fredagen den 28:e januari 2011

Bra för landets besökskommuner

I många år har önskemål framförts från bland annat skånska kommuner att tillfälliga besökare och gäster i behov av vård och stöd borde få sina hemkommuner att stå för kostnaderna. Ibland har betalning erlagts, oftast har hemkommunen bestridit inkomna fakturor. På åtskilliga ställen i landet är detta inget större problem. Men populära sommarorter på Västkusten och i Skåne kan befolkningsmässigt mångdubblas under några veckor om året.

Nu har regeringen lagt förslag om tydligare regler. Besökskommunerna är skyldiga att ansvara för att rätt vård och hjälp erbjuds den behövande medan hemkommunen har en skyldighet att betala vad det kostar. Långsiktigt finns en stor fördel med denna ordning då det kan leda till fler arbetstillfällen i besöks- och turistkommuner. Med hemkommuner som betalare blir det ju intressant att erbjuda bra service för det resulterar i återbesök samtidigt som kommuner därmed kan hoppas på en växande vård- och omsorgssektor med viktiga och uppskattade arbetsplatser. På debattplats i några tidningar har jag haft ett inlägg där jag bland annat noterat:

”En källa till osäkerhet och irritation har varit när de som är på tillfälligt besök behöver stöd och hjälp. Ingen tvekan råder om vistelsekommunens ansvar att ordna med det praktiska, frågan är dock vem som skall betala.

För den enskilde är ersättningen ganska ointressant. Det viktigaste är att det fungerar, att man blir väl behandlad och att man får det stöd som kan förväntas. För många mindre besökskommuner kan det dock bli ekonomiskt mycket kännbart att tvingas axla även betalningsskyldighet för dem som är tillfälligt på besök.

Regeringen har nu lagt ett förslag på riksdagens bord som tydligt klargör ansvarsfördelningen. När beslut väl klubbats råder ingen tvekan. Är den enskilde i behov av hjälp bosatt i annan kommun än vistelsekommunen så är bosättningskommunen ekonomiskt ansvarig för insatserna.

I grunden är det ett logiskt system. Det är rimligt att den kommun där man bott och verkat, kanske under lång tid betalat sin skatt till, också bär huvudansvaret även om man åker till sommarstugan eller under en tid hälsar på släkt och vänner.”

Inlägget i sin helhet finns bland annat publicerad på NST/HDs debattsida:

http://hd.se/ledare/2011/01/27/efterlangtat-besked/

onsdagen den 26:e januari 2011

Om Urban Ahlin på Politikerbloggen

Under några dagar står försvars- och säkerhetspolitik i centrum för den politiska debatten genom organisationen Folk och Försvars årskonferens i Sälen. TV direktsänder. Radio- och tidningsjournalister är på plats. ÖBs uttalanden och försvarsministerns budskap refereras och kommenteras. Sedan inträder tystnaden då rullväskorna i ett fast grepp i delegaternas händer dras i väg från Högfjällshotellet mot väntande bussar och bilar. Det finns faktiskt anledning att i efterhand seriöst resonera kring en del av det sagda och gjorda utspel.

För egen del har jag bland annat reflekterat kring Urban Ahlins (S) tankar om Östersjöområdet och Ryssland. Det handlar alls inte bara om polemik och att vara emot. Tvärtom förtjänar just Ahlins funderingar att seriöst prövas. På debattplats på Politikerbloggen har jag försökt fånga några av mina egna tankar. Bland annat noterar jag:

”Urban Ahlin fick ta scenen i anspråk för att mejsla fram socialdemokraternas linje inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Inte så sällan märktes fantomsmärtor över att Carl Bildt inte fanns på plats i Sälen i år. Han var en ständigt återkommande referenspunkt.

