Det har nu gått ett par dagar sedan beskedet kom att sportbilstillverkaren Spyker Cars köper Saab. Bilder av jublande anställda i Trollhättan har sänts ut över världen, i vart fall över hela Sverige. Och Spykers VD har varit medialt tillgänglig på ett föredömligt sätt och charmigt besvarat mångas frågor även om åtskilliga undringar, funderingar och invändningar kvarstår.
De Saabanställda kan i detta läge utses till vinnare. Så även själva varumärket. Näringsminister Maud Olofsson (C) förtjänar också mycket beröm för att ha orkat stå emot de mycket hårda opinionsvindar som dragit fram de senaste månaderna. Socialdemokrater som Mona Sahlin och Tomas Eneroth, som stått bredvid och försökt blåsa på, har nu själva fångats av tornadon och virvlar uppåt mot allt högre höjder. För vem fick rätt? Inte var det alla de S-politiker som krävt att regeringen skall göra mer och lån eller stöd borde utlovas. Alla de pengar, skattebetalarnas pengar, som Sahlin viftat med hade hamnat hos den amerikanska ägaren GM om inte Maud Olofsson och Alliansregeringen stått emot. I Spyker Cars finns en ny ägare på plats utan att den svenska staten sitter med en mängd aktier som tvingat politikerna att agera företagsledare.
Till landets alla socialdemokrater som varit upprörda de senaste månaderna går det att rikta frågor på temat: Tänk om vi följt ert förslag i oktober? I november? I december? Eller i början av januari? Hur mycket av skattebetalarnas pengar hade då riskerats?
Självfallet finns det anledning att tro att även socialdemokrater uppskattar den lösning som nu kommit till stånd. Men det är inte i enlighet med de tankar man själv drivit utan där har den statliga närvaron och delaktigheten varit så mycket större och starkare!
Regeringens försiktighet och ansvarstagande har helt enkelt gett utdelning!
Intressant är också de uppgifter som nu förekommer om att Säpo förmedlat uppgifter vidare till de amerikanska myndigheterna och GM om tidigare ägarintressenter i Spyker Cars. I kulisserna uppges den ryska familjen Antonov ha figurerat med kontakter i den undre världen. Det skall förklara att Antonov nu köpts ut.
Ingen borde förvånas. Det är inte första gången oerhört rika personer i Ryssland kan kopplas till korruption och även den högsta makten. De pengar som dragits in på olagligheter skall både ”tvättas” som investeras någonstans. Det finns skäl att vara försiktig med ryskt kapital. Och det finns också anledning att inse det möjliga samband som kan finnas mellan skumraskaffärer och Kreml.
Den svenska regeringen har sett nyktert på Saab under hela den tid det talats om försäljning. Det hade varit befriande med samma typ av klarsynthet även ifråga om dagens Ryssland!
lördag 30 januari 2010
torsdag 28 januari 2010
Burkfrågan!
26 och 27 januari har Nordiska rådets partigrupper och utskott varit samlade till möten i Köpenhamn. Som vanligt innebär det en blandad kompott av politiska frågor och utmaningar. Intressant men samtidigt oroväckande var det att höra resonemangen kring den kommande folkomröstningen på Island. Allt pekar nämligen på ett nej till den framförhandlade uppgörelsen med Storbritannien och Nederländerna för att kompensera för de förluster som uppkom i och med att Icesave gick omkull under bankkraschen. Ytterst handlar det ju om att behandla alla europeiska medborgare lika. Villkoren anses vara alltför tuffa. Men då borde väl mer kraft läggas på att finna en ny överenskommelse än att med full fart springa mot den urladdning som ett nej innebär. Det kommer att kraftigt försvåra Islands möjligheter att bli EU-medlem och troligtvis leda till valutaproblem för den isländska kronan. Det senare kan påverka även Norge, Danmark och Sverige då utländska placerare inte alltid förstår skillnaden mellan de olika länderna - krona som krona. Och frågan är vad som händer med de lånegarantier som även Sverige ställt sig bakom? Det kan bli några turbulenta veckor för Norden framöver.
För egen del är jag ledamot av Medborgar- och konsumentutskottet. Det ansvarar för exempelvis konstitutionella frågor samt medborgerliga fri- och rättigheter. Den senaste tiden har det också arbetats en hel del med vardagsutmaningar för många nordbor som exempelvis telefonförsäljning där privatpersoner känner sig ordentligt lurade efter att plötsligt börjat ”prenumerera” på underkläder som strumpor och kalsonger per post.
I Köpenhamn redovisade även utredaren Jan Rehnberg en del av de slutsatser han dragit kring möjligheten att skapa ett gemensamt pant- och retursystem i Norden. I mars kommer hans slutrapport med rekommendationer. Beräkningar visar att det kan handla om 1 000 miljoner förpackningar. En del hamnar i återvinningen, men en del slängs också i naturen och bidrar till nedskräpningen. I Skåne är ju åtskilliga av aluminiumburkarna inköpta i Tyskland. Därför är det viktigt att fundera på om det går att koppla samman det som förs in från Tyskland i en gemensam nordisk lösning. Mycket av den öl som säljs fraktas ned med lastbilar från svenska och danska bryggerier för att sedan fraktas tillbaka norrut i personbilar. För Finlands del gäller en liknande utmaning i alkoholtrafiken till och från Estland.
