behålla det statsskick som tjänat oss väl i med- som motgångar under lång tid. Pikant är det ju att de redaktörer som känner sig moderna och avantgardiska får en del av sin lön betald tack vare att samma tidningar gett ut extranummer och jubileumsbilagor med anledning av kronprinsparets familjelycka. Vad den ena delen av redaktionen spottar på tar den andra betalt för!
I Expressen 25 februari får chefsrepublikanen Peter Ahltin (tidigare KD-riksdagsledamot) två sidor. Där intervjuas vad som sägs vara en ny generation politiker som tar strid för ett förändrat statsskick. Bland annat hävdas från denna krets att de har ett ”brett folkligt stöd”. Mig veterligen finns det ingen opinionsmätning som visar att så är fallet. Trots upp- och nedgångar är det ett klart folkflertal som önskar behålla den nuvarande ordningen. Och republikanska föreningen kan ju inte precis medlemsmässigt beskrivas som någon folkfront. Själv blir jag omnämnd i denna artikel av socialdemokraten Hillevi Larsson från Malmö som i riksdagen tagit upp den tidigare grundlagsutredningen. Hon säger att jag anklagade henne för att vilja avskaffa monarkin. Tja, med tanke på vad hon tycker och att hon vill införa republik är det ju svårt att göra annorlunda. Till tidningen säger hon: ”Det var som jag var anklagad för ett brott.” Själv slår hon ett slag för en folkomröstning. Varför inte? Den tanken gör i vart fall inte mig rädd. Tvärtom.
I Aftonbladet 26 februari var det två kultursidor om jobben och vad som hävdas vara en ”smaklös allians mellan borgare och burgare”. McDonalds, för många själva ursymbolen för USA, finns i blickfånget. Surt konstateras att många moderater med glädje berättat om de företag som både sänker priser och nyanställer som resultat av den sänkta restaurangmomsen. McDonalds är i det sammanhanget ett bra exempel. Det finns fler! Särskilt positivt är det då många unga får sitt första jobb på snabbmatställen. Viktiga erfarenheter och en första lön. S-ledaren Håkan Juholt talade ju också på sin tid föraktfullt om McDonaldsbidrag. Att Aftonbladets vänsterradikaler fortsätter längs det spåret är kanske inte förvånande. Själv nämns jag därför att jag berömt en av alla entreprenörer som har fem restauranger för hennes insatser. ”Sverige behöver fler som henne”, citeras jag. Det är korrekt. Mer fel är att beskriva mig som EU-parlamentariker. Den faktagranskningen säger nog en del om materialet i övrigt. Jag har fler goda exempel. För någon dag sedan talade jag med ett företagarpar i Ängelholm. Med löfte om att inte avslöja kommande koncept och planer berättade de om kommande expansion och hur ett par personer ska nyanställas just tack vare att man nu kan satsa genom den sänkta momsen. Aftonbladet får gärna citera mig: ”Nordvästskåne behöver fler som dem!” Notabelt är tondövheten för de jobb som uppstår och har uppstått. Det säger faktiskt väldigt mycket om dagens socialister!
måndag 5 mars 2012
lördag 3 mars 2012
Putin: Bättre än Berlusconi?
Söndag 4 mars är det presidentval i Ryssland. Spänningen ligger inte i om Vladimir Putin blir vald utan hur han kommer att utses, vid en första eller andra omgång. Åtta nya år som statschef ligger framför honom att addera till de tidigare perioder han tjänat både som premiärminister och president. Är det någon person som kan sägas symbolisera vårt östra grannlands utveckling under 2000-talet så är det han! Ärligt talat så imponerar inte de faktiska framstegen. Medellivslängden sjunker, demokratin sätts på undantag då journalister hotas och dödas och under oklara former kan företag plundras.
Visst kan i väst ses en växande kritisk granskning av förhållandena i Ryssland. Förhållandevis lite uppmärksamhet visas dock Putin som person och hans egna förgreningar. Märkligt med tanke på att det mesta av betydelse knappast sker utan hans kunskap och medgivande. Kontrasten är stor mot hur exempelvis Silvio Berlusconi kom att granskas under sin tid som Italiens premiärminister. Europas samlade media tilldelade honom skurkrollen. Är då Putin bättre än Berlusconi? Troligtvis tvärtom. Kring detta har jag en text på Newsmill. Bland annat skriver jag:
”När Silivio Berlusconi till slut avgick som regeringschef i Italien kunde nära på en samfälld suck av lättnad höras från resten av Europa. Under åren var det snarare regel än undantag att han i andra länder beskrevs i nedsättande termer. Det talades om korruption. Det berättades om försöken att undgå domstolsförhandlingar och pikanta detaljer ur hans privatliv exponerades flitigt. Återkommande nämndes också Berlusconis möjligheter att påverka, rent av manipulera, den etermedia i det egna landet som han höll i ett fast grepp.
Det är intressant att notera att samma typ av moralisk måttstock inte används när det är dags att mäta en annan dominerande politisk aktör på den europeiska scenen: Vladimir Putin. De flesta är rörande överens om att den ryska demokratin lämnar mycket övrigt att önska. Förra årets dumaval har av oberoende observatörer starkt kritiserats då det funnits rikligt med möjligheter till fusk i själva vallokalerna. Till det kan läggas svårigheterna för oppositionella att komma till tals och rena trakasserier. De komplicerade val som ungefär samtidigt genomfördes i Egypten är trots frånvaron av utländska granskare att betrakta som både friare och öppnare/…/
En del rapporteras om demokratins brister i Ryssland men mindre uppmärksamhet skänks det faktum kring vilket system som byggts upp och formats. Och då är utmaningarna i grunden större än i Italien. Journalister som gräver i skandaler och kopplingar mellan maktens män och ekonomiska intressen försvinner eller dödas.
