Tal vid Ljusfesten 2011

Ängelholmare!

Får man vara glad och skratta trots allt som händer? Det finns så mycket sorg och smärta. De flesta av oss har personliga erfarenheter. Av människor som vi älskar som gått bort. Av sjukdom, vår egen eller andras. Vi berörs av svält och naturkatastrofer. Och en kväll som denna går mångas tankar till det som skedde i Norge för i dag två veckor sedan. Under dagen och kvällen fredag 22 juli kom många av oss att förstå och få inblick i det hemska som skett i vårt grannland. Vi såg bilder på vad bilbomben åstadkommit för förödelse utanför regeringsbyggnaderna i Oslo, vi såg de första bilderna från Utöya.

Så frågan är får man vara glad och skratta trots allt som händer? Tanken har säkert slagit en del av er, och den har i var fall slagit mig. För någon dag sedan träffade jag på en sandstrand en norsk familj där föräldrarna skrattade tillsammans med sina barn. Får man göra så, trots allt som händer? Mitt svar lyder: Självfallet!

För det är just det normala, det vardagliga, det alldagliga – vår vardagsglädje – som terrorister och våldsverkare vill förstöra, riva sönder och krossa. Det bästa sättet att visa att våldet och hatet inte har plats i vår tillvaro är just en återgång till det normala livet. Inte för att glömma eller strunta i det hemska som skett, men för att visa att de elaka och onda känslorna inte styr eller griper tag. Det är inte den som skrämmer, hotar och dödar som ska få bestämma. I samband med det som skett i Norge har det konstaterats att om det kan finnas så mycket ont som det som styrt handlingarna i Oslo och Utöya så måste vi andra visa att det finns så mycket mer gott och ljust.

En Ljusfest i Ängelholm är ett tydligt sätt att markera att det finns just värme, vänskap och medmänsklighet. Där glädjen finns kan inte vreden styra. Där ljuset råder kan inte mörkret härska.

Det har varit två svåra veckor för Norge. Fram till 1905 i knappt 100 år rådde en union med Sverige. Då talades om brödrafolken. Jag tror att vi alla kan säga att vi står närmare norrmännen i dag än någonsin. Vi är systrar och bröder i den sorg och smärta som vi delar. Vi har alla beundrat statsminister Jens Stoltenberg och hans förmåga att leda sin nation under denna svåra prövning. När han har talat så har han talat också till oss. När han har tröstat så har han också tröstat oss. När han har delat människor sorg och bedrövelse så har han också delat vår sorg och bedrövelse. Så är det med systrar och bröder – vi delar sorgen och trösten. Vi delar också glädjen. Möjligtvis inte den glädje Norge har i skidspåren, eller Norges glädje i ishockeyrinken, eller Norges glädje när det är dags för skridskoåkning, eller… Vi försöker i alla fall dela glädjen.

I nästan två veckor har en kondoleansbok funnits att skriva i på Stadshuset i Ängelholm. Jag har med den ikväll. Här finns självfallet namnteckningar från Rune Johansson, Åsa Herbst, Liss Böcker och BrittMarie Hansson tillsammans med hundratals andra namn och hälsningar. En familj skriver: ”Till Norges folk och särskilt alla direkt drabbade av fredagens terrordåd framför vi vårt varmaste deltagande.” En annan har noterat: ”Jag känner mycket starkt för vårt broderland Norge – ett land i sorg. De norska medborgarna har visat storhet i den fruktansvärda katastrof som drabbat dem. Och statsminister Jens Stoltenberg visade i sitt tal stor medmänsklighet och statsmannaskap. Hans ord var så fint valda – de rörde – och berörde mig djupt i mitt hjärta.” Eller som Ingegerd skriver: ”Tänker på er i Norge. Må kärleken segra. Varför, varför.”

Vi i Sverige har i modern tid upplevt det fruktansvärda av två politiska mord. Först på landets statsminister. Sedan på landets utrikesminister. Även om vi kanske inte kan förstå och känna hela vidden av det som hänt i Norge kan vi dela känslor. Genom åren har jag själv besökt mängder med politiska möten, allt från SSU-läger med socialdemokratiska ungdomar till sammankomster med andra ungdomsförbund och äldre partifolk. Det som gör tragedin vid Utöya så extra hemsk är att så många unga – barn och ungdomar – urskillningslöst dödades. I denna krets fanns kanske morgondagens statsminister, utrikesminister eller justitieminister på precis samma sätt som dagens statsminister, utrikesminister och justitieminister har funnits på Utöya för tjugo år sedan. För så är det med alla dem som engagerar sig i dag att de kan vara morgondagens och framtidens ledare.