En annan fråga som utskottsbehandlades var förslaget om en rekommendation till de nordiska ländernas regeringar att göra något åt de bankavgifter som drabbar privatpersoner när de flyttar pengar mellan konton i Norden. Att exempelvis sända 100 kronor från Norge till Finland kostar 50 och sedan kostar det ytterligare 50 kronor att ta emot. Så kan vi inte ha det! Det måste vara enkelt att leva i Norden. I sammanhanget kan konstateras att svenska bankar jämförelsevis är bäst på att undvika extraavgifter. Endast till Färöarna kan ett påslag på 29 kronor noteras och det kostar 20 respektive 15 kronor att ta emot från Danmark och Norge. Att sända från Danmark är belagt med avgifter till samtliga andra länder! Och som mest kan det kosta 60 kronor att sända från Norge till Finland.
Det är viktigt att just vardagsperspektivet lyfts fram i det nordiska arbetet. Inte minst konsumentfrågor är ett bra och vettigt sådant område.
I Köpenhamn redovisade också den isländska delegationen sina prioriteringar inför ordförandeskapet i Nordiska rådet under 2010. Helgi Hjörvar från socialdemokraterna är ordförande med Illugi Gunnarsson från borgerligt konservativa självständighetspartiet som vice ordförande. Bland annat betonades bekämpande av kriminalitet men också ett fördjupat samarbete i fråga om försvars- och säkerhetspolitik. En inriktning helt i linje med det moderaterna tillsammans med systerpartier drivit. Självfallet berördes också möjligheterna att se public service från de olika nordiska länderna. Det är något som varit aktuellt i många år och oftast stöter på problem ifråga om upphovsrätt och sändningsrättigheter. Finns samtidigt ambitionen torde det vara möjligt att finna lösningar. Inte minst erbjuder Internet och TV-play nya möjligheter.
Det gäller att utnyttja dessa. Som vanligt i Norden!
För egen del är jag ledamot av Medborgar- och konsumentutskottet. Det ansvarar för exempelvis konstitutionella frågor samt medborgerliga fri- och rättigheter. Den senaste tiden har det också arbetats en hel del med vardagsutmaningar för många nordbor som exempelvis telefonförsäljning där privatpersoner känner sig ordentligt lurade efter att plötsligt börjat ”prenumerera” på underkläder som strumpor och kalsonger per post.
I Köpenhamn redovisade även utredaren Jan Rehnberg en del av de slutsatser han dragit kring möjligheten att skapa ett gemensamt pant- och retursystem i Norden. I mars kommer hans slutrapport med rekommendationer. Beräkningar visar att det kan handla om 1 000 miljoner förpackningar. En del hamnar i återvinningen, men en del slängs också i naturen och bidrar till nedskräpningen. I Skåne är ju åtskilliga av aluminiumburkarna inköpta i Tyskland. Därför är det viktigt att fundera på om det går att koppla samman det som förs in från Tyskland i en gemensam nordisk lösning. Mycket av den öl som säljs fraktas ned med lastbilar från svenska och danska bryggerier för att sedan fraktas tillbaka norrut i personbilar. För Finlands del gäller en liknande utmaning i alkoholtrafiken till och från Estland.
En annan fråga som utskottsbehandlades var förslaget om en rekommendation till de nordiska ländernas regeringar att göra något åt de bankavgifter som drabbar privatpersoner när de flyttar pengar mellan konton i Norden. Att exempelvis sända 100 kronor från Norge till Finland kostar 50 och sedan kostar det ytterligare 50 kronor att ta emot. Så kan vi inte ha det! Det måste vara enkelt att leva i Norden. I sammanhanget kan konstateras att svenska bankar jämförelsevis är bäst på att undvika extraavgifter. Endast till Färöarna kan ett påslag på 29 kronor noteras och det kostar 20 respektive 15 kronor att ta emot från Danmark och Norge. Att sända från Danmark är belagt med avgifter till samtliga andra länder! Och som mest kan det kosta 60 kronor att sända från Norge till Finland.
Det är viktigt att just vardagsperspektivet lyfts fram i det nordiska arbetet. Inte minst konsumentfrågor är ett bra och vettigt sådant område.
I Köpenhamn redovisade också den isländska delegationen sina prioriteringar inför ordförandeskapet i Nordiska rådet under 2010. Helgi Hjörvar från socialdemokraterna är ordförande med Illugi Gunnarsson från borgerligt konservativa självständighetspartiet som vice ordförande. Bland annat betonades bekämpande av kriminalitet men också ett fördjupat samarbete i fråga om försvars- och säkerhetspolitik. En inriktning helt i linje med det moderaterna tillsammans med systerpartier drivit. Självfallet berördes också möjligheterna att se public service från de olika nordiska länderna. Det är något som varit aktuellt i många år och oftast stöter på problem ifråga om upphovsrätt och sändningsrättigheter. Finns samtidigt ambitionen torde det vara möjligt att finna lösningar. Inte minst erbjuder Internet och TV-play nya möjligheter.
Det gäller att utnyttja dessa. Som vanligt i Norden!
måndag 25 januari 2010
Sverige behöver en Sydamerikapolitik
Egentligen är det konstigt att intresset för vad som sker i Sydamerika är så pass svalt i Sverige. Under 1970-talet kom många som flyktingar eller frihetstörstande från kontinenten. En del har återvänt. Efter en tid i T-banan eller som taxichaufför är de nu företagare eller inom administrationen i sina forna, numera mer demokratiskt stabila, hemländer. Deras barn och barnbarn, på båda sidor Atlanten, har med tvåspråkighet och kännedom om flera kulturer unika möjligheter att agera brobyggare. Och på mina egna hyllor finns böcker av Jorge Luis Borges och Alberto Manguel. Nobelpriset i litteratur har genom åren delats ut till exempelvis Gabriela Mistral, Pablo Neruda och Gabriel Garcia Marques.
