Bland kassar med barnböcker

Det lilla huset på gården har rensats. Hustrun har velat kasta. Själv har jag försökt rädda undan kartonger genom att bära ut dem till ny lagring, fast den här gången i det gamla kostallet. Plötsligt hittade vi papperskassar med barnens gamla böcker. Där var en påse, och så en till och slutligen hade åtta eller nio rätt tungt lastade sändningar stuvats om.

Det väcker minnen att bläddra i det man läste tillsammans för tio, tolv år sedan. Samtidigt finns det kvalitet i välgjorda barnböcker som gör att de klarar tidens tand bättre än mycket annan litteratur. De blir gärna tidlösa.

Precis när barnen var små kom de första böckerna med Mulle Meck av Georg Johansson och Jens Ahlbom. Ett antal gånger har vi läst hur det byggts hus, bil eller flygplan. Mamma Mu av Jujja och Tomas Wieslander med bilder av Sven Nordqvist brukade uppskattas ifall man i samband med högläsningen gav kråkan och kossan olika röster. Något av favoriten var Lars Klintings Castor. Den lilla figuren bakade, snickrade, målade och odlade till innehållsrika bilder och ett enkelt språk. Varje bok kunde läsas ett par tre gånger innan barnet, eller mer troligt pappan, somnat.

Att läsa för sina barn är något mycket fint. Man kommer samman och delar en gemensam upplevelse. Tillsammans är det en upptäcktsfärd både i det boken handlar om som språket. Repetitionen, att göra om något, skapar trygghet och känsla för tradition. Uppmaningen är enkel: Läs, och läs gärna för varandra.

Längre ned i några av kassarna ligger Astrid Lindgrens böcker: Emil, Bullerbyn och Saltkråkan. I allt det till synes enkla och ganska vardagliga finns ändå bilder och glimtar både av hur liv varit och hur liv skall levas. Och stor litteratur handlar gärna just om öden. Allt är inte stora volymer och händelser om krig och fred utan just detta vardagliga som att baka eller sy. Eller för den delen njuta av svensk sommar invid glittrande vatten som just Saltkråkan!