Sedan 2003 har förre Yukos-chefen Mikahil Khodorkovsky funnits i fängsligt förvar. Från sitt läger i norra Karelen har han i International Herald Tribune lyckats skriva om utvecklingen i sitt Ryssland inför presidentvalet. Han efterlyser en förändrad position från de omgivande västländerna. De bör sluta dansa efter den ryska gas-pipan och istället med klar och tydlig stämma kräva genomgripande reformer. Därmed sätter han fingret på en mycket öm punkt. Varför uppmärksammas så lite kopplingen mellan Kreml, den politiska makten, och olje- och gasindustrin. Vem äger? Vem kontrollerar? Och var hamnar alla pengar?/…/
Och Ingvar Kamprad har själv berättat om hur Ikeas satsning i Ryssland skedde både i en miljö med mutor samt med andra svårigheter från de ryska myndigheternas sida.
I samband med ett antal regimers fall efter folkliga protester i Nordafrika har EU självkritiskt konstaterat att stabilitet sammanblandats med vad som trotts vara trygghet. Vid en viss punkt har dock folket tröttnat på tjuvsamhället, kleptokratin, och dess ledare. Frustration och vanmakt har varit en källa till förändring i exempelvis Tunisien och Egypten. De ryssar som den senaste tiden demonstrerat och burit vita band och rosetter representerar samma sorts känslor.
Om Silivio Berlusconi kom att tilldelas en skurkroll som regeringschef i Italien hur borde då Vladimir Putin beskrivas ifall samma standard används? Och varför sker inte det? Det är en fråga att begrunda både i väst som hemma hos barn och släktingar till mördade ryska journalister likväl som i fångläger i norra Karelen.”
Hela inlägget på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/02/f-rv-nansv-rt-lite-kritik-mot-rysslands-berlusconi
Visst kan i väst ses en växande kritisk granskning av förhållandena i Ryssland. Förhållandevis lite uppmärksamhet visas dock Putin som person och hans egna förgreningar. Märkligt med tanke på att det mesta av betydelse knappast sker utan hans kunskap och medgivande. Kontrasten är stor mot hur exempelvis Silvio Berlusconi kom att granskas under sin tid som Italiens premiärminister. Europas samlade media tilldelade honom skurkrollen. Är då Putin bättre än Berlusconi? Troligtvis tvärtom. Kring detta har jag en text på Newsmill. Bland annat skriver jag:
”När Silivio Berlusconi till slut avgick som regeringschef i Italien kunde nära på en samfälld suck av lättnad höras från resten av Europa. Under åren var det snarare regel än undantag att han i andra länder beskrevs i nedsättande termer. Det talades om korruption. Det berättades om försöken att undgå domstolsförhandlingar och pikanta detaljer ur hans privatliv exponerades flitigt. Återkommande nämndes också Berlusconis möjligheter att påverka, rent av manipulera, den etermedia i det egna landet som han höll i ett fast grepp.
Det är intressant att notera att samma typ av moralisk måttstock inte används när det är dags att mäta en annan dominerande politisk aktör på den europeiska scenen: Vladimir Putin. De flesta är rörande överens om att den ryska demokratin lämnar mycket övrigt att önska. Förra årets dumaval har av oberoende observatörer starkt kritiserats då det funnits rikligt med möjligheter till fusk i själva vallokalerna. Till det kan läggas svårigheterna för oppositionella att komma till tals och rena trakasserier. De komplicerade val som ungefär samtidigt genomfördes i Egypten är trots frånvaron av utländska granskare att betrakta som både friare och öppnare/…/
En del rapporteras om demokratins brister i Ryssland men mindre uppmärksamhet skänks det faktum kring vilket system som byggts upp och formats. Och då är utmaningarna i grunden större än i Italien. Journalister som gräver i skandaler och kopplingar mellan maktens män och ekonomiska intressen försvinner eller dödas.
Sedan 2003 har förre Yukos-chefen Mikahil Khodorkovsky funnits i fängsligt förvar. Från sitt läger i norra Karelen har han i International Herald Tribune lyckats skriva om utvecklingen i sitt Ryssland inför presidentvalet. Han efterlyser en förändrad position från de omgivande västländerna. De bör sluta dansa efter den ryska gas-pipan och istället med klar och tydlig stämma kräva genomgripande reformer. Därmed sätter han fingret på en mycket öm punkt. Varför uppmärksammas så lite kopplingen mellan Kreml, den politiska makten, och olje- och gasindustrin. Vem äger? Vem kontrollerar? Och var hamnar alla pengar?/…/
Och Ingvar Kamprad har själv berättat om hur Ikeas satsning i Ryssland skedde både i en miljö med mutor samt med andra svårigheter från de ryska myndigheternas sida.
I samband med ett antal regimers fall efter folkliga protester i Nordafrika har EU självkritiskt konstaterat att stabilitet sammanblandats med vad som trotts vara trygghet. Vid en viss punkt har dock folket tröttnat på tjuvsamhället, kleptokratin, och dess ledare. Frustration och vanmakt har varit en källa till förändring i exempelvis Tunisien och Egypten. De ryssar som den senaste tiden demonstrerat och burit vita band och rosetter representerar samma sorts känslor.
Om Silivio Berlusconi kom att tilldelas en skurkroll som regeringschef i Italien hur borde då Vladimir Putin beskrivas ifall samma standard används? Och varför sker inte det? Det är en fråga att begrunda både i väst som hemma hos barn och släktingar till mördade ryska journalister likväl som i fångläger i norra Karelen.”
Hela inlägget på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/02/f-rv-nansv-rt-lite-kritik-mot-rysslands-berlusconi
onsdag 29 februari 2012
Den nordiska modellen - Mig äger ingen
För någon dag sedan kunde det socialdemokratiska partiorganet Aktuellt i Politiken berätta om hur S sökt och beviljats varumärkesskydd av uttrycket ”den nordiska modellen”. Uppenbarligen är det en fråga som engagerar. Jag har haft ett inlägg som sedan följts upp på Facebook som resulterat i en hel del kommentarer, gillanden och ett antal bloggnedslag.
Rätt många, och inte endast från borgerligt håll, har framfört kritik mot socialdemokraterna. Några, som förre S-kulturministern Bengt Göransson, ser detta som ännu ett tecken på kommersialisering. Så skrev han i en kommentar på Facebook. Det blir PR och yta. Det är inte precis första gången vi två tycker rätt lika.
