söndagen den 27:e september 2009

Politikerna och fantasilivet

För ungefär ett år sedan ringde telefonen i riksdagshuset i Stockholm. Det var Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD. Han hade tänkt sända ut en enkät till alla riksdagsledamöter och undrade hur man bäst gick till väga. Vi talades vid en stund och när jag förstod att det inte fanns något dolt syfte utan endast en stor nyfikenhet kring de förtroendevaldas kulturvanor tyckte jag att han skulle understryka just denna öppna attityd. För inte sällan när journalister och medieföreträdare hör av sig med enkäter eller frågor finns andra avsikter än bara att få reda på svaren. Ibland finns en tes där allt som bekräftar denna används medan det som jävar eller komplicerar bilden ratas. Dessutom var det uppenbarligen litet av en nyhet att ministrar inte behöver ha en riksdagsplats och att alla invalda statsråd ändå har en inkallad ersättare i kammaren.

Med tiden kom det ett antal svar till NST/HD och dessa kom att publiceras. Det gick att läsa om partivänners och riksdagskollegers bästa minnen från konst, litteratur och musik. Många lyfte fram J R R Tolkien. Bruce Springsteen hade sina anhängare. Det var svårt att finna någon gemensam nämnare eller röd tråd utifrån partipolitiskt hemvist. Och det nyskapande och experimentella lyste nästan helt med sin frånvaro vilket ändå kan förklaras med att det var just de bästa upplevelserna som efterlystes och dessa är ju oftast några man funderat på en längre tid istället för vad man läste, lyssnade eller såg på i förra veckan.

Gunnar Bergdahl hörde av sig igen och hade fått en ny idé. Kunde man inte göra en bok av alltihop? Sammanställa svaren. Och det var ju en intressant tanke och skulle kunna bli ett tidsdokument över dem som just nu sitter i riksdagen. Riksbankens jubileumsfond ställde upp med litet pengar och Carlssons blev förlaget. Under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg presenterades den färdiga skriften. Utöver NST/HDs kulturchef framme vid podiet var de inbjudna Siv Holma (V), ordförande i riksdagens kulturutskott, Leif Pagrotsky (S) och jag (M). Det blev en stunds samtal kring politik och kultur. Jag tror att fantasilivet har betydelse för det egna politiska arbetet. Dels är det ett sätt att försöka förstå hur andra människor resonerar och deras känslor men dels är det också något som kan göra att det egna personligheten växer och fördjupas. Insikten om att verkligheten är komplex och sammansatt skulle behövas istället för de förenklingar både politikerna som medierna kan förse oss med. Ett favoritexempel är Kjell Espmark och hans romaner från 1980-talet samlade i serien ”Glömskans tid”. Få har så träffande och exakt lyft fram olika aspekter av den svenska samtiden som han med historielöshet, enskildas utanförskap, ekonomisk girighet och Palmetiden.

Samma dag som pressträffen publicerade Svenska Dagbladet ett stort upplägg om boken. Där presenterades några av politikerna och deras svar. Och jag fick kommentera valet av bland andra Wislawa Szymborska och William Blake: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3563891.svd

Boken uppmärksammades också i en ledarkommentar i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3569083.svd

Även Smålandsposten har på ledarplats analyserat svaren men också kulturens ställning inom politiken. Under rubriken ”Det kulturella ointresset” presenteras några intressanta tankar: http://www.smp.se/ledare/det-kulturella-ointresset(1539532).gm

fredagen den 25:e september 2009

Bok- och biblioteksmässan

Torsdag 24 september slogs portarna upp till årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Som vanligt ett stort arrangemang som lockar en bred publik. De första dagarna har det hela mest karaktären av ett ”kulturens Almedalen” med många seminarier och möten. På lördag och söndag strömmar en bokälskande allmänhet in bland alla utställare som samlar allt från unga frimärksamlare över Afghanistankommittén till stora som små förlag. Varje år uppmärksammas ett land eller en region. För 2009 handlar det om Spanien. En verklig kulturnation och gentemot alla som kan läsa spanska finns det anledning att vara ordentligt avundsjuk. Så många intressanta böcker! Nu gick det bara hjälpligt att bokstavera sig igenom baksidestexterna på det som plockats fram av spanska institutet. Retfullt, för jag upptäckte både några essaysamlingar som historieverk som det hade varit mycket givande att ta del av.