En av de tankar Urban Ahlin lanserade var att Sverige borde orientera sig mot Ryssland för att uppnå ytterligare lugn och stabilitet i Östersjöområdet. De flesta är nämligen rörande överens om att något direkt hot i morgon dag inte föreligger från grannen i öster. Däremot kan landet självfallet i stort påverka händelseutvecklingen som ger återverkningar även på Sverige. I grunden är vi tillsammans med resten av Norden, de tre baltiska republikerna, Tyskland och Polen handelsnationer. Visst kan det finnas en poäng att bibringa Ryssland just den fredliga uppfattningen. Endast genom enklaven i Kaliningrad nås Östersjöområdet och för att komma till och från måste EU- och Nato-landet Litauen passeras. Vattenvägen till S:t Petersburg går nära EU- och Nato-landet Estland och EU-nationen Finland.

Urban Ahlins åsikt var att förbättra relationerna med Ryssland. Låt Östersjön fortsatt vara lugnt vatten. Ett av argumenten för detta var att regimen i Moskva därmed kunde ägna mer tid österut.

På ett plan en sympatisk tanke. På ett annat plan en sämre idé. Fred och säkerhet i vårt närområde är alltid något gott och eftersträvansvärt. Men inte för att frigöra tid, resurser och kapacitet för Ryssland att vända blickarna åt annat håll/…/

Det finns skäl att nyansera Urban Ahlins önskemål om lugn och ro i Östersjöområdet: Det får aldrig ske så att Ryssland därmed skall kunna kraftsamla mot sina grannar i öster!”

Hela debattartikeln på Politikerbloggen finns här: http://www.politikerbloggen.se/2011/01/25/41865/#comments

tisdagen den 25:e januari 2011

Lyssna på Sven-Erik Bucht!

I några olika tidningar har jag de senaste dagarna haft en debattartikel i vilken riksdagsledamoten Sven-Erik Bucht (S) får beröm. När jag talat med honom är han dock en smula tudelad inför de vänliga ord som nu kommer från M-håll. Man får kanske se upp, konstaterar han.

Utgångspunkten är att Sven-Erik Bucht uttalat sig mycket klart för att Finland borde se till att en av de nya kärnkraftsanläggningar som skall byggas uppförs ett par mil från Haparanda. Med placering i Simo skulle Tornedalen kunna dra nytta av denna viktiga energipolitiska satsning i vårt östra grannland. Jag delar Sven-Erik Buchts uppfattning. Det pikanta i sammanhanget är ju att hans parti socialdemokraterna i grunden låst sig för en fortsatt avveckling och sommaren 2010 röstade emot Alliansregeringens förslag till ny klimat- och energipolitik. Kanske kan Bucht visa vägen för S. Bland annat noterade jag:

”Finland har tagit ytterligare steg mot byggandet av nya kärnkraftverk. För några dagar sedan gavs nödvändiga klartecken. Redan sommaren 2010 röstade riksdagen för, med stor uppslutning även med ledamöter från S och C.

Det handlar om att trygga goda och säkra energileveranser till den tunga industrin. Precis som Sverige utgör skog, massa och metall något av exportnäringarnas ryggrad. Till det kommer visst beroende av elleveranser från Ryssland. Egenproduktion i nya anläggningar har därför anförts som ett viktigt argument.

Frågan är nu var de nya anläggningarna hamnar. Ett förslag är Simo, endast några mil från den svenska gränsen och Haparanda. I området finns den stora metallanläggningen utanför Kemi som ägs av Outokumpu. Det är en betydande arbetsplats även för boende på den västra sidan av Tornedalsälven.

Att Haparandas tidigare kommunalråd, nuvarande riksdagsledamoten, Sven-Erik Bucht (S) förordar en placering i Simo är fullt begripligt. Ytterst handlar det om att säkra viktiga jobb i regionen. Det är bra för hela norra Finland såväl som för norra Sverige. Bucht talar om tillväxt och att människor på ett enkelt och naturligt sätt tar sig över gränsen. Även i andra sammanhang har han visat sig vara en god uttolkare av vad folk tycker. Trots en relativt låg placering på socialdemokraternas valsedel i Norrbotten lyckades han med ett formidabelt starkt stöd ta sig in i riksdagen med över 17 000 kryss/…/