I svensk radio och TV har förvisso Kuba väckt intresse de senaste femtio åren sedan kommunisternas maktövertagande. Hugo Chavez i Venezuela har sina anhängare i västerlandet trots rätt välgrundade misstankar om valfusk och bevisligen ambitionen att tysta oppositionens medieröster. Men det finns spännande saker som händer i så många andra av länderna. Riktiga, allvarliga och betydelsefulla ting. Det handlar om ekonomisk utveckling, kultur men också ambitioner inom miljö- och klimatområdet. Det senaste är också den politiska förändring som kanske inletts med ickesocialistiska framgångar både i kongress- som presidentvalen i Chile. För första gången på runt ett halvsekel kommer det i Santiago att finnas en i demokratiska val utsedd statschef med uttalad högerprofil.
Kring detta reflekterade jag i en artikel publicerad i Svensk Tidskrift där en svensk Sydamerikapolitik efterlyses. Bland annat skriver jag:
”I september var delar av riksdagens kulturutskott på besök i Chile. Möjlighet gavs att träffa och samtala med landets mycket populära vänsterpresident Michelle Bachelet. Under sin tid vid makten har hon utövat stort inflytande/…/
Besöket gav möjligheter att göra upp med en del fördomar. För bilden av Sverige bland många chilenska politiker var att det är ett rött land och därför kom det som något av en överraskning att det sedan 2006 finns en Alliansregering på plats. Och motsvarande bild av Chile är väl att där också finns många socialistiska företrädare vilket ordentligt jävades vid en sammankomst i kongressen i Valparaiso då talmannen i deputeradekammaren tog emot som företrädare för landets största parti, UDI på högerkanten/…/
Sydamerika har många länder vars ekonomiska styrka växt under senare år. Chile har klarat av den finansiella kris som rasat världen över förhållandevis bra och kan se tillbaka på ett antal år av hög tillväxt. Peru drar till sig allt större intresse och investeringar. Och Brasilien är på väg att bli en viktig aktör i internationella sammanhang.
I Sverige märks dock allt detta föga. Det finns skäl att efterlysa en sammanhållen Sydamerikapolitik”
Artikeln i sin helhet finns på: http://www.svensktidskrift.se
I svensk radio och TV har förvisso Kuba väckt intresse de senaste femtio åren sedan kommunisternas maktövertagande. Hugo Chavez i Venezuela har sina anhängare i västerlandet trots rätt välgrundade misstankar om valfusk och bevisligen ambitionen att tysta oppositionens medieröster. Men det finns spännande saker som händer i så många andra av länderna. Riktiga, allvarliga och betydelsefulla ting. Det handlar om ekonomisk utveckling, kultur men också ambitioner inom miljö- och klimatområdet. Det senaste är också den politiska förändring som kanske inletts med ickesocialistiska framgångar både i kongress- som presidentvalen i Chile. För första gången på runt ett halvsekel kommer det i Santiago att finnas en i demokratiska val utsedd statschef med uttalad högerprofil.
Kring detta reflekterade jag i en artikel publicerad i Svensk Tidskrift där en svensk Sydamerikapolitik efterlyses. Bland annat skriver jag:
”I september var delar av riksdagens kulturutskott på besök i Chile. Möjlighet gavs att träffa och samtala med landets mycket populära vänsterpresident Michelle Bachelet. Under sin tid vid makten har hon utövat stort inflytande/…/
Besöket gav möjligheter att göra upp med en del fördomar. För bilden av Sverige bland många chilenska politiker var att det är ett rött land och därför kom det som något av en överraskning att det sedan 2006 finns en Alliansregering på plats. Och motsvarande bild av Chile är väl att där också finns många socialistiska företrädare vilket ordentligt jävades vid en sammankomst i kongressen i Valparaiso då talmannen i deputeradekammaren tog emot som företrädare för landets största parti, UDI på högerkanten/…/
Sydamerika har många länder vars ekonomiska styrka växt under senare år. Chile har klarat av den finansiella kris som rasat världen över förhållandevis bra och kan se tillbaka på ett antal år av hög tillväxt. Peru drar till sig allt större intresse och investeringar. Och Brasilien är på väg att bli en viktig aktör i internationella sammanhang.
I Sverige märks dock allt detta föga. Det finns skäl att efterlysa en sammanhållen Sydamerikapolitik”
Artikeln i sin helhet finns på: http://www.svensktidskrift.se
torsdag 21 januari 2010
Bra Bildt kan bättre
Jag gillar Carl Bildt. Som politiker under senare år är han en av få som ibland går sina egna vägar. I debatter är det ett sant nöje att lyssna till utrikesministern när han som bakgrundsteckning till ett problem redogör för den historiska utvecklingen från Atlantkusten till Sidenvägen. I Sverige har vi inte för många ledande företrädare med lyskraft utan för få.
Vid riksdagens frågestund i torsdags var han en av fem regeringsmedlemmar på plats. Jag lyfte då frågan om Säpoarkiven och de möjliga uppgifter om svenska Stasiinformatörer som kan finnas där. Är det inte tid att offentliggöra och föra en seriös debatt? Kring detta har jag ju väckt riksdagsmotion och skrivit ett antal debattartiklar. För någon månad sedan framfördes önskemålet i en gemensam text av riksdagskollegan Mats Johansson och undertecknad i Svenska Dagbladet.