Dessutom anser jag att det tydligt signalerar socialdemokratisk rädsla. Ifall man känt sig trygg med begreppet och dess eventuella S-koppling är det ju inget Patent- och Registreringsverket behöver bekräfta. Tvärtom kan detta ses som ett sätt att mota bort invändningar och andra argument. Det blir någon slags partiledning som ska definiera vad som är korrekt. Det känns inte vidare öppet eller fräscht!
Styrkan med politiska samtal och dialog är ju utvecklingen i sig. Invanda begrepp och uttryck förändras över tid och påverkas av samhället i stort på samma sätt som idéer och visioner formar sin samtid.
Bland annat skriver jag: ” Åtgärden anses nog vara finurlig. I själva verket utgör den en allvarlig belastning. I olika politiska sammanhang, inte minst i Nordiska rådet, används beskrivningen den nordiska modellen för att peka på likheter mellan länderna och de omfattande välfärdssamhällen som formats under decennierna. Det finns olikheter och skillnader både i utformning och omfattning men Norden är speciellt jämfört med hur det ser ut på många andra håll i världen. I grunden handlar det inte endast om hur själva politiken formats i sina enskilda detaljer utan också en anda och ett förhållningssätt som handlar om samarbete, folkbildning, humanism och tillit. Det är knappast tillfälligheter som gör de nordiska länderna till stabila demokratier och rättsstater med låg grad av korruption.
Socialdemokraterna har genom sitt varumärkesskydd omöjliggjort användandet av den nordiska modellen som beskrivning av en sådan utveckling. Det försvårar kraftigt ett meningsfullt åsiktsutbyte. Politiska meningsmotståndare kommer nogsamt att undvika denna term dels för att inte behöva utstå repressalier vid användande av varumärkesskyddat begrepp och dels för att inte medverka till att sprida någon skev socialdemokratisk självbild.
Pikant är att varumärkesskyddet kommer samtidigt som partiet tillsammans med nordiska systerorganisationer vill medverka till ett forskningsprojekt som handlar om den nordiska modellen till 2030. Hur kan något som är kontrollerat och skyddat vara föremål för fri forskning? Den akademiska granskningen och prövningen innebär just ifrågasättande och att olika teser bryts mot varandra. Det blir svårt då socialdemokraterna redan definierat allt med hjälp av Patent- och Registreringsverket.
Även i politiska sammanhang runt Östersjön finns en vilja att från socialdemokratiskt håll tala om den nordiska modellen. Just det samtalet lär nu ha förvandlats från en dialog till en monolog/…/
För egen del är jag övertygad om att det även i fortsättningen kommer att föras ett intressant nordiskt samtal om välfärdssamhället, om det arbete och de idéer som format våra länders framgångsrika utveckling från fattiga bondestater under 1800-talet till dagens moderna framåtblickade industri- och tjänsteproducerande nationer. Socialdemokraterna får väl bita sig fast vid sitt begrepp så koncentrerar vi andra uppmärksamheten på själva innehållet.”
Hela inlägget på Brännpunkt, svd.se, finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-varumarkesskydda-uttryck-kvaver-debatten_6886509.svd
Rätt många, och inte endast från borgerligt håll, har framfört kritik mot socialdemokraterna. Några, som förre S-kulturministern Bengt Göransson, ser detta som ännu ett tecken på kommersialisering. Så skrev han i en kommentar på Facebook. Det blir PR och yta. Det är inte precis första gången vi två tycker rätt lika.
Dessutom anser jag att det tydligt signalerar socialdemokratisk rädsla. Ifall man känt sig trygg med begreppet och dess eventuella S-koppling är det ju inget Patent- och Registreringsverket behöver bekräfta. Tvärtom kan detta ses som ett sätt att mota bort invändningar och andra argument. Det blir någon slags partiledning som ska definiera vad som är korrekt. Det känns inte vidare öppet eller fräscht!
Styrkan med politiska samtal och dialog är ju utvecklingen i sig. Invanda begrepp och uttryck förändras över tid och påverkas av samhället i stort på samma sätt som idéer och visioner formar sin samtid.
Bland annat skriver jag: ” Åtgärden anses nog vara finurlig. I själva verket utgör den en allvarlig belastning. I olika politiska sammanhang, inte minst i Nordiska rådet, används beskrivningen den nordiska modellen för att peka på likheter mellan länderna och de omfattande välfärdssamhällen som formats under decennierna. Det finns olikheter och skillnader både i utformning och omfattning men Norden är speciellt jämfört med hur det ser ut på många andra håll i världen. I grunden handlar det inte endast om hur själva politiken formats i sina enskilda detaljer utan också en anda och ett förhållningssätt som handlar om samarbete, folkbildning, humanism och tillit. Det är knappast tillfälligheter som gör de nordiska länderna till stabila demokratier och rättsstater med låg grad av korruption.
Socialdemokraterna har genom sitt varumärkesskydd omöjliggjort användandet av den nordiska modellen som beskrivning av en sådan utveckling. Det försvårar kraftigt ett meningsfullt åsiktsutbyte. Politiska meningsmotståndare kommer nogsamt att undvika denna term dels för att inte behöva utstå repressalier vid användande av varumärkesskyddat begrepp och dels för att inte medverka till att sprida någon skev socialdemokratisk självbild.
Pikant är att varumärkesskyddet kommer samtidigt som partiet tillsammans med nordiska systerorganisationer vill medverka till ett forskningsprojekt som handlar om den nordiska modellen till 2030. Hur kan något som är kontrollerat och skyddat vara föremål för fri forskning? Den akademiska granskningen och prövningen innebär just ifrågasättande och att olika teser bryts mot varandra. Det blir svårt då socialdemokraterna redan definierat allt med hjälp av Patent- och Registreringsverket.
Även i politiska sammanhang runt Östersjön finns en vilja att från socialdemokratiskt håll tala om den nordiska modellen. Just det samtalet lär nu ha förvandlats från en dialog till en monolog/…/
För egen del är jag övertygad om att det även i fortsättningen kommer att föras ett intressant nordiskt samtal om välfärdssamhället, om det arbete och de idéer som format våra länders framgångsrika utveckling från fattiga bondestater under 1800-talet till dagens moderna framåtblickade industri- och tjänsteproducerande nationer. Socialdemokraterna får väl bita sig fast vid sitt begrepp så koncentrerar vi andra uppmärksamheten på själva innehållet.”