Allt detta gör mig så bedrövad. Demokrati och ett öppet samhälle kräver engagerade medborgare. Ibland kan det också glömmas bort att den politiskt aktive är en människa av kött och blod. Det finns många politiskt aktiva vars åsikter jag inte delar, och det finns dem som inte delar mina tankar. Men det som gör demokrati och ett öppets samhälle starkt är mångfalden. Respekten för och insikten om mångfalden. Därför är det viktigt att hålla i minnet att svaret på de fruktansvärda skott vars ekon genljuder i mångas inre inte är vårt eget hat, vår egen rädsla eller vår egen extremism. Svaret är lugn, värdighet, medmänsklighet och just en återgång till det normala. Att det fruktansvärda skett kan inte sökas utifrån och skyllas på andra samhällsföreteelser som Internet eller vem som flyttat hit varifrån. Ansvaret är alltid personligt. Och vi har alla, alltid, ett personligt ansvar varje dag, varje stund, för våra egna ord, tankar och handlingar.

I samband med sorgehögtider från Norge har vi sett hur rosor sträckts upp i luften. Hur människor visat sympati och medtanke. Vårt sätt blir att skratta och ha det bra på Ljusfesten i Ängelholm. Inte för att glömma, utan för att minnas.

Låt oss komma ihåg att det är ljuset som fördriver mörkret. Det är mörkret som fördrivs av ljuset, och kylan fördrivs av värmen. Låt oss visa det tillsammans. Ikväll! Och alla kommande dagar!

Ängelholm i förrgår

Mitt uppdrag var att hålla inledningsanförandet då Ängelholmsmoderaterna torsdag 14 januari bjudit in till ett öppet kvällsmöte i Stadsbibliotekets hörsal. Tanken var att lyssna och samla in synpunkter. Kretsens valledare Stina Nordström hade tillsammans med de föreningsansvariga och Bengt Ståhl arrangerat denna sammankomst. Jag räknade med att det skulle komma runt trettio vilket brukar vara hyggligt många för en aktivitet av det här slaget. Bengt Ståhl berättade i telefon att han fått in 58 anmälningar. Imponerande! Väl på plats visade det sig att nästan 70 personer dök upp! Den nya MUF-styrelsen kom bestående av fem tjejer.

Jag påminde om att vi i september 2006 haft valvaka i precis samma lokal. Hur glada vi alla varit över moderaternas framgångar och insikten om att Fredrik Reinfeldt nu skulle efterträda Göran Persson som statsminister. Kampanjinsatserna hade gett utdelning med allt från att man cyklat omkring för att lägga ut material i brevlådorna och då samtalat med folk till de sista dagarna då det ringdes på dörrarna och vi överlämnade valsedlar och färska frukostbröd. Och vi stod utanför Systembolaget på lördagen och delade ut blå blommor och då gick det att bokstavligen känna intresset och sympatin för oss - något min företrädare som kommunalråd i Ängelholm Else Ekblom ivrigt bekräftade med huvudnickningar.

Genomgående för alla de insatser som gjordes var möten individer emellan. Jag tror att det just är när människor träffar människor som förtroenden skapas och god politik blir möjlig. Därför är en av de viktigaste egenskaperna att vara lyssnande. Vilka är förväntningarna? Hur ser medborgarna på sin vardag? Vad uppfattas som problemen? Det handlar inte om att komma med svar på frågor ingen ställer utan att vara känslig nog att uppfatta vilka som är frågorna! Inom områden som ansvarstagande, ekonomi, skatter och brottsbekämpning visar olika undersökningar att moderaterna har ett starkt opinionsstöd, det är svagare ifråga om att värna välfärdens kärna. Just därför är det så viktigt att också utveckla politiken lokalt och regionalt.

Efter min inledning satte sig alla vid bord för att utifrån olika nämndsperspektiv diskutera igenom vad som är bra i Ängelholm och vad som kan göras annorlunda eller bättre. Självfallet var det fler områden som kom upp. Under kommunalrådet Åsa Herbst ledning redovisades sedan resultaten av alla dessa samtal som fördes under över en timme.

Genomgående verkade många vara nöjda med det allmänna läget i Ängelholm. Det finns mycket som är bra. Bland de önskemål som fångades upp handlade många om Rönneå. Hur kan den användas ännu bättre? Fler broar? Och vad skall ske med Pyttebron? En fråga som berördes var möjligheten för äldre par att kunna välja att bo samman ifall en av dem ändå är i behov av särskilt boende eller omsorg. Självfallet kom även andra frågor upp som inte är direkt kommunala men av stor vikt för ängelholmarna. Förändringarna av sjukhuset ses som något negativt samtidigt som förhoppningar knyts till Hälsostaden. Och den nya dragningen av busslinje 2 kritiserades. Här är det ju Region Skåne som axlar ett tungt ansvar men det är bra med aktiva lokala företrädare som kan försöka utöva påtryckning och deltar i det opinionsbildande arbetet.

Ett tomt block och en fungerande penna är bra arbetsredskap för förtroendevalda. Det har Ängelholmsmoderaterna upptäckt!