Under någon timme befann jag mig i Riksdagens rätt stora och centralt placerade monter. Många frågor, synpunkter och tankar. Inte minst kring kulturpolitik som i dessa dagar är aktuellt med regeringens kulturproposition som är den första framlagda på minst 13 år. På andra sidan gången stod europaparlamentet som gästades av både Olle Schmidt och Cecilia Wikström - två goda folkpartister och kära vänner. Den senare fick ju lämna riksdagen för sitt nya mandat i och med sommarens val och verkar trivas väldigt bra. Det gör mig glad för Cecilia Wikström har utstrålning och är en kulturmänniska i ordets djupaste betydelse.

Det var trevligt att träffa företrädare för framför allt de mindre förlagen. De stora kommer alltid fram. Inte minst i Stockholmsbaserade media. Extra roligt att då ta del av den bredd och det engagemang som kommer till uttryck i de många små. Nya Doxa tillhör en av favoriterna. Det blev också ett bra samtal med Jonas Ellerström om hans senaste utgivning på förlaget som bär hans efternamn. Vi kom också in på vedermödorna med krocketspel hos författaren Kristian Lundberg som jag bodde granne med under ett antal år i Härslöv. Självfallet stannade jag till hos mitt favoritförlag Atlantis som bland annat ger ut böcker av professor Svante Nordin, en av landets betydande idémänniskor. På plats fanns Johan Hakelius vars bok Döda vita män är glimrande.

På Carlssons förlag finns numera i bokform den kulturenkät Helsingborgs Dagblad sände ut till landets alla riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar. Den presenterades nu vid en pressträff där förre kulturministern Leif Pagrotsky (S) deltog tillsammans med kulturutskottets ordförande Siv Holma (V) och undertecknad. Det blev ett lättsamt samtal om kulturens betydelse för politiken. Själv tror jag att det finns en viktig koppling mellan ett levande fantasiliv och att vara en inkännande förtroendevald. Med böcker, musik och konst öppnas nya perspektiv och lärs man förstå att det ibland finns viktigare och relevantare tankar än ens egna!

Sverige är ett av knappt tio europeiska länder vilka huserar ett rumänskt kulturinstitut. Det gör väldigt stora insatser för att bygga broar mellan Rumänien och Sverige. Återkommande inbjuds framträdande kulturpersonligheter från både länderna till spännande möten och utbyten. För tredje året i rad delas också ut ett pris på den rätt imponerande summan 50 000 kronor och dessutom en vacker skulptur. I år hade man bestämt sig för att dela ut priset på just Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Jag var inbjuden som gäst och fick se hur författaren Peter Handberg hyllades. Välförtjänt. Både som skribent och översättare har han gjort mycket för kontakterna mellan Sverige och Tyskland. För två år sedan utkom han med boken Undergångens skuggor som bland annat handlade om Baltikum och de kärnvapen som fanns lagrade där under Kalla kriget med bland annat vårt land som möjlig måltavla. Helt nyligen har Peter Handberg utkommit med en bok om ohyggligheterna i Berlin under åren i murens skugga; Släpp ingen levande förbi (Natur & Kultur). Den finns nu bredvid mig med dedikation. Jag ångrar dock att jag inte ur portföljen tog fram mitt exemplar av Hakelius bok och bad även honom om en namnteckning. För han skrev med en snygg Mont blanc-penna med grönt bläck. Festligt mot hans boks rosa försättsblad. Får väl fixa det på annat sätt och vid annat tillfälle.