Hela inlägget på Brännpunkt, svd.se, finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-varumarkesskydda-uttryck-kvaver-debatten_6886509.svd
måndag 27 februari 2012
Senaste Signum
Sverige är ett befolkningsmässigt litet land. I internationellt sammanhang säkert av många betraktat som ett obetydligt språkområde. Det säger sig självt att det skapar sina begränsningar när det gäller exempelvis kulturtidskrifter på svenska. Trots allt är jag ändå ganska hoppfull. Axess axlar ett stort ansvar och gör det med den äran. Välskrivna artiklar i ständigt läsvärda utgåvor. På nätet finns Svensk Tidskrift värd att nämnas trots att den egna objektiviteten kanske sviktar då jag är redaktionsmedlem.
Sedan finns det förstås sådant som gör en mindre glad. Kyrkans Tidning skulle exempelvis kunna vara något mer än den rätt blaskiga produkt med vanligtvis sönderkokta vänsterståndpunkter som serveras läsarna. Betydligt piggare och med respekt för läsekretsens tankeförmåga är Signum. Trots underrubriken katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle är perspektiven breda och långt bortom snäva samfundsgränser. För den som är intresserad av skärningspunkterna mellan tro, politik och kultur finns här mycket att hämta.
Under helgen har jag tagit del av årets första nummer. Signum gör ingen besviken. Otmar Oehring skriver under rubriken ”Från arabisk vår till arabisk vinter?”. Det har gått ett drygt år sedan självbränningen i Tunisien och den våg av förändring som frukthandlaren startade. I artikeln beskrivs vad som nu sker i länder som Tunisien, Egypten, Marocko och Syrien. Två länder på väg i rätt riktning, ett mer oklart och så ett vilket står inför mycket stora utmaningar. Kunnigt skrivs om Ennahdrörelsen i Tunisien och försöken att forma ett bredare parti på muslimsk grund öppet mot samhället. Även i Marocko finns en politisk process med nyligen genomförda val och framgångar för muslimska grupper. Kungen har redan lagt fram, och i folkomröstning fått stöd för, konstitutionella förändringar. Ytterligare reformer kan vara att vänta. Fler frågetecken finns att resa kring Egypten. Stor osäkerhet råder kring vad militären ska hitta på och hur den ser på framtiden. Skribenten Otmar Oehring drar dock en liknande slutsats som jag själv kommit fram till nämligen att muslimska brödraskapets parti paradoxalt nog har en stor möjlighet i och med framgångarna för de mer hårdföra salafisternas som nådde ett nära på 25-procentigt stöd. Det skapar utrymme att söka stöd hos andra mer modererade krafter och markera mot de ”radikalfundamentalistiska” salafisterna. Utvecklingen i Syrien är mer skrämmande. Bilderna från våldet och övergreppen upprör en hel värld. I förlängningen kommer detta inte att accepteras. Frågan är bara när och hur det sätts punkt för mördandet.
Signum har också en generöst tilltagen avdelning med litteraturanmälningar och presentationer av nya böcker. En som lyfts fram är biskopen Jonas Jonsons nya verk där han skriver om företrädaren Gustaf Aulén som på sin tid gjorde sig känd för en strid ström av teologiska arbeten och motstånd mot nazismen med särskild hjälp till hustruns tidigare hemland Norge. Att dessutom i samma tidskriftsnummer skriva om korsriddare respektive filosofen Kolakowski gör i alla fall mig glad! För mig har inte korstågens militära aspekter lockat som de spännande möten mellan öst och väst, den muslimska världen och den kristna, som skedde för 800-900 år sedan. Och Lezek Kolakowski har varit ständigt närvarande sedan tidigt 1980-tal då på den tiden förhållandevis nya Brombergs förlag introducerade den polske tänkarens kluriga reflektioner med boken Samtal med djävulen. Tomas Orylski noterar: ”Kolakowskis etik, som bygger på Dostojevskis utsaga, förutsätter att moralen växer fram ur religionen, eller, om man formulerar det annorlunda, att slutgiltigt grunda moralen är möjlig endast på religiös grund.”
Till senaste Signums stora behållning måste räknas den inledande ledaren undertecknad av Charlotta Levay: ”Det liberala samhället, dygderna och kyrkan”. Även hon hänvisar till vänstertänkaren Jürgen Habermas som på ålderns höst börjat inse religionens roll och betydelse för den civilisatoriska processen. Väsentliga begrepp som frihet, ansvar och människovärde måste rotas i en uppfattning. Habermas, och många med honom, ser här den judiskt-kristna traditionen. Här finns onekligen en möjlig beröringspunkt med Kolakowski. Religionens styrka är inte enbart att erbjuda en tro, en gemenskap och ett sammanhang utan också en ordnad tankestruktur vilket kan tjäna samhället. Charlotta Levay är alltid läsvärd. Hennes ledare avslutas klokt: ”På samhällsnivå behöver de goda värdena gestaltas inte bara genom att människor uppmuntras att följa grundläggande regler för civiliserat beteende, hur viktigt det än är, utan genom en sann omsorg om både varje människas värdighet och det gemensamma bästa. Dessa bägge omsorger går hand i hand och om de ska förverkligas behövs medborgare, ledare och tänkare som besjälas av båda.”
Sedan finns det förstås sådant som gör en mindre glad. Kyrkans Tidning skulle exempelvis kunna vara något mer än den rätt blaskiga produkt med vanligtvis sönderkokta vänsterståndpunkter som serveras läsarna. Betydligt piggare och med respekt för läsekretsens tankeförmåga är Signum. Trots underrubriken katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle är perspektiven breda och långt bortom snäva samfundsgränser. För den som är intresserad av skärningspunkterna mellan tro, politik och kultur finns här mycket att hämta.