Från den svenska industrins sida uttrycks starka önskemål om tydlighet i fråga om energipolitiken. Av den anledningen vore det bra om socialdemokraternas förnyelsearbete även skulle nå detta område. Och att den linje Sven-Erik Bucht representerar i Haparanda skulle gälla hela landet. För om det finns ett samband mellan att det byggs en anläggning i Simo och nya jobb och god tillväxt gäller ju detta rimligtvis även Sverige. Ifall en eller flera äldre reaktorer kan ersättas av nya med ökad effekt är detta positivt. Att länder som Finland och Sverige tryggar energileveranser för lång tid framåt är dessutom bra för hela Norden.”

Smålandsposten har på ledarplats uppmärksammat mitt beröm till Bucht och har skrivit: ”Undrar hur länge det dröjer innan Socialdemokraterna byter kurs i energipolitiken. Haparandas tidigare kommunalråd Sven-Erik Bucht (S) som numera sitter i riksdagen förordar när Finland planerar ytterligare ett kärnkraftsverk en placering nära Tornedalen. I en historiskt och kulturellt gränslös region är en gemensam energiförsörjning ett måste. Riksdagsledamoten Hans Wallmark (M) från Ängelholm, med rötterna i just Norrbotten uppmärksammar det hela. Saken är ju den att inga företag lär investera i ny kärnkraft i Sverige så länge det saknas en blocköverskridande överenskommelse. Den insikten kommer att spridas i de industri- och skogslän där man liksom Bucht är väl medveten om behovet av kraftförsörjning för tillväxten och sysselsättningen.”

Min debattartikel finns i sin helhet bland annat i Kristianstadsbladet:

http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1362125/Lyssna-paring-Sven-Erik-Bucht.html#

torsdagen den 20:e januari 2011

Kramkalas i kammaren

Partiledardebatterna i kammaren brukar vara viktiga politiska kraftmätningar. Det finns undantag. Dagens tidningar har nämligen fyllts av referat från de hyllningstal och många kramar som gavs till socialdemokraternas och miljöpartiets avgående språkrör. De kommande månaderna är det något oklart vem som exakt tecknar firma för oppositionen. Det finns ett antal personer som är på väg bort från sina toppositioner men mer oklart är vilka som skall komma i dess ställen. Ingen, allra minst Lars Ohly själv, kan vara säker på att inte också vänsterpartiet står inför ett partiledarval till våren.

Istället för knallhårda replikskiften blev det ett antal avtackningar. Och då brukar objektet hyllas i alla tonarter. Det var ingen hejd på allt fint och fantastiskt både Mona Sahlin och Maria Wetterstrand uträttat. Såtillvida har kritikerna rätt att ett viktigt tillfälle att visa på politiska skillnader gick förlorad mellan alla kramarna. Talman Per Westerberg har i andra sammanhang uttryckt ogillande att saker överlämnas till ledamöter från riksdagens talarstolar. Han håller på det formella. Nu blev det rena presentkalaset! Bitvis kunde han nästan höras stöna huruvida den tilltalade partiledaren önskade slutreplik på motståndarens anförande som bara bestått av beröm och vänliga ord. Spontana tacktal avslöjade väl också ibland haltande retorisk förmåga.

Allt detta kan ju tolkas som att kramandet och vänligheterna borde ha undvikits och en traditionell partiledardebatt utan avvikningar istället genomförts. Absolut inte! Det som skett är verkligen unikt för det svenska parlamentariska arbetssättet och en i internationella sammanhang kuriositet värd att slå vakt om. Det visar på förmågan att skilja på sak och person. Något som inte bara visas i riksdagen utan även i många lokala och regionala fullmäktigeförsamlingar. Från andra länder kommer bilder på skrikande ledamöter som kastar saker på varandra eller är beredda att utdela en smocka. Det finns filmsekvenser som avslöjar hur folkvalda bärs ut av vaktmästare och andra tjänstemän. Då är det faktiskt direkt rörande och något att bli stolt över att partiledare och statsministerkandidater drygt 100 dagar efter valet accepterar utgången och uppträder civiliserat och anständigt mot varandra. Mycket avlägset känns överklagade resultat med advokater som möts i domstolar. Främmande känns glåpord som kastas mot varandra. Det är annorlunda och väldigt svenskt.