måndagen den 21:e september 2009

Ingen enkel slutsats av valet

Sakta håller nu söndagens kyrkoval på att räknas och ställas samman. Möjligheten att kryssa upp till tre personer per valsedel gör att det kommer att dröja någon vecka innan det slutgiltiga resultatet finns att presentera och det därmed går att veta exakt vilka ledamöter som tar plats på de olika nivåerna inom Svenska kyrkan. För att finna spänning och motsättningar har media under dagen talat om kraftig tillbakagång för de borgerliga partierna och framgångar för småpartierna. Verkligheten är väl snarast den att rätt litet hänt sedan kyrkovalet för fyra år sedan. Trots att ett antal hundratusen medlemmar under tiden hunnit lämna kyrkan, och dessa kanske kan antas ha varit de minst intresserade, är valdeltagandet fortsatt rekordlågt. Minus 0,2 till 11,8 procent. Även mycket små förskjutningar som folkpartiets 5,95 som i år blev 5,24 innebär förlusten av två personer på kyrkomötet (från 15 till 13). Socialdemokraterna är oförändrat starka på kyrkomötet med 71 av 251 ledamöter. Centern och moderaterna backar mellan drygt respektive knappt två procentenheter medan KD går fram en smula och erövrar ett nytt kyrkomötesmandat till 17.

Det vore förvånande om inte diskussion på nytt kommer att uppstå om både det vettiga i att för rätt stora pengar genomföra ett val som få deltar i och som leder till ganska små förändringar. Om två år har moderaterna på nytt stämma och då lär frågan om partiets eventuella medverkan säkert åter komma att bearbetas genom motioner från enskilda medlemmar. Även om moderaterna tappar något över hela landet har ett antal röster mobiliserats genom olika former av interna kampanjer. Men alla som till slut tvingat sig iväg för att rösta har inte alltid gjort det med största övertygelse. Läser man inlägg på Facebook och i andra sammanhang verkar det finnas somliga som funderar kring detta med partier och kyrkoval.

För sverigedemokraterna var nog valet en stor besvikelse. Visserligen noteras på kyrkomötet en ökning från fyra till sju platser. Med 2,84 procent är det dock långt kvar till den hett eftertraktade småpartispärren på fyra procent för riksdagen. Med så pass få röstande och ändå mycket medieuppmärksamhet måste man ha hoppats på mer. Frimodig kyrka som samlar företrädare med en mer kyrkokonservativ hållning ökar från sju till 13 mandat. Och den framgången sker intressant nog inte på KDs bekostnad utan möjligtvis på moderaternas och centerpartiets. En liten ökning noterar även Öppen kyrka som är ett slags motsats i liberal riktning. Självfallet har frågor kring samkönade äktenskap spelat roll, i båda riktningarna. Det visar kanske att det bland en del av Svenska kyrkans medlemmar finns en stor laddning kring detta. För den överväldigande majoriteten har inte ens den frågan lockat då ungefär fem miljoner stannade hemma av det totala antalet röstberättigade på 5 658 141. Även det är ju något att fundera kring!

fredagen den 18:e september 2009

Ett kulturhus. Ännu ett kulturhus. Och så ett till!

Med ett par dagars distans till besöket i Chile slås man av hur oerhört centralstyrt landet är. Och det är inget nytt eller som kommit som ett resultat av kuppen 1973 utan en del av det historiska nationsbyggandet. För övrigt firar Chile 200 år som land 2010. Förberedelserna är i full gång. Inte minst används olika kulturella uttryck för att manifestera ”Bicentenario”. Det handlar om uppsatstävlingar, diktskrivande och musikarrangemang. En fototävling har avgjorts där det gällt att fånga alla landets herrelösa men ändå ganska välmående hundar på bild. En del länder har också överlämnat eller har för avsikt att komma med storstilade gåvor som tunnelbaneutsmyckningar. På frågan vad Sverige funderade på att överräcka skruvade många riksdagsledamöter förläget på sig.


Chile som en stark nationalstat står rent av i kontrast till ett land som Sverige med ändå rätt tung Stockholmsdominans. I jämförelserna märks ändå det lokala självstyret. När det förklarades att centrala beslut sedan skall tolkas och genomföras av 290 kommuner samt landsting och regioner såg somliga rätt förvånande ut. Här i Chile är det på annat sätt. Och så berättades exempelvis om planerna på kulturhus. Beslut har fattats om att ett sådant skall finnas i alla kommuner med fler än 50 000 invånare. 30 var redan klara. 30 håller på att uppföras och tio återstår. Men där skall byggen igång under de närmaste månaderna. Inget sades om innehåll. Och inget heller om vad människorna lokalt efterfrågat. Onekligen blev det något av sovjetisk planekonomi över det hela med generalsekreteraren mässande om en traktor, ännu en traktor och så en traktor till. Fast nu handlade det om kulturhus.