Under helgen har jag tagit del av årets första nummer. Signum gör ingen besviken. Otmar Oehring skriver under rubriken ”Från arabisk vår till arabisk vinter?”. Det har gått ett drygt år sedan självbränningen i Tunisien och den våg av förändring som frukthandlaren startade. I artikeln beskrivs vad som nu sker i länder som Tunisien, Egypten, Marocko och Syrien. Två länder på väg i rätt riktning, ett mer oklart och så ett vilket står inför mycket stora utmaningar. Kunnigt skrivs om Ennahdrörelsen i Tunisien och försöken att forma ett bredare parti på muslimsk grund öppet mot samhället. Även i Marocko finns en politisk process med nyligen genomförda val och framgångar för muslimska grupper. Kungen har redan lagt fram, och i folkomröstning fått stöd för, konstitutionella förändringar. Ytterligare reformer kan vara att vänta. Fler frågetecken finns att resa kring Egypten. Stor osäkerhet råder kring vad militären ska hitta på och hur den ser på framtiden. Skribenten Otmar Oehring drar dock en liknande slutsats som jag själv kommit fram till nämligen att muslimska brödraskapets parti paradoxalt nog har en stor möjlighet i och med framgångarna för de mer hårdföra salafisternas som nådde ett nära på 25-procentigt stöd. Det skapar utrymme att söka stöd hos andra mer modererade krafter och markera mot de ”radikalfundamentalistiska” salafisterna. Utvecklingen i Syrien är mer skrämmande. Bilderna från våldet och övergreppen upprör en hel värld. I förlängningen kommer detta inte att accepteras. Frågan är bara när och hur det sätts punkt för mördandet.
Signum har också en generöst tilltagen avdelning med litteraturanmälningar och presentationer av nya böcker. En som lyfts fram är biskopen Jonas Jonsons nya verk där han skriver om företrädaren Gustaf Aulén som på sin tid gjorde sig känd för en strid ström av teologiska arbeten och motstånd mot nazismen med särskild hjälp till hustruns tidigare hemland Norge. Att dessutom i samma tidskriftsnummer skriva om korsriddare respektive filosofen Kolakowski gör i alla fall mig glad! För mig har inte korstågens militära aspekter lockat som de spännande möten mellan öst och väst, den muslimska världen och den kristna, som skedde för 800-900 år sedan. Och Lezek Kolakowski har varit ständigt närvarande sedan tidigt 1980-tal då på den tiden förhållandevis nya Brombergs förlag introducerade den polske tänkarens kluriga reflektioner med boken Samtal med djävulen. Tomas Orylski noterar: ”Kolakowskis etik, som bygger på Dostojevskis utsaga, förutsätter att moralen växer fram ur religionen, eller, om man formulerar det annorlunda, att slutgiltigt grunda moralen är möjlig endast på religiös grund.”
Till senaste Signums stora behållning måste räknas den inledande ledaren undertecknad av Charlotta Levay: ”Det liberala samhället, dygderna och kyrkan”. Även hon hänvisar till vänstertänkaren Jürgen Habermas som på ålderns höst börjat inse religionens roll och betydelse för den civilisatoriska processen. Väsentliga begrepp som frihet, ansvar och människovärde måste rotas i en uppfattning. Habermas, och många med honom, ser här den judiskt-kristna traditionen. Här finns onekligen en möjlig beröringspunkt med Kolakowski. Religionens styrka är inte enbart att erbjuda en tro, en gemenskap och ett sammanhang utan också en ordnad tankestruktur vilket kan tjäna samhället. Charlotta Levay är alltid läsvärd. Hennes ledare avslutas klokt: ”På samhällsnivå behöver de goda värdena gestaltas inte bara genom att människor uppmuntras att följa grundläggande regler för civiliserat beteende, hur viktigt det än är, utan genom en sann omsorg om både varje människas värdighet och det gemensamma bästa. Dessa bägge omsorger går hand i hand och om de ska förverkligas behövs medborgare, ledare och tänkare som besjälas av båda.”
onsdag 22 februari 2012
Rysk rättsröta: Fallet Magnitsky
Ett lika obehagligt som intressant möte skedde då William F Browder, Hermitage Capital Management, besökte riksdagen. Han är storkapitalisten som har kunnat räkna tillgångar i miljarder som är barnbarn till den tidigare ledaren för USAs kommunistiska parti. För att förklara den kuriositeten fick han säga något om släktens vilja att i varje generation revoltera och gå emot. För några år sedan var det Ryssland som var i hans blickfång. För kunders räkning investerades i landet. Med tiden kändes det alltmer osäkert vilket gjorde att beslut fattades om att avveckla och avyttra. Tillgångar för 4,5 miljarder dollar såldes. En vinst gjordes på runt en miljard på vilken enligt alla regler skatt erlades om 230 miljoner dollar. Browders företag i Ryssland kom sedan att utsättas för en kupp med personer från inrikesministeriet där bolagen överfördes. Med hjälp av falska påståenden om skadestånd krävdes av de ryssar som nu tagit kontrollen att skatten skulle återbetalas. Endast ett dygn tog det och sedan gjordes nog den största återföringen någonsin från myndigheternas sida på 230 miljoner dollar. Ned i fel fickor och av helt fel skäl.
William F Browder hade därmed fått bekräftat sina misstankar om det olämpliga med affärsverksamhet i Ryssland. Mitt framför ögonen och kvickt hade företrädare för just det ryska rättsväsendet visat sig vara de kriminella. Han tog kontakt med ett antal advokater och jurister för att luska fram sanningen. Ju mer som nystades fram desto mer otrevlig blev situationen. Hans folk i Ryssland erbjöds att få flytta till London för att verka där och på så sätt undgå repressalier. Skatteexperten Sergei Magnitsky önskade stanna krav. Dessutom vittnade han emot de skyldiga och talade högt om rättsrötan i Ryssland. Istället för att myndigheterna agerade mot utpekade tjuvar attackerades istället han. Magnitsky hamnade i häkte där han utsattes för illa behandling. Han frös i cellen, fick svälta och utsattes för andra umbäranden. Inget gjorde att han ändrade uppfattning om vad som var rätt och fel. En stark fysik bröts snabbt ned. Det bortsågs från brev om medicinsk hjälp och han sattes i förvar på ett ställe med ännu tuffare regim. Han bortfördes och fängslades 24 november 2008 av den person som varit ansvarig för attacken mot de plundrade företagen och dog i sviterna av misshandel med gummibatonger i ett kalt rum 16 november 2009, 37 år gammal.