tisdagen den 18:e januari 2011

Sälen: Både hot och möjligheter

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är ett slags blandning av politikerveckan i Almedalen och en fackmässa i Älvsjö. För försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade är det ett viktigt arrangemang då både mer eller mindre djupa tankar utbyts som visitkort utväxlas. Framfödda idéer och skapade kontakter som sedan kan komma till nytta längre fram under året.

Årets möte kanske inte har präglats av de stora avslöjandena eller utspelen. Försvarsutskottets ordförande Håkan Juholt (S) tycks dock ha representerat oppositionen i de flesta mediesammanhang. Så mycket eget har han inte kommit med men däremot har han i alla tonlägen kritiserat Alliansen och regeringen för dess under åren vidtagna åtgärder. Notabelt är att alla riksdagspartier funnits på plats i Sälen med ett undantag: Vänsterpartiet. V prioriterar uppenbarligen inte försvaret och då går det ju att strunta i en konferens arrangerad av organisationen Folk och Försvar. Det säger också en hel del om det sönderfallande rödgröna samarbetet, inte minst inom detta område. Frågan bör dock ställas till socialdemokraterna som det stora oppositionspartiet: Vad vill man och med vem? Urban Ahlin, utrikesansvarig för S, hukade då det vid ett seminariepass ställdes en direkt fråga till honom huruvida socialdemokraterna vill medverka till att dra ned på försvarets budget eller öka densamma. Han ville inte svara utan hänvisade till Juholt som dock inte var på plats utan antogs sköta mediekontakter enligt sin partikollega. Ifall man känt någon som helst stolthet över vad de rödgröna tidigare enats om kunde dock Ahlin ha berättat att i S, V och MPs gemensamma budgetförslag yrkades på en minskning med två miljarder kronor!

Svenska Dagbladet kom att prägla en del av debatten genom en artikel där det varnades för kommande personalförsörjningsproblem för Försvarsmakten. Intresset att utbilda sig är stort, däremot har heltidsanställda prioriterats framför de som på deltid skall arbeta inom försvaret. Det är naturligtvis viktigt att det inte får finnas ett A- respektive B-lag bland de anställda. Samtidigt förklarar ÖB att detta skall prioriteras och att organisationen skall vara på plats först om ett par år. Naturligtvis är det viktigt att ta oro och varningssignaler på allvar. Endast så kan korrekta korrigeringar genomföras i god tid!

Något som också fick öronen att spetsas på dem som lystrar efter potentiella konflikter och motsättningar var när ÖB pekade på behovet av mer resurser efter 2014. I dag finns inga svarta hål i ekonomin men för framtiden kan nytt material behöva införskaffas eller kapaciteten höjas på det befintliga. ÖB menar att materialkostnader i andra länder nu stiger snabbare än index och att detta också kan bli fallet för svensk del från 2014 och framåt.

De utmaningar och hot som nämnts under dagarna i Sälen är många och väldigt skiftande. Klimatförändringar har angetts av några. Den organiserade brottsligheten pekades ut av EU-kommissionären Cecilia Malmström. Det har talats om IT-attacker. Och från tidigare år finns funderingarna kring vad som sker i Ryssland. Ifråga om det stora landet på andra sidan Östersjön är väl sanningen den att det både går att iaktta positiva saker som kraftiga steg tillbaka. I den ena vågskålen kan läggas övergreppen i närtid mot grannländer som Georgien och Estland, hur mänskliga rättigheter sätts ur spel och vissa moderniseringar inom försvarsmakten. Samtidigt handlar det om ett land som sakta förstår att det är beroende av andra, råvaruekonomi till trots så är nivån låg och folk ställer allt mer berättigade krav att få del av resurserna istället för att de används till vapen. Försvarsminister Sten Tolgfors påminde om att i slutet av 1980-talet hade Sovjetunionen i vårt närområde 78 armédivisioner och 2 brigader, i dag har Ryssland en luftlandsättningsdivision och sju brigader. Då hade man 20 000 stridsvagnar, nu 300! Då hade man 120 större ytstridsfartyg, nu 15! Då 160 ubåtar, nu 24! Officerskåren skall minskas från 355 000 man till 156 000 man.