Nja, Carl Bildt kom med invändningar. Det mest bärande argumentet var att någon som nu möjligtvis finns i Säpos rullor kan vara felaktigt utpekad. Än angelägnare då att de personerna kan rätta till medan de fortfarande lever och kan ta strid för sin heder! Nog är det väl lika rimligt att vi fastställer identiteten på dem som sprang främmande makts ärenden som att vi får reda på sanningen om de u-båtar som kränkte svenska vatten under 1980-talet - det senare en fråga som Carl Bildt på sin tid var starkt engagerad i.
I debatten medgav Carl Bildt att han också tagit del av dessa Säpouppgifter. Men bedömningen var att det nog inte är tillräckligt relevant för att offentliggöra. Det går ju faktiskt inte att veta förrän arkiven öppnats!
Frågor och svar bifogas i sin helhet med utdrag ur riksdagens protokoll:
Dokumentation om öststatsinformatörer i Sverige under kalla kriget
Anf. 42 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister Carl Bildt. I år 2010 är det 21 år sedan det fantastiska året 1989 då Berlinmuren föll i november och frihetsvindarna blåste fram över vår kontinent. Inte minst har Carl Bildt själv som person varit delaktig utifrån ett svenskt perspektiv i detta enormt fantastiska förändringsarbete.
Dock finns det också en skugga från den här tiden. Vi vet att det fanns informatörer för olika länders säkerhetstjänster även i andra länder och till och med i Sverige. För ett par månader sedan kom Birgitta Almgren ut med en bok, Inte bara Stasi, där man kartlade en del av de nätverk som fanns. Vi hade ett vänskapsförbund mellan Sverige och DDR. Är det inte rätt tid att börja öppna en del av de här arkiven?
Min första fråga utifrån ett europeiskt perspektiv till Carl Bildt är: Kan mer göras för att uppmärksamma de Stasiinformatörer som har funnits i andra länder?
Den andra frågan går till Carl Bildt som medlem av den svenska regeringen. Borde vi inte öppna Säpos arkiv när det gäller svenska Stasiinformatörer?
Anf. 43 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Vi har en lagstiftning där man successivt har möjlighet att öppna Säpos arkiv. Vi har sett en del exempel på vad det kan leda till under den allra senaste tiden. Det är en lagstiftning, och den ska hanteras som en sådan, det vill säga att det får man ta alldeles oavsett om det är informatörer åt det ena eller det andra hållet. Jag kan inte se att det finns någon möjlighet att göra någonting utöver detta. En lagstiftning finns vad gäller den öppenhet som är möjlig i det sammanhanget.
I andra länder är det lite andra förhållanden. I Tyskland har man en betydande öppenhet. Där handlar det om informatörer som är av den arten att det handlar mer om interna säkerhetsfrågor. Där har man möjlighet att gå in och titta i sina egna arkiv i den före detta östtyska statssäkerhetstjänsten. Vad gäller underrättelsearkiv är det än så länge något annorlunda. Det kan delvis ibland ha samband med att delar av denna information fortfarande kan vara relevant från säkerhetsutgångspunkt.
Anf. 44 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Tack för det, herr utrikesminister! Naturligtvis är det så att det också handlar om en politisk inriktning. Vill vi öppna arkiven eller inte?
Precis som utrikesministern noterade förs det diskussioner i en del andra länder. Vårt grannland Finland har haft en kanske längre och djupare diskussion om Stasiinformatörer där ett antal personer självmant har gått ut och berättat om att de har sprungit andra länders ärenden i Finland.
Min fråga är: Finns det en politisk vilja från den här regeringen att göra mer när det gäller det faktum att vi vet att det har funnits ett antal svenskar som har sprungit andra säkerhetstjänsters ärenden i vårt land och kartlagt, spionerat och rapporterat?
Dessutom är det så att jag vid tidigare diskussioner av justitieministern har fått reda på att det finns vad man kallar spridda uppgifter i Säpos arkiv. Är det inte dags, 21 år efter Berlinmurens fall, att vi gör någonting åt detta faktum medan människor, såväl offer som angivare, fortfarande lever?
Anf. 45 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det är alldeles säkert så att det finns, som Hans Wallmark kallar det, spridda uppgifter i Säpos arkiv. Det tror jag är dagens understatement i den här debatten.
Låt oss göra skillnad på detta och om vi har fått information som visar att någon har begått brott mot svensk lag, till exempel bedrivit underrättelseverksamhet mot Sverige eller spionage. Då åtgärdas detta självfallet på det sätt som ska ske.
I övrigt, låt mig säga det, kan detta ofta vara rätt svåra gränsfall. Jag har sett en del av dem. Utländska underrättelseorganisationer, i det här fallet från öststater, kanske överdriver betydelsen av till exempel en lunchkonversation som de har haft med en enskild riksdagsledamot. Därför tror jag att man ska behandla det här med viss försiktighet. När det klart har gått över gränsen ska det åtgärdas av säkerhetsmyndigheterna även om det var länge sedan.
Ibland finns det en gråzon, vilket bland annat den finska diskussion som Hans Wallmark refererar till har illustrerat med rätt förödande tydlighet.