Den bild jag bar med mig till Chile var att det handlade om ett bokälskande folk. Pablo Neruda och Gabriella Mistral är ju två Nobelpristagare. Istället berättades att väldigt få läste. En undersökning visade att endast en miljon av landets 16 miljoner hade läst en bok förra året. Besök i några affärer avslöjade dock stora skatter med den fantastiska möjlighet som spanska språket öppnar och en enorm tillgång till bra litteratur från så många länder. Här fanns intressanta filosofiböcker om gamla tänkare som Hegel sida vid sida med franska postmodernister, naturligtvis en hel del historia och biografier. Det som just nu var väldigt populärt och sålde bra var Stieg Larsson översatt till spanska. Trilogin har gjort succé även i Chile vilket inte minst bekräftades vid samtal med talmannen i kongressens deputerarkammare. Han representerade ett högerparti men hade ändå mycket gott att säga om Sverige. Som tidigare landsslagsåkare i slalom för Chile gillade han ju Stenmark. Och så hade han läst Stieg Larssons böcker. Väldigt bra. Och snart finns de väl i ett kulturhus nära även honom i den 4000 kilometer avlånga nationalstaten!

lördagen den 12:e september 2009

På plats i presidentpalats

Monedapalatset i centrala Santiago är en stramt uppförd byggnad i klassicistisk stil från 1700-talet. Från början skedde här mynttillverkningen (därav namnet) för att sedan bli kontor för presidenten och regeringen. 11 september 1973 utsattes den för missilangrepp av den egna försvarsmakten och president Allende begick självmord som en moralisk och politisk protest mot kuppen.

Att delta i en minnesceremoni i Monedapalatset på årsdagen blir fullt logiskt ett frotterande med övervägande socialistiska och kommunistiska företrädare. Allende och kuppen 1973 väcker fortfarande mycket starka känslor och det finns en påtaglig bipolär stämning i Chile. Även om alla inte alltid refererar till kuppen och händelser både före som efter märks ändå att många förhåller sig till dessa år. Också dem som inte var födda då eller var barn och ungdomar. För några dagar sedan framträdde på det svenska residenset en grupp astronomer som berättade om det europeiska forskningsarbete som sker med hjälp av observatorier i Chile. De talade bland annat om svarta hål. Dessa går inte att iakttas men man kan anta att de finns då gaser och annat avger energi i sina allt snabbare rörelser då de dras mot det svarta hålets mitt. Så är det med 1973 och åren därefter. Även om man inte talar så mycket om det så kretsar åtskilligt kring kupptiden och det avges mängder med energi!

Terrorn har satt sina spår med kanske bortåt 90 000 personer som internerades och många av dessa som blev svårt torterade. Till det kommer bortåt 3000 personer som försvann, det vill säga mördades där kropparna sedan dumpades i havet. Vad det hittills talats mindre om är de övergrepp som även vänstern gjorde sig skyldig till även om detta inte står i proportion till eller motiverar den andra sidans våld. Det finns onekligen vissa paralleller till det spanska inbördeskriget där det först nu cirka 70 år senare börjat komma ut böcker och fackverk som problematiserar och analyserar alla grymheter, fel och brister.

I Monedapalatset stöter vi på president Michelle Bachelet som är väldigt populär bland landets 16 miljoner medborgare. Opinionsmätningar visar att hon har 70-75 procent av alla bakom sig. Enligt konstitutionen kan hon dock inte omväljas direkt för en andra mandatperiod. Glatt låter hon sig fotograferas med personer runt omkring sig. Vänliga ord och ihågkommanden strömmar ur henne. I drygt tio minuter stannar hon upp och på perfekt engelska konverserar med svenska riksdagsmän på plats medan protokollansvariga oroligt tittar på klockan och säkerhetsvakterna har det svettigt att hålla reda på den aktivt rörliga presidenten. Hon beklagar att det fortfarande finns starka politiska motsättningar i landet men uppskattar ändå att så pass många rör sig i riktning mot ökad respekt för sina motståndare. Hon betonar sitt eget inkluderande ledarskap. Och få länder har gjort så mycket för oss chilenare som ni svenskar, säger presidenten med en vänlig gest mot oss gäster. Och det säger jag inte för att smickra. Men det var smickrande, replikerar jag. Men det kommer från hjärtat, lyder hennes svar som på alla sätt verkar ärligt. Vi är också politiker, påpekas det. Då ler presidenten. Mycket brett och glatt!

