torsdagen den 10:e september 2009

September i rött, vitt och blått

Chile är draperat i flaggor och färggranna serpentiner. Överallt finns kaskader av rött, vitt och blått. September är en månad av fest. Då börjar våren och den 18:e är det nationaldag med ett par dagar av ledighet. Före det passeras ett mörkare datum, den 11 september, då samhällets tudelning gör sig extra påmind genom årsdagen av kuppen 1973. Fortfarande är juntatiden något många har svårt att förhålla sig mer avspänt, försonande och förlåtande till.

Säg Chile och åtskilliga får på sin inre näthinna bilder av stränga militärer med svarta glasögon, våld och övergrepp samt unga tortyroffer. Detta är onekligen en del av sanningen. I dag handlar det dock om ett av Sydamerikas politiskt mest stabila länder. Det går att se tillbaka på år av god tillväxt vilket resulterat i förbättrade levnadsvillkor för många även om det just nu ser ut som att kontinentens ledartröja ifråga om entreprenörskap övertagits av Peru. Landet har en mycket populär vänsterpresident som dock enligt konstitutionen inte omedelbart får kandidera om för en ny fyraårig mandatperiod. Förhållandet till grannländer som Peru, Bolivia och Argentina är fortfarande spänt på grund av gamla landkonflikter (i vissa fall med rötterna i 1800-talet) men risken för militär urladdning och krig är långt mindre nu än för ett par decennier sedan.

I Sverige finns och har funnits många som lämnade Chile av politiska skäl. Idag räknar man med att det kan vara bortåt 40 000 chilenare som fortfarande är kvar. Några har efter demokratiseringen 1990 återvänt och dyker upp som affärsmän, politiker eller bara förhållandevis välbeställda pensionärer. Men visst kan åtskilliga beskrivas som varande en del av vänstern. Och omvänt var det många med röda idéer som under 1970-talet kom att engagera sig i vad som då hände i Sydamerika. Det gör att det nog finns många i Chile som tror att Sverige är socialistiskt. Av den anledningen kan det vara gott att göra något åt varandras bilder. I Chile har jag de senaste dagarna träffat flera borgerliga politiker som känner medvind. Det talas om möjligheten att få den första folkvalda presidenten från höger sedan 1958. Och utmaningarna känns igen: Det handlar om att skapa ett mer företagsvänligt klimat för jobbens skull, säkerhet genom brottsbekämpning samt förbättra resultaten inom vården och skolan.

Presidentmakten är oerhört stark i Chile liksom i resten av Sydamerika. Den som blir vald har långtgående befogenheter, formar själv regeringen och behöver inte oroa sig nämnvärt för vad kongressen (bestående av deputerarkammare med 120 ledamöter och en senat med 38) hittar på. Just nu leder i alla opinionsmätningar högerns samlade kandidat Piñera mot vänstercenterns Frei. Från sidan kommer dock en ung kandidat Marco Enriquez-Ominami som tillsammans med några socialistkolleger hoppat av det egna partiet och nu driver en mer ungdomlig valrörelse med en mix av social progressivitet, marknadsliberalism och vissa gröna tankar. Från en mycket låg nivå har han lyckats väcka visst intresse hos dem under 29 år som ändå utgör en fjärdedel av landets befolkning. Få tror att han kommer att lyckas. Den här gången. Men han ses ändå som en stigande stjärna. För hans del kan nya politiska utmaningar vänta de kommande åren medan högern hoppas kunna lägga beslag på en del av ungdomens röster inför en andra presidentomgång som sker mellan de två kandidater som fått flest röster men inte uppnått 50 procent. En kort träff med Marco Enriquez-Ominami i kongressens matsal ger intryck av en aktiv och energisk person som tar sig tid att skaka hand och säga några vänliga ord till alla personer runt om sig. Det är en god egenskap för den som vill bli vald. Oberoende av vänster eller höger, oberoende av Chile eller Sverige.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar