Politikk og kunst

Voksenåsen - Norges nationalgåva till Sverige efter andra världskriget - är inte bara ett populärt konferenshotell 501 meter ovanför Oslo utan också en kulturinstitution. Ambitionen är att presentera blandade program och utgöra en mötesplats både för personer med olika bakgrunder som från många länder.

Under huvudrubriken ”Ett nytt Norden - ett nytt konstliv” var ett antal personer inbjudna för samtal kring politik och konst. Några teman och områden att reflektera kring var särskilt utpekade: Vem kan sägas representera vem, vad följer med framväxten av främlingsfientliga stämningar och hur skapas ett inkluderande konstliv? Arne Ruth, tidigare kulturchef på Dagens Nyheter, utvecklade i ett inledningsanförande några av tankarna. Han talade bland annat om behovet av ”blandkultur”. För egen del polemiserade jag mot det begreppet. Är inte all kultur egentligen i sig själv öppen och utsatt för förändringar och påverkan? Levande kultur har alltid såväl in- som utgångar för nya impulser. Däremot finns det anledning att lyfta fram det kosmopolitiska som ideal - intresse och nyfikenhet för annat än det som kan beskrivas som det för den enskilde invanda och självklara. Med trygghet i var man själv befinner sig går det att närma sig någon annan och något annat.

En del i det seminarium som arrangerades på Voksenåsen var att konstnärer och politiker från de fem olika nordiska länderna tillsammans skulle gestalta och samtala om kulturen hemmavid. Konstnären och performanceskaparen Valeria Montti och jag representerade det svenska. Hon inledde med en uppsättning där just frågor kring identitet och stereotyper gestaltades. Den postmoderna insikten är väl det öppna och rörliga kulturbegreppet. Som person kan det vara som att färdas med tåg där det går att kliva av vid vissa stationer. Det är inte alldeles ointressant att veta var man kommer ifrån men samtidigt fullt möjligt att uppskatta och gilla det ställe där man just nu befinner sig. Den stora kulturutmaningen blir att forma samhällen där samexistens är möjligt. Detta är en av västerlandets största utmaningar!

Spännande är det också att reflektera kring nationalismens ställning i de olika nordiska länderna. I vårt södra grannland förs gärna och ofta debatter om vad danskheten innebär och om så kallade danska värderingar (vilka sällan skiljer sig särskilt mycket från hur det resoneras i resten av Norden eller för den delen Europa). Norge, Finland och Island är relativt sett unga stater medan Sverige väl är det som har den mest hälsosamt mest avspända inställningen till nationsbygget.

Marco Goli, sociolog verksam i Danmark och bosatt i Sverige, visade en del forskningsresultat kring politisk deltagande från invandrargrupper. Bland annat noterade han att i vårt södra grannland skall gärna den som kommit utifrån överensstämma med en av två dominerande bilder: Den väldigt religiösa personen eller den helt ickereligiösa. Det är svårt för andra att göra sig gällande. Inte minst därför att media gärna speglar situationen på just detta polariserade sätt. Men det leder också till att personer kan uttala sig som företrädare för hela grupper utan att de nödvändigtvis är representativa. En annan intressant slutsats han dragit var att ju mer integrerade olika grupper är i Danmark desto lägre grad av politisk aktivitet. Istället finns ett engagemang i andra delar av samhället. För många partier, i hela Norden, som önskar bredda kretsen av förtroendevalda är detta ett forskningsrön att fundera kring då det visar vikten av att just söka nya medlemmar och företrädare i det aktiva civila samhället. Forskaren Robert Putnam har ju tidigare talat om betydelsen av ett levande föreningsliv som exempelvis körer och bowlingsällskap och en god demokrati.

Visst hör politik och konst ihop på många sätt! Inte minst på en så trevlig och inspirerande plats som Voksenåsen!