torsdagen den 10:e september 2009

September i rött, vitt och blått

Chile är draperat i flaggor och färggranna serpentiner. Överallt finns kaskader av rött, vitt och blått. September är en månad av fest. Då börjar våren och den 18:e är det nationaldag med ett par dagar av ledighet. Före det passeras ett mörkare datum, den 11 september, då samhällets tudelning gör sig extra påmind genom årsdagen av kuppen 1973. Fortfarande är juntatiden något många har svårt att förhålla sig mer avspänt, försonande och förlåtande till.

Säg Chile och åtskilliga får på sin inre näthinna bilder av stränga militärer med svarta glasögon, våld och övergrepp samt unga tortyroffer. Detta är onekligen en del av sanningen. I dag handlar det dock om ett av Sydamerikas politiskt mest stabila länder. Det går att se tillbaka på år av god tillväxt vilket resulterat i förbättrade levnadsvillkor för många även om det just nu ser ut som att kontinentens ledartröja ifråga om entreprenörskap övertagits av Peru. Landet har en mycket populär vänsterpresident som dock enligt konstitutionen inte omedelbart får kandidera om för en ny fyraårig mandatperiod. Förhållandet till grannländer som Peru, Bolivia och Argentina är fortfarande spänt på grund av gamla landkonflikter (i vissa fall med rötterna i 1800-talet) men risken för militär urladdning och krig är långt mindre nu än för ett par decennier sedan.

I Sverige finns och har funnits många som lämnade Chile av politiska skäl. Idag räknar man med att det kan vara bortåt 40 000 chilenare som fortfarande är kvar. Några har efter demokratiseringen 1990 återvänt och dyker upp som affärsmän, politiker eller bara förhållandevis välbeställda pensionärer. Men visst kan åtskilliga beskrivas som varande en del av vänstern. Och omvänt var det många med röda idéer som under 1970-talet kom att engagera sig i vad som då hände i Sydamerika. Det gör att det nog finns många i Chile som tror att Sverige är socialistiskt. Av den anledningen kan det vara gott att göra något åt varandras bilder. I Chile har jag de senaste dagarna träffat flera borgerliga politiker som känner medvind. Det talas om möjligheten att få den första folkvalda presidenten från höger sedan 1958. Och utmaningarna känns igen: Det handlar om att skapa ett mer företagsvänligt klimat för jobbens skull, säkerhet genom brottsbekämpning samt förbättra resultaten inom vården och skolan.

Presidentmakten är oerhört stark i Chile liksom i resten av Sydamerika. Den som blir vald har långtgående befogenheter, formar själv regeringen och behöver inte oroa sig nämnvärt för vad kongressen (bestående av deputerarkammare med 120 ledamöter och en senat med 38) hittar på. Just nu leder i alla opinionsmätningar högerns samlade kandidat Piñera mot vänstercenterns Frei. Från sidan kommer dock en ung kandidat Marco Enriquez-Ominami som tillsammans med några socialistkolleger hoppat av det egna partiet och nu driver en mer ungdomlig valrörelse med en mix av social progressivitet, marknadsliberalism och vissa gröna tankar. Från en mycket låg nivå har han lyckats väcka visst intresse hos dem under 29 år som ändå utgör en fjärdedel av landets befolkning. Få tror att han kommer att lyckas. Den här gången. Men han ses ändå som en stigande stjärna. För hans del kan nya politiska utmaningar vänta de kommande åren medan högern hoppas kunna lägga beslag på en del av ungdomens röster inför en andra presidentomgång som sker mellan de två kandidater som fått flest röster men inte uppnått 50 procent. En kort träff med Marco Enriquez-Ominami i kongressens matsal ger intryck av en aktiv och energisk person som tar sig tid att skaka hand och säga några vänliga ord till alla personer runt om sig. Det är en god egenskap för den som vill bli vald. Oberoende av vänster eller höger, oberoende av Chile eller Sverige.

lördagen den 5:e september 2009

Politikk og kunst

Voksenåsen - Norges nationalgåva till Sverige efter andra världskriget - är inte bara ett populärt konferenshotell 501 meter ovanför Oslo utan också en kulturinstitution. Ambitionen är att presentera blandade program och utgöra en mötesplats både för personer med olika bakgrunder som från många länder.