Ingen tvekan råder om den skuld och det ansvar William F Browder personligen känner för vad som hänt Sergei Magnitsky, hans hustru och deras barn. Det är anledningen till att han nu åker omkring för att berätta om detta tragiska och hjärtskärande fall. Kyligt noteras att detta knappast är det enda eller ens det värsta som hänt i Ryssland under senare år. Men det är ett exempel på korruption och ett samhälle i sönderfall.
Sakligt redogörs för fallet. Hur det finns dokument och undersökningar som visar vad som hänt. Browder jämför med tidigare totalitära regimer i Europa och pekar på hur försök att dölja och sprida motstridig information motverkas av byråkratins egen pappersproduktion och att den ena handen inte vet vad den andra gör. Ryssland är en auktoritär stat men inte totalitär vilket gör att det finns tidningar, hemsidor och grupper som är intresserade av att ta fram och sprida sanningen. Browder har själv finansierat en hemsida där fakta samlas om det öde som drabbade Magnitsky.
Anledningen till besöket i Sveriges riksdag var flerfaldigt. Det handlade om att sprida kunskap om ett tragiskt öde. Det var en varning om vilka faror som är förenade med investeringar och affärer i Ryssland. Och slutligen handlade det om att efterlysa någon form av reaktion gentemot de skyldiga. Det är alldeles uppenbart att myndigheterna själva skyddar de sina. William F Browder har tagit fram uppgifter som visar på vad de ansvariga för företags- och skatteplundringen själv har i förmögenhet. Årslöner på 6000-10000 dollar kan knappast förklara ärligt ihopskrapade tillgångar på fler miljoner dollar för var och en av de inblandade tjänstemännen. De behöver knappast räkna med några straff eller sanktioner. Förhoppningen är därför att EU, USA och andra länder ska upprätta en lista på de 60 personer som kan kopplas till fallet Magnitsky och att de som förs upp där förnekas visum och riskerar att få tillgångar spärrade. För de nyrika vill leva det goda livet utanför Moskva. Låta barnen plugga i London eller shoppa i Stockholm och Helsingfors. Förhindra deras enkla nöjen med blodspengarna, löd uppmaningen! Browder påpekar att svårigheterna att få visa kan bli ett problem den dag Rysslands nuvarande regim fallit och de som skott sig på systemet kanske får bråttom ut ur landet. Ett påstående som ger uttryck för en mycket mörk syn på situationen i dagens Ryssland men också ljus i form av tron att stötande korruption och maktfullkomlighet nu håller på att locka fram folkets vrede. Att domstolsförhandlingar nu planeras mot den sedan flera år mördade Sergei Magnitsky för påstådda brott - inte hans banemän - säger onekligen väldigt mycket om dagens Ryssland och Browders bedömningar!
Här finns adressen till Browders hemsida om fallet Magnitsky:
http://russian-untouchables.com/eng/
William F Browder hade därmed fått bekräftat sina misstankar om det olämpliga med affärsverksamhet i Ryssland. Mitt framför ögonen och kvickt hade företrädare för just det ryska rättsväsendet visat sig vara de kriminella. Han tog kontakt med ett antal advokater och jurister för att luska fram sanningen. Ju mer som nystades fram desto mer otrevlig blev situationen. Hans folk i Ryssland erbjöds att få flytta till London för att verka där och på så sätt undgå repressalier. Skatteexperten Sergei Magnitsky önskade stanna krav. Dessutom vittnade han emot de skyldiga och talade högt om rättsrötan i Ryssland. Istället för att myndigheterna agerade mot utpekade tjuvar attackerades istället han. Magnitsky hamnade i häkte där han utsattes för illa behandling. Han frös i cellen, fick svälta och utsattes för andra umbäranden. Inget gjorde att han ändrade uppfattning om vad som var rätt och fel. En stark fysik bröts snabbt ned. Det bortsågs från brev om medicinsk hjälp och han sattes i förvar på ett ställe med ännu tuffare regim. Han bortfördes och fängslades 24 november 2008 av den person som varit ansvarig för attacken mot de plundrade företagen och dog i sviterna av misshandel med gummibatonger i ett kalt rum 16 november 2009, 37 år gammal.
Ingen tvekan råder om den skuld och det ansvar William F Browder personligen känner för vad som hänt Sergei Magnitsky, hans hustru och deras barn. Det är anledningen till att han nu åker omkring för att berätta om detta tragiska och hjärtskärande fall. Kyligt noteras att detta knappast är det enda eller ens det värsta som hänt i Ryssland under senare år. Men det är ett exempel på korruption och ett samhälle i sönderfall.
Sakligt redogörs för fallet. Hur det finns dokument och undersökningar som visar vad som hänt. Browder jämför med tidigare totalitära regimer i Europa och pekar på hur försök att dölja och sprida motstridig information motverkas av byråkratins egen pappersproduktion och att den ena handen inte vet vad den andra gör. Ryssland är en auktoritär stat men inte totalitär vilket gör att det finns tidningar, hemsidor och grupper som är intresserade av att ta fram och sprida sanningen. Browder har själv finansierat en hemsida där fakta samlas om det öde som drabbade Magnitsky.