Vid riksdagens frågestund i torsdags var han en av fem regeringsmedlemmar på plats. Jag lyfte då frågan om Säpoarkiven och de möjliga uppgifter om svenska Stasiinformatörer som kan finnas där. Är det inte tid att offentliggöra och föra en seriös debatt? Kring detta har jag ju väckt riksdagsmotion och skrivit ett antal debattartiklar. För någon månad sedan framfördes önskemålet i en gemensam text av riksdagskollegan Mats Johansson och undertecknad i Svenska Dagbladet.
Nja, Carl Bildt kom med invändningar. Det mest bärande argumentet var att någon som nu möjligtvis finns i Säpos rullor kan vara felaktigt utpekad. Än angelägnare då att de personerna kan rätta till medan de fortfarande lever och kan ta strid för sin heder! Nog är det väl lika rimligt att vi fastställer identiteten på dem som sprang främmande makts ärenden som att vi får reda på sanningen om de u-båtar som kränkte svenska vatten under 1980-talet - det senare en fråga som Carl Bildt på sin tid var starkt engagerad i.
I debatten medgav Carl Bildt att han också tagit del av dessa Säpouppgifter. Men bedömningen var att det nog inte är tillräckligt relevant för att offentliggöra. Det går ju faktiskt inte att veta förrän arkiven öppnats!
Frågor och svar bifogas i sin helhet med utdrag ur riksdagens protokoll:
Dokumentation om öststatsinformatörer i Sverige under kalla kriget
Anf. 42 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister Carl Bildt. I år 2010 är det 21 år sedan det fantastiska året 1989 då Berlinmuren föll i november och frihetsvindarna blåste fram över vår kontinent. Inte minst har Carl Bildt själv som person varit delaktig utifrån ett svenskt perspektiv i detta enormt fantastiska förändringsarbete.
Dock finns det också en skugga från den här tiden. Vi vet att det fanns informatörer för olika länders säkerhetstjänster även i andra länder och till och med i Sverige. För ett par månader sedan kom Birgitta Almgren ut med en bok, Inte bara Stasi, där man kartlade en del av de nätverk som fanns. Vi hade ett vänskapsförbund mellan Sverige och DDR. Är det inte rätt tid att börja öppna en del av de här arkiven?
Min första fråga utifrån ett europeiskt perspektiv till Carl Bildt är: Kan mer göras för att uppmärksamma de Stasiinformatörer som har funnits i andra länder?
Den andra frågan går till Carl Bildt som medlem av den svenska regeringen. Borde vi inte öppna Säpos arkiv när det gäller svenska Stasiinformatörer?
Anf. 43 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Vi har en lagstiftning där man successivt har möjlighet att öppna Säpos arkiv. Vi har sett en del exempel på vad det kan leda till under den allra senaste tiden. Det är en lagstiftning, och den ska hanteras som en sådan, det vill säga att det får man ta alldeles oavsett om det är informatörer åt det ena eller det andra hållet. Jag kan inte se att det finns någon möjlighet att göra någonting utöver detta. En lagstiftning finns vad gäller den öppenhet som är möjlig i det sammanhanget.
I andra länder är det lite andra förhållanden. I Tyskland har man en betydande öppenhet. Där handlar det om informatörer som är av den arten att det handlar mer om interna säkerhetsfrågor. Där har man möjlighet att gå in och titta i sina egna arkiv i den före detta östtyska statssäkerhetstjänsten. Vad gäller underrättelsearkiv är det än så länge något annorlunda. Det kan delvis ibland ha samband med att delar av denna information fortfarande kan vara relevant från säkerhetsutgångspunkt.
Anf. 44 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Tack för det, herr utrikesminister! Naturligtvis är det så att det också handlar om en politisk inriktning. Vill vi öppna arkiven eller inte?
Precis som utrikesministern noterade förs det diskussioner i en del andra länder. Vårt grannland Finland har haft en kanske längre och djupare diskussion om Stasiinformatörer där ett antal personer självmant har gått ut och berättat om att de har sprungit andra länders ärenden i Finland.
Min fråga är: Finns det en politisk vilja från den här regeringen att göra mer när det gäller det faktum att vi vet att det har funnits ett antal svenskar som har sprungit andra säkerhetstjänsters ärenden i vårt land och kartlagt, spionerat och rapporterat?
Dessutom är det så att jag vid tidigare diskussioner av justitieministern har fått reda på att det finns vad man kallar spridda uppgifter i Säpos arkiv. Är det inte dags, 21 år efter Berlinmurens fall, att vi gör någonting åt detta faktum medan människor, såväl offer som angivare, fortfarande lever?
Anf. 45 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det är alldeles säkert så att det finns, som Hans Wallmark kallar det, spridda uppgifter i Säpos arkiv. Det tror jag är dagens understatement i den här debatten.
Låt oss göra skillnad på detta och om vi har fått information som visar att någon har begått brott mot svensk lag, till exempel bedrivit underrättelseverksamhet mot Sverige eller spionage. Då åtgärdas detta självfallet på det sätt som ska ske.
I övrigt, låt mig säga det, kan detta ofta vara rätt svåra gränsfall. Jag har sett en del av dem. Utländska underrättelseorganisationer, i det här fallet från öststater, kanske överdriver betydelsen av till exempel en lunchkonversation som de har haft med en enskild riksdagsledamot. Därför tror jag att man ska behandla det här med viss försiktighet. När det klart har gått över gränsen ska det åtgärdas av säkerhetsmyndigheterna även om det var länge sedan.