Under huvudrubriken ”Ett nytt Norden - ett nytt konstliv” var ett antal personer inbjudna för samtal kring politik och konst. Några teman och områden att reflektera kring var särskilt utpekade: Vem kan sägas representera vem, vad följer med framväxten av främlingsfientliga stämningar och hur skapas ett inkluderande konstliv? Arne Ruth, tidigare kulturchef på Dagens Nyheter, utvecklade i ett inledningsanförande några av tankarna. Han talade bland annat om behovet av ”blandkultur”. För egen del polemiserade jag mot det begreppet. Är inte all kultur egentligen i sig själv öppen och utsatt för förändringar och påverkan? Levande kultur har alltid såväl in- som utgångar för nya impulser. Däremot finns det anledning att lyfta fram det kosmopolitiska som ideal - intresse och nyfikenhet för annat än det som kan beskrivas som det för den enskilde invanda och självklara. Med trygghet i var man själv befinner sig går det att närma sig någon annan och något annat.

En del i det seminarium som arrangerades på Voksenåsen var att konstnärer och politiker från de fem olika nordiska länderna tillsammans skulle gestalta och samtala om kulturen hemmavid. Konstnären och performanceskaparen Valeria Montti och jag representerade det svenska. Hon inledde med en uppsättning där just frågor kring identitet och stereotyper gestaltades. Den postmoderna insikten är väl det öppna och rörliga kulturbegreppet. Som person kan det vara som att färdas med tåg där det går att kliva av vid vissa stationer. Det är inte alldeles ointressant att veta var man kommer ifrån men samtidigt fullt möjligt att uppskatta och gilla det ställe där man just nu befinner sig. Den stora kulturutmaningen blir att forma samhällen där samexistens är möjligt. Detta är en av västerlandets största utmaningar!

Spännande är det också att reflektera kring nationalismens ställning i de olika nordiska länderna. I vårt södra grannland förs gärna och ofta debatter om vad danskheten innebär och om så kallade danska värderingar (vilka sällan skiljer sig särskilt mycket från hur det resoneras i resten av Norden eller för den delen Europa). Norge, Finland och Island är relativt sett unga stater medan Sverige väl är det som har den mest hälsosamt mest avspända inställningen till nationsbygget.

Marco Goli, sociolog verksam i Danmark och bosatt i Sverige, visade en del forskningsresultat kring politisk deltagande från invandrargrupper. Bland annat noterade han att i vårt södra grannland skall gärna den som kommit utifrån överensstämma med en av två dominerande bilder: Den väldigt religiösa personen eller den helt ickereligiösa. Det är svårt för andra att göra sig gällande. Inte minst därför att media gärna speglar situationen på just detta polariserade sätt. Men det leder också till att personer kan uttala sig som företrädare för hela grupper utan att de nödvändigtvis är representativa. En annan intressant slutsats han dragit var att ju mer integrerade olika grupper är i Danmark desto lägre grad av politisk aktivitet. Istället finns ett engagemang i andra delar av samhället. För många partier, i hela Norden, som önskar bredda kretsen av förtroendevalda är detta ett forskningsrön att fundera kring då det visar vikten av att just söka nya medlemmar och företrädare i det aktiva civila samhället. Forskaren Robert Putnam har ju tidigare talat om betydelsen av ett levande föreningsliv som exempelvis körer och bowlingsällskap och en god demokrati.

