Ett kulturhus. Ännu ett kulturhus. Och så ett till!

Med ett par dagars distans till besöket i Chile slås man av hur oerhört centralstyrt landet är. Och det är inget nytt eller som kommit som ett resultat av kuppen 1973 utan en del av det historiska nationsbyggandet. För övrigt firar Chile 200 år som land 2010. Förberedelserna är i full gång. Inte minst används olika kulturella uttryck för att manifestera ”Bicentenario”. Det handlar om uppsatstävlingar, diktskrivande och musikarrangemang. En fototävling har avgjorts där det gällt att fånga alla landets herrelösa men ändå ganska välmående hundar på bild. En del länder har också överlämnat eller har för avsikt att komma med storstilade gåvor som tunnelbaneutsmyckningar. På frågan vad Sverige funderade på att överräcka skruvade många riksdagsledamöter förläget på sig.


Chile som en stark nationalstat står rent av i kontrast till ett land som Sverige med ändå rätt tung Stockholmsdominans. I jämförelserna märks ändå det lokala självstyret. När det förklarades att centrala beslut sedan skall tolkas och genomföras av 290 kommuner samt landsting och regioner såg somliga rätt förvånande ut. Här i Chile är det på annat sätt. Och så berättades exempelvis om planerna på kulturhus. Beslut har fattats om att ett sådant skall finnas i alla kommuner med fler än 50 000 invånare. 30 var redan klara. 30 håller på att uppföras och tio återstår. Men där skall byggen igång under de närmaste månaderna. Inget sades om innehåll. Och inget heller om vad människorna lokalt efterfrågat. Onekligen blev det något av sovjetisk planekonomi över det hela med generalsekreteraren mässande om en traktor, ännu en traktor och så en traktor till. Fast nu handlade det om kulturhus.


Den bild jag bar med mig till Chile var att det handlade om ett bokälskande folk. Pablo Neruda och Gabriella Mistral är ju två Nobelpristagare. Istället berättades att väldigt få läste. En undersökning visade att endast en miljon av landets 16 miljoner hade läst en bok förra året. Besök i några affärer avslöjade dock stora skatter med den fantastiska möjlighet som spanska språket öppnar och en enorm tillgång till bra litteratur från så många länder. Här fanns intressanta filosofiböcker om gamla tänkare som Hegel sida vid sida med franska postmodernister, naturligtvis en hel del historia och biografier. Det som just nu var väldigt populärt och sålde bra var Stieg Larsson översatt till spanska. Trilogin har gjort succé även i Chile vilket inte minst bekräftades vid samtal med talmannen i kongressens deputerarkammare. Han representerade ett högerparti men hade ändå mycket gott att säga om Sverige. Som tidigare landsslagsåkare i slalom för Chile gillade han ju Stenmark. Och så hade han läst Stieg Larssons böcker. Väldigt bra. Och snart finns de väl i ett kulturhus nära även honom i den 4000 kilometer avlånga nationalstaten!