Ibland finns det en gråzon, vilket bland annat den finska diskussion som Hans Wallmark refererar till har illustrerat med rätt förödande tydlighet.
onsdag 20 januari 2010
Fyra år, tre frågeområden och två alternativ
Nog märktes det i riksdagen på onsdagen att valåret 2010 är här. Vid partiledardebatten var många inlägg ganska fräna. All elegans och polityr, som att vända sig till talmannen vid replikskiftet, var ersatt av en brutalitet med anklagande pekande fingrar och påståenden om att ”du vill rasera”. Samtidigt kan detta elektrifiera. I praktiken varje inlägg från någon av de deltagande sju applåderades. Inte alltid för att det var bra eller perfekt framfört men för att visa meningsmotståndare och media att alla är på hugget. Ibland sitter man över parti- och blockgränserna och småpratar i bänkarna. De första 30-40 minuterna var det mycket tyst då alla säkert insåg vikten av denna och kommande dagars debatter i radio och TV. Det handlar om att komma starkt ut inför den förvalrörelse som lär bedrivas i februari och mars.
Statsminister Fredrik Reinfeldt markerade tre viktiga områden i valrörelsen och det mandat moderaterna söker inför de kommande fyra årens regeringsutövning: 1) Full sysselsättning 2) Välfärdens kärna med bättre kvalitet och resultat 3) Starkare motståndskraft mot våld och droger.
Från alla av Alliansens företrädare kom befogade varningar för vad de tre vänsterpartierna egentligen representerar. Ifråga om ekonomi ges prov på stora oklarheter och otydligheter. ”Allt kan inte lovas till alla”, påmindes oppositionen om. Socialdemokraterna har gedigna erfarenheter av regeringsmakt. Men frågan är hur MP och V som ständigt befunnit sig i opposition skall hantera rollen av ansvarstagande ifall det blir regeringsskifte? Och hur många av särintressena och kostsamma småfrågor orkar Mona Sahlin i så fall hålla emot och hur mycket blir politik som måste finansieras genom nya notor att sända till skattebetalarna?
Även om Peter Eriksson och Lars Ohly kämpar med sin yttre fasad för att framstå som möjliga ministerämnen och regeringsbärare så bryter de gamla åsikterna igenom då och då. Då besvaras morgondagens energiutmaningar med en axelryckning och en varm förhoppning om ytterligare kärnkraftsavveckling eller rent kommunistiska resonemang om att välfärdens pengar slösas på bolagens vinster. Eriksson och Ohly står långt från företagandets och entreprenörskapets dynamik.
Fredrik Reinfeldt skyr ideologiska termer. Samtidigt betonar han pragmatism som arbetsmetod och avvisar tanken på ”perfekta lösningar”. I grunden handlar det om ett sunt förhållningssätt som vilar på en mogen människosyn. Till skillnad från revolutionärer och jakobiner är vi ett antal som menar att människan är ofullständig, i sig rymmer gott och ont och därmed kan göra rätt och fel. Utopister och visionärer tror att det finns en enda sanning och den skall pådyvlas alla andra. Pragmatikern inser att det handlar om att hantera olika sinsemellan stridande intressen. Gårdagens avvägning behöver inte vara rätt i morgon. Det är ett moget, lyssnande ledarskap som erbjuds i kontrast till den självsäkerhet S, V och MP uppvisar utan att de egentligen klarar av att säga vad som kan vara att vänta de kommande fyra åren och framför allt hur mycket allt kommer att kosta!
Statsminister Fredrik Reinfeldt markerade tre viktiga områden i valrörelsen och det mandat moderaterna söker inför de kommande fyra årens regeringsutövning: 1) Full sysselsättning 2) Välfärdens kärna med bättre kvalitet och resultat 3) Starkare motståndskraft mot våld och droger.
Från alla av Alliansens företrädare kom befogade varningar för vad de tre vänsterpartierna egentligen representerar. Ifråga om ekonomi ges prov på stora oklarheter och otydligheter. ”Allt kan inte lovas till alla”, påmindes oppositionen om. Socialdemokraterna har gedigna erfarenheter av regeringsmakt. Men frågan är hur MP och V som ständigt befunnit sig i opposition skall hantera rollen av ansvarstagande ifall det blir regeringsskifte? Och hur många av särintressena och kostsamma småfrågor orkar Mona Sahlin i så fall hålla emot och hur mycket blir politik som måste finansieras genom nya notor att sända till skattebetalarna?
Även om Peter Eriksson och Lars Ohly kämpar med sin yttre fasad för att framstå som möjliga ministerämnen och regeringsbärare så bryter de gamla åsikterna igenom då och då. Då besvaras morgondagens energiutmaningar med en axelryckning och en varm förhoppning om ytterligare kärnkraftsavveckling eller rent kommunistiska resonemang om att välfärdens pengar slösas på bolagens vinster. Eriksson och Ohly står långt från företagandets och entreprenörskapets dynamik.