Anledningen till besöket i Sveriges riksdag var flerfaldigt. Det handlade om att sprida kunskap om ett tragiskt öde. Det var en varning om vilka faror som är förenade med investeringar och affärer i Ryssland. Och slutligen handlade det om att efterlysa någon form av reaktion gentemot de skyldiga. Det är alldeles uppenbart att myndigheterna själva skyddar de sina. William F Browder har tagit fram uppgifter som visar på vad de ansvariga för företags- och skatteplundringen själv har i förmögenhet. Årslöner på 6000-10000 dollar kan knappast förklara ärligt ihopskrapade tillgångar på fler miljoner dollar för var och en av de inblandade tjänstemännen. De behöver knappast räkna med några straff eller sanktioner. Förhoppningen är därför att EU, USA och andra länder ska upprätta en lista på de 60 personer som kan kopplas till fallet Magnitsky och att de som förs upp där förnekas visum och riskerar att få tillgångar spärrade. För de nyrika vill leva det goda livet utanför Moskva. Låta barnen plugga i London eller shoppa i Stockholm och Helsingfors. Förhindra deras enkla nöjen med blodspengarna, löd uppmaningen! Browder påpekar att svårigheterna att få visa kan bli ett problem den dag Rysslands nuvarande regim fallit och de som skott sig på systemet kanske får bråttom ut ur landet. Ett påstående som ger uttryck för en mycket mörk syn på situationen i dagens Ryssland men också ljus i form av tron att stötande korruption och maktfullkomlighet nu håller på att locka fram folkets vrede. Att domstolsförhandlingar nu planeras mot den sedan flera år mördade Sergei Magnitsky för påstådda brott - inte hans banemän - säger onekligen väldigt mycket om dagens Ryssland och Browders bedömningar!
Här finns adressen till Browders hemsida om fallet Magnitsky:
http://russian-untouchables.com/eng/
måndag 20 februari 2012
S plockar hem SD-väljare
Självfallet har den senaste partisympatiundersökningen från Sifo 19 februari väckt stor uppmärksamhet. Efter att ha dominerat nyhetsrapporteringen på söndagen kommer så måndagens alla ledarkommentarer med en svans av tjoande via bloggar och på Facebook. Nästan rörande är socialdemokraternas samfällda jubel över det kraftiga skuttet uppåt. Svältfödda på positiva nyheter blir det som när en landsman är den som först passerar mållinjen i någon internationell stortävling. Hurra! Mössan i vädret! Och 2011 var i allt väsentligt ett förlorat år för S. Desto angenämare att nu börja med en kraftig uppgång. Och det med en ny partiledare på plats endast under tre veckor. Eller så kanske det också är en del av förklaringen. Stefan Löfven har inte hunnit göra några stora utspel eller delta i debatter. Många människor reagerar därför på bilden av partiledaren. Och den handlar om en facklig resonabel förkämpe från IF Metall som själv svetsat och är beredd att göra upp i krislägen för att trygga svenskt näringsliv. Sämre kan man beskrivas.
Det finns ingen anledning att i onödan kyla av den socialdemokratiska glädjen. Det behöver oppositionen så väl. Men ändå måste det pekas på några saker som det kanske bortses en smula ifrån. Och det kan ha en dämpande effekt. Trots goda siffror för S tas det stöd både från vänster- och miljöpartiet. Verkligheten sprang ikapp Jonas Sjöstedt som ny V-ledare fortare än någon kunnat tro då han av media sagts ha förmåga att locka nya breda grupper. Den senaste mätningen från Sifo visar snarast på det omvända med en minskning på 2,1. Ökningen med 4,6 procent för S blir således blygsamma plus 1,2 till 46,4 för de rödgröna när allt räknats samman. Än mer irriterande för socialdemokraterna är att moderaterna inte tappar någonting alls från den höga nivån på 32,9 procent. En annars mycket möjlig tanke hade ju varit att de senast övertygade före detta socialdemokraterna är de vilka har lättast att återvända. I denna mätning fungerar inte de två stora som kommunicerande kärl. Ett starkt och populärt M-parti visar sig vara bra för hela Alliansen. För de fyra borgerliga partierna ökar också i denna mätning med 1,1 till 48,3. Att KD ligger runt småpartispärren på fyra procent kan säkert hanteras. Dessutom har partiet den senaste tiden inte fått alltigenom bra publicitet kring det extra riksting i januari med strid om partiledarposten.
Den riktigt stora och kännbara förlusten står Sverigedemokraterna för med minus 2,2 till 4,7 procent. Det handlar säkert om ett par samverkande faktorer där Stefan Löfven självfallet är en viktig sådan. Nu finns vad som uppfattas som en trygg och förankrad S-ledare. Att han redan vågat tala om energiuppgörelser som innehåller kärnkraft kan vara tecken på verklighetsanpassning. Det är tongångar som påminner om ett mer traditionellt S-parti. De väljare som har sökt sig mot SD av besvikelse och bitterhet över de etablerade partierna upptäcker kanske att de inte fått några speciellt profilerade politiker istället. Få framgångar kan skrivas på Sverigedemokraternas konto. Det verkar leda till att S hämtar tillbaka en del av dem som i valen 2006 och framför allt 2010 valt SD. På det hela taget är det bra! Mer match nu än tidigare!
Det finns ingen anledning att i onödan kyla av den socialdemokratiska glädjen. Det behöver oppositionen så väl. Men ändå måste det pekas på några saker som det kanske bortses en smula ifrån. Och det kan ha en dämpande effekt. Trots goda siffror för S tas det stöd både från vänster- och miljöpartiet. Verkligheten sprang ikapp Jonas Sjöstedt som ny V-ledare fortare än någon kunnat tro då han av media sagts ha förmåga att locka nya breda grupper. Den senaste mätningen från Sifo visar snarast på det omvända med en minskning på 2,1. Ökningen med 4,6 procent för S blir således blygsamma plus 1,2 till 46,4 för de rödgröna när allt räknats samman. Än mer irriterande för socialdemokraterna är att moderaterna inte tappar någonting alls från den höga nivån på 32,9 procent. En annars mycket möjlig tanke hade ju varit att de senast övertygade före detta socialdemokraterna är de vilka har lättast att återvända. I denna mätning fungerar inte de två stora som kommunicerande kärl. Ett starkt och populärt M-parti visar sig vara bra för hela Alliansen. För de fyra borgerliga partierna ökar också i denna mätning med 1,1 till 48,3. Att KD ligger runt småpartispärren på fyra procent kan säkert hanteras. Dessutom har partiet den senaste tiden inte fått alltigenom bra publicitet kring det extra riksting i januari med strid om partiledarposten.