Visst hör politik och konst ihop på många sätt! Inte minst på en så trevlig och inspirerande plats som Voksenåsen!

tisdagen den 1:e september 2009

Om hot mot Östersjösäkerhet

New Security Challenges löd rubriken på det 18:e mötet arrangerat av Östersjökonferensen (Baltic Sea Parliamentary Conference, BSPC). Under ett par dagar träffades nationella och regionala företrädare från dussinet stater för att diskutera ett antal gemensamma utmaningar. Organisationen har sin grund i försöken att strax efter Berlinmurens fall för tjugo år sedan snabbt få in nya företrädare för Öst- och Centraleuropa i fungerande nätverk. I dag är de tre baltiska republikerna och Polen fullvärdiga medlemmar av EU och Nato. Så en del av strukturerna kan sägas ha överlevt sig själva. Å andra sidan är detta en kontaktyta Ryssland fortfarande prioriterar och till detta möte var företrädare för Vitryssland inbjudna även om de inte precis möttes med öppna famnen med tanke på det som sker i landet. Internationell isolering är besvärande, vilket märktes på försöken att få bli tagen som en likvärdig. Detta bör naturligtvis nyttjas av oss andra för att sätta tryck på Vitryssland. Vägen är vidöppen under förutsättning att oppositionen tillåts verka samt att fria media och oberoende domstolar garanteras.

Det finns skäl att glädja sig åt utvecklingen i närområdet. Det handlar om grannländer, likt de baltiska republikerna, som inte längre ockuperas av Röda Armén. Och tisdag 1 september hågkoms på fler håll i Europa krigsstarten för 70 år sedan. Framme vid strandkanten invid konferenshotellet i Nyborg där Östersjöparlamentarikerna träffades fanns en minnessten över fyra danska soldater som kämpat för stadens frihet 29 augusti 1943. Någon hade uppenbarligen för ett par dagar sedan lagt ned en bukett röda och vita blommor för att hedra dessa hjältar. Kriget och förtrycket är hela tiden närvarande i vår kontinents historia. Därför är det också viktigt att finna organ som arbetar med att skapa förtroende. BSPC kan vara ett sådant.

När det gäller gemensamma hot mot Östersjöområdet listades några av dessa. Det handlar exempelvis om miljö och klimat. Om migrationsströmmar och den desperation som på sina håll kan följa med finanskrisen. För egen del efterlyste jag en tydligare koppling mellan kampen om råvarutillgångar och energi med de säkerhets- och försvarspolitiska överväganden länder kan göra. Det går exempelvis inte att betrakta den tänkta gasledningen på Östersjöns botten på annat sätt.

Tisdagens arbete kretsade mycket kring de hot som organiserad brottslighet utgör. Det går inte annat än att hålla med. Eva Biaudet sade som det är: Trafficking är vår tids slaveri. En företrädare för tysk polis pekade på hur den vanliga ekonomin riskerar att bli allt mer beroende av den illegala. Maffian och den tunga kriminaliteten omsätter motsvarande 2-3 procent av västvärldens BNP. Självfallet påverkas andra aktörer. Just därför är det viktigt att reagera mot drog- och människohandel, mot penningtvätt och smuggling. Biter sig brottsligheten fast utgör den ett reellt hot mot många stater.

I ett anförande höll jag med om mycket men påpekade att det också i sådana här sammanhang är viktigt att inte bara tala om Internets baksidor utan också se de positiva friheter och möjligheter som skapas. Därför var det anmärkningsvärt att så många så länge under konferensen kunde undvika att nämna viktiga ting som integritet. Rättsstatens mekanismer behövs även här. Med adress mot Ryssland fanns det dock anledning att varna för att bli ett vilda västern inom upphovsrättens område där film, musik och böcker illegalt läggs ut. Och med fokus på Vitryssland förklarades hur hemskt det är när regimer släcker ned eller stör oppositionellas hemsidor och datatrafik. Det sker inte bara i Burma, Iran och Fastlandskina utan även i vårt närområde.

Ifråga om knark och droger behövs en bättre samordning när det gäller att kriminalisera preparat. Idag kan en hel del beställas via nätet och sedan skickas per post från länder som ser mellan fingrarna när det gäller exempelvis steroider eller illegala mediciner. Den organiserade brottslighet som ägnar sig åt människohandel, narkotika och illegala vapen är på många sätt hot mot vår säkerhet. Det var knappast för att unga flickor skulle säljas som slavar eller människor skulle dö av en överdos på en skitig toalett fyra unga män den 29 augusti 1943 gjorde vad de ansåg vara sin plikt och vad som förväntades av dem. Minnet av dem förtjänar att vi arbetar för ett bättre Europa och Östersjöområde!