Fredrik Reinfeldt skyr ideologiska termer. Samtidigt betonar han pragmatism som arbetsmetod och avvisar tanken på ”perfekta lösningar”. I grunden handlar det om ett sunt förhållningssätt som vilar på en mogen människosyn. Till skillnad från revolutionärer och jakobiner är vi ett antal som menar att människan är ofullständig, i sig rymmer gott och ont och därmed kan göra rätt och fel. Utopister och visionärer tror att det finns en enda sanning och den skall pådyvlas alla andra. Pragmatikern inser att det handlar om att hantera olika sinsemellan stridande intressen. Gårdagens avvägning behöver inte vara rätt i morgon. Det är ett moget, lyssnande ledarskap som erbjuds i kontrast till den självsäkerhet S, V och MP uppvisar utan att de egentligen klarar av att säga vad som kan vara att vänta de kommande fyra åren och framför allt hur mycket allt kommer att kosta!
måndag 18 januari 2010
Pensionsmöte planeras
För några dagar sedan hade Ängelholmsmoderaterna ett välbesökt möte där olika politiska frågor berördes. Pensionerna kom också på tal. Därför var det bra att kunna meddela att 8 februari arrangerar de moderata seniorerna i Ängelholm ett särskilt möte kring detta med start klockan 14 i Stadsbibliotekets lokaler. Riksdagskollegan Mats G Nilsson kommer at medverka för att berätta om hur systemet är uppbyggt och vad Alliansregeringen tänker göra ifall den får fortsatt förtroende efter höstens riksdagsval. Socialdemokraterna ”lovar” lika skatt för alla vilket torde innebära höjd skatt för alla! När sänkte socialdemokraterna en skatt för vanligt folk?
Det finns synpunkter på det faktum att den så kallade bromsen slagit till i systemet. Det innebär minskad pension för i år vilket många i dagarna fått besked om. Samtidigt gynnas de allra flesta av de skattesänkningar riksdagen fattade beslut om för några månader sedan. Det intressanta är socialdemokraternas försök att ducka och slingra i den här frågan. Partiet var med om den stora pensionsöverenskommelsen men försöker nu med bland annat hänvisning till jobbskatteavdraget markera distans. Samtidigt kom ju inte partierna överens om skattenivåer. Och Alliansen har ju medverkat till sänkt skatt för de allra flesta och inte höjd skatt. Expressen hade för några dagar sedan en smart ledarkommentar kring detta som kan gälla som ett bra grundackord inför Ängelholmsmoderaternas möte 8 februari:
”Efterlyses: Socialdemokrater som vågar försvara och förklara det nya pensionssystemet. Det ska inte bara vara regeringens och myndigheternas ansvar/…/
Man kan säga att Thalén tillsammans med folkpartisten Bo Könberg var chefsingenjörerna bakom dagens system, vars principer beslutades av riksdagen i juni 1994. Därefter fortsatte Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna att kompromissa om konstruktionen i den gemensamma genomförandegruppen. Och i egenskapen av socialförsäkringsminister putsade Thalén vidare på ’balanseringen’ och den så kallade broms som trätt i kraft i år/…/
I dag noterar många socialdemokrater tacksamt hur pensionärernas ilska över sänkta pensioner riktas mot regeringen. Trots att Socialdemokraterna alltså i högsta grad är delansvarig för att pensionerna nu sänks.”
Det finns synpunkter på det faktum att den så kallade bromsen slagit till i systemet. Det innebär minskad pension för i år vilket många i dagarna fått besked om. Samtidigt gynnas de allra flesta av de skattesänkningar riksdagen fattade beslut om för några månader sedan. Det intressanta är socialdemokraternas försök att ducka och slingra i den här frågan. Partiet var med om den stora pensionsöverenskommelsen men försöker nu med bland annat hänvisning till jobbskatteavdraget markera distans. Samtidigt kom ju inte partierna överens om skattenivåer. Och Alliansen har ju medverkat till sänkt skatt för de allra flesta och inte höjd skatt. Expressen hade för några dagar sedan en smart ledarkommentar kring detta som kan gälla som ett bra grundackord inför Ängelholmsmoderaternas möte 8 februari:
”Efterlyses: Socialdemokrater som vågar försvara och förklara det nya pensionssystemet. Det ska inte bara vara regeringens och myndigheternas ansvar/…/
Man kan säga att Thalén tillsammans med folkpartisten Bo Könberg var chefsingenjörerna bakom dagens system, vars principer beslutades av riksdagen i juni 1994. Därefter fortsatte Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna att kompromissa om konstruktionen i den gemensamma genomförandegruppen. Och i egenskapen av socialförsäkringsminister putsade Thalén vidare på ’balanseringen’ och den så kallade broms som trätt i kraft i år/…/
I dag noterar många socialdemokrater tacksamt hur pensionärernas ilska över sänkta pensioner riktas mot regeringen. Trots att Socialdemokraterna alltså i högsta grad är delansvarig för att pensionerna nu sänks.”
lördag 16 januari 2010
Ängelholm i förrgår
Mitt uppdrag var att hålla inledningsanförandet då Ängelholmsmoderaterna torsdag 14 januari bjudit in till ett öppet kvällsmöte i Stadsbibliotekets hörsal. Tanken var att lyssna och samla in synpunkter. Kretsens valledare Stina Nordström hade tillsammans med de föreningsansvariga och Bengt Ståhl arrangerat denna sammankomst. Jag räknade med att det skulle komma runt trettio vilket brukar vara hyggligt många för en aktivitet av det här slaget. Bengt Ståhl berättade i telefon att han fått in 58 anmälningar. Imponerande! Väl på plats visade det sig att nästan 70 personer dök upp! Den nya MUF-styrelsen kom bestående av fem tjejer.