Den riktigt stora och kännbara förlusten står Sverigedemokraterna för med minus 2,2 till 4,7 procent. Det handlar säkert om ett par samverkande faktorer där Stefan Löfven självfallet är en viktig sådan. Nu finns vad som uppfattas som en trygg och förankrad S-ledare. Att han redan vågat tala om energiuppgörelser som innehåller kärnkraft kan vara tecken på verklighetsanpassning. Det är tongångar som påminner om ett mer traditionellt S-parti. De väljare som har sökt sig mot SD av besvikelse och bitterhet över de etablerade partierna upptäcker kanske att de inte fått några speciellt profilerade politiker istället. Få framgångar kan skrivas på Sverigedemokraternas konto. Det verkar leda till att S hämtar tillbaka en del av dem som i valen 2006 och framför allt 2010 valt SD. På det hela taget är det bra! Mer match nu än tidigare!
lördag 18 februari 2012
Här finns pengar att söka!
Svensk-Danska Kulturfonden bildades 1953. Pengar flöt in tack vare ett upprop inom näringslivet. För något år sedan noterades att ett par miljoner kronor i förvaltat kapital inte räckte långt. Dåvarande S-regeringen sköt till tio miljoner. Det gör att för 2012 kommer 350 000-400 000 kronor att kunna delas ut till olika projekt. 15 februari öppnades på nätet den fondportal som kan användas av den som är intresserad av att söka. Där står att läsa om vilka sorts projekt som kan räkna med uppbackning, hur man går till väga samt återredovisar. De senaste åren har inkommit runt 20-30 ansökningar. Drygt hälften har bifallits (eller för att vara helt exakt 64 procent av alla inkomna ansökningar 2010, 35 procent året före samt 43 procent 2008). Den vanligaste orsaken att säga nej är att de formella kriterierna inte uppfyllts. Så det finns goda möjligheter att få pengar för den som har bra idéer. Det går att söka fram till sista mars. Många utdelade summor ligger vanligtvis på mellan 15 000 till 25 000. Styrelsen har dock för kommande prövningar sagt att man gärna ser något slags ”elitprojekt” till vilket kan anslås väsentligen mer, kanske 150 000. Ambitionen är också att pengarna ska medverka till att göra skillnad, det vill säga utan utdelning hade det hela kanske inte kunnat genomföras eller realiseras.
För 2011 fick Föreningen Norden ett projektbidrag för att göra det möjligt för Kulturfonden att synas på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Fokus för 2012 är ju Norden. Även Nordiska rådet kommer att storsatsa. Förhoppningsvis kommer detta initiativ att följas av att fler kulturfonder också är på plats. Det handlar både om att synliggöra det nordiska samarbetet som att locka potentiella stipendiesökare för kommande år.
För någon dag sedan genomförde Danmarks ambassadör Kirsten Malling Biering i Stockholm och undertecknad som Kulturfondens ordförande ett mindre pressmöte där vi slog ett slag både för möjligheterna att söka som glädjen i kulturbroar mellan Sverige och Danmark. Även om en hel del av utbytet naturligt sker i Öresundsregionen med allt närmare kontakter mellan Skåne och Själland så är det ju viktigt att även andra delar av de båda länderna berörs. För det ändamålet bistod Svensk-Danska Kulturfonden med hjälp till Danmarks ambassad för att ta fram en liten skrift med intervjuer med några personer verksamma i Sverige som har dansk bakgrund. Allt från en präst i norra Sverige till en röd riksdagskollega från Värmland. Det häftet finns på ambassaden i Stockholm men också på alla 30 danska konsulat i Sverige.
Fondens prioriteringar är förmedling och samarbete kring olika former av utställningar, konserter och författarträffar. Journalistresor samt forskningsstudier särskilt när det gäller språkförståelse, historia och kultur. Det kan gå till förstudier och kartläggningar för att belysa likheter och olikheter mellan de båda länderna. Det kan också handla om lärarfortbildning. Det finns en förhoppning för kommande år att man kanske kan delfinansiera projekt med pengar både från Svensk-Danska Kulturfonden och systerfonden i Danmark. Det hade varit nordisk samverkan på många plan!
Sök nu!
Här är adressen: http://www.nordiskafonder.se
För 2011 fick Föreningen Norden ett projektbidrag för att göra det möjligt för Kulturfonden att synas på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Fokus för 2012 är ju Norden. Även Nordiska rådet kommer att storsatsa. Förhoppningsvis kommer detta initiativ att följas av att fler kulturfonder också är på plats. Det handlar både om att synliggöra det nordiska samarbetet som att locka potentiella stipendiesökare för kommande år.
För någon dag sedan genomförde Danmarks ambassadör Kirsten Malling Biering i Stockholm och undertecknad som Kulturfondens ordförande ett mindre pressmöte där vi slog ett slag både för möjligheterna att söka som glädjen i kulturbroar mellan Sverige och Danmark. Även om en hel del av utbytet naturligt sker i Öresundsregionen med allt närmare kontakter mellan Skåne och Själland så är det ju viktigt att även andra delar av de båda länderna berörs. För det ändamålet bistod Svensk-Danska Kulturfonden med hjälp till Danmarks ambassad för att ta fram en liten skrift med intervjuer med några personer verksamma i Sverige som har dansk bakgrund. Allt från en präst i norra Sverige till en röd riksdagskollega från Värmland. Det häftet finns på ambassaden i Stockholm men också på alla 30 danska konsulat i Sverige.
Fondens prioriteringar är förmedling och samarbete kring olika former av utställningar, konserter och författarträffar. Journalistresor samt forskningsstudier särskilt när det gäller språkförståelse, historia och kultur. Det kan gå till förstudier och kartläggningar för att belysa likheter och olikheter mellan de båda länderna. Det kan också handla om lärarfortbildning. Det finns en förhoppning för kommande år att man kanske kan delfinansiera projekt med pengar både från Svensk-Danska Kulturfonden och systerfonden i Danmark. Det hade varit nordisk samverkan på många plan!
Sök nu!
Här är adressen: http://www.nordiskafonder.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