Jag påminde om att vi i september 2006 haft valvaka i precis samma lokal. Hur glada vi alla varit över moderaternas framgångar och insikten om att Fredrik Reinfeldt nu skulle efterträda Göran Persson som statsminister. Kampanjinsatserna hade gett utdelning med allt från att man cyklat omkring för att lägga ut material i brevlådorna och då samtalat med folk till de sista dagarna då det ringdes på dörrarna och vi överlämnade valsedlar och färska frukostbröd. Och vi stod utanför Systembolaget på lördagen och delade ut blå blommor och då gick det att bokstavligen känna intresset och sympatin för oss - något min företrädare som kommunalråd i Ängelholm Else Ekblom ivrigt bekräftade med huvudnickningar.
Genomgående för alla de insatser som gjordes var möten individer emellan. Jag tror att det just är när människor träffar människor som förtroenden skapas och god politik blir möjlig. Därför är en av de viktigaste egenskaperna att vara lyssnande. Vilka är förväntningarna? Hur ser medborgarna på sin vardag? Vad uppfattas som problemen? Det handlar inte om att komma med svar på frågor ingen ställer utan att vara känslig nog att uppfatta vilka som är frågorna! Inom områden som ansvarstagande, ekonomi, skatter och brottsbekämpning visar olika undersökningar att moderaterna har ett starkt opinionsstöd, det är svagare ifråga om att värna välfärdens kärna. Just därför är det så viktigt att också utveckla politiken lokalt och regionalt.
Efter min inledning satte sig alla vid bord för att utifrån olika nämndsperspektiv diskutera igenom vad som är bra i Ängelholm och vad som kan göras annorlunda eller bättre. Självfallet var det fler områden som kom upp. Under kommunalrådet Åsa Herbst ledning redovisades sedan resultaten av alla dessa samtal som fördes under över en timme.
Genomgående verkade många vara nöjda med det allmänna läget i Ängelholm. Det finns mycket som är bra. Bland de önskemål som fångades upp handlade många om Rönneå. Hur kan den användas ännu bättre? Fler broar? Och vad skall ske med Pyttebron? En fråga som berördes var möjligheten för äldre par att kunna välja att bo samman ifall en av dem ändå är i behov av särskilt boende eller omsorg. Självfallet kom även andra frågor upp som inte är direkt kommunala men av stor vikt för ängelholmarna. Förändringarna av sjukhuset ses som något negativt samtidigt som förhoppningar knyts till Hälsostaden. Och den nya dragningen av busslinje 2 kritiserades. Här är det ju Region Skåne som axlar ett tungt ansvar men det är bra med aktiva lokala företrädare som kan försöka utöva påtryckning och deltar i det opinionsbildande arbetet.
Ett tomt block och en fungerande penna är bra arbetsredskap för förtroendevalda. Det har Ängelholmsmoderaterna upptäckt!
Jag påminde om att vi i september 2006 haft valvaka i precis samma lokal. Hur glada vi alla varit över moderaternas framgångar och insikten om att Fredrik Reinfeldt nu skulle efterträda Göran Persson som statsminister. Kampanjinsatserna hade gett utdelning med allt från att man cyklat omkring för att lägga ut material i brevlådorna och då samtalat med folk till de sista dagarna då det ringdes på dörrarna och vi överlämnade valsedlar och färska frukostbröd. Och vi stod utanför Systembolaget på lördagen och delade ut blå blommor och då gick det att bokstavligen känna intresset och sympatin för oss - något min företrädare som kommunalråd i Ängelholm Else Ekblom ivrigt bekräftade med huvudnickningar.
Genomgående för alla de insatser som gjordes var möten individer emellan. Jag tror att det just är när människor träffar människor som förtroenden skapas och god politik blir möjlig. Därför är en av de viktigaste egenskaperna att vara lyssnande. Vilka är förväntningarna? Hur ser medborgarna på sin vardag? Vad uppfattas som problemen? Det handlar inte om att komma med svar på frågor ingen ställer utan att vara känslig nog att uppfatta vilka som är frågorna! Inom områden som ansvarstagande, ekonomi, skatter och brottsbekämpning visar olika undersökningar att moderaterna har ett starkt opinionsstöd, det är svagare ifråga om att värna välfärdens kärna. Just därför är det så viktigt att också utveckla politiken lokalt och regionalt.
Efter min inledning satte sig alla vid bord för att utifrån olika nämndsperspektiv diskutera igenom vad som är bra i Ängelholm och vad som kan göras annorlunda eller bättre. Självfallet var det fler områden som kom upp. Under kommunalrådet Åsa Herbst ledning redovisades sedan resultaten av alla dessa samtal som fördes under över en timme.
Genomgående verkade många vara nöjda med det allmänna läget i Ängelholm. Det finns mycket som är bra. Bland de önskemål som fångades upp handlade många om Rönneå. Hur kan den användas ännu bättre? Fler broar? Och vad skall ske med Pyttebron? En fråga som berördes var möjligheten för äldre par att kunna välja att bo samman ifall en av dem ändå är i behov av särskilt boende eller omsorg. Självfallet kom även andra frågor upp som inte är direkt kommunala men av stor vikt för ängelholmarna. Förändringarna av sjukhuset ses som något negativt samtidigt som förhoppningar knyts till Hälsostaden. Och den nya dragningen av busslinje 2 kritiserades. Här är det ju Region Skåne som axlar ett tungt ansvar men det är bra med aktiva lokala företrädare som kan försöka utöva påtryckning och deltar i det opinionsbildande arbetet.
Ett tomt block och en fungerande penna är bra arbetsredskap för förtroendevalda. Det har Ängelholmsmoderaterna upptäckt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