För oss i Sverige med vår nära relation till andra gäller det att svara upp mot detta. Tillsammans. Sverige bidrar där med ubåtar vilket en del av våra grannar saknar. Det svenska konventionella systemet räknas som ett av världens bästa. Vi har ett flygvapen som är ungefär dubbelt så stort som grannländernas med våra 100 Jas Gripen. Och med 50 000 soldater som är målet för omställningen kommer vi att ha normal storlek jämfört med grannländerna. Tyskland räknar med 165 000-180 000 man i ett befolkningsmässigt tio gånger så stort land. Polen 90 000 man med cirka 40 miljoner invånare.

Och det är väl detta en seriös försvars- och säkerhetspolitisk debatt borde handla om. Förmågan att använda båda ögonen för att på så sätt se reella hot likaväl som faktiska möjligheter och det som är bra!

söndagen den 16:e januari 2011

Lysande av Oksanen!

Genom åren har Nordiska rådets litteraturpris många gånger tilldelats synnerligen begåvade och lovande författare. 2010 utgör på inget sätt ett undantag då det gick till Sofi Oksanen för hennes roman Utrensning. Norrmannen Per Petterson som fick priset 2009 erbjöd med sin senaste bok en stor läsupplevelse. Så är verkligen fallet även med Sofi Oksanen från Finland.

Utrensning handlar om Estland: Precis på randen till den nya tiden i början av 1990-talet då Sovjetmaktens ockupation upphörde och självständigheten som egen nation kunde återerövras. En lång och hemsk parentes av övergrepp och förtryck var på väg att avslutas.

I centrum för Sofi Oksanens inkännande text står ett par kvinnor vars livsöden gestaltar det hemska som skett i Estland och Sovjetunionen, men utgör också en relief till vår egen samtid. På den gamla kvinnan Aliides förfallna gård i västra Estland hamnar unga Zara som lyckats rymma från sin hallick och plågoanda. Sedan rullar en vittförgrenad historia upp. Frihetstid varvas med ockupationsår och glider in i mer modern tid. Ständigt närvarande är de grymheter i olika former som kvinnorna utsatts för - det finns med som en viktig vibrerande undertext. Förnekelser, bortförklaringar och olika sätt att retuschera verkligheten är bärande inslag.

Boken är ingen spekulation i våld eller sex utan Sofi Oksanen lyckas med små medel huvudsakligen antyda och därmed i ännu större utsträckning låta läsarna förstå skändningarna. De tecknade personporträtten blir väldigt levande. Roman till trots så känns det väldigt trovärdigt och närvarande. Därmed avslöjas också ett stort författarskap. Sofi Oksanen har förmåga att levandegöra. Berättelsen känns autentisk med ett språk som berör.

Nordiska rådets litteraturpris markerar sin höga kvalitet genom de senaste årens förmåga att finna och lyfta fram goda författarskap som förhoppningsvis får en ordentlig skjuts framåt tack vare uppmärksamheten och hyggligt mycket prispengar. Det kanske inte alltid är de mest kända namnen men där de senaste böckerna visar kraften och förmågan.

Estlands historia tecknat genom dessa kvinnoporträtt är också en påminnelse om den okunskap som finns i både Sverige och resten av Norden kring det som skett på andra sidan Östersjön. Sofi Oksanen lyckas beskriva förtryckets mekanismer och förnedringens smaker och dofter. Med priset, uppmärksamheten och boken fästs fokus på att Norden med sin samhörighet av historia, traditioner och språk har Baltikum som syskon utöver närmaste granne.

onsdagen den 12:e januari 2011

12 skäl att vara tveksam

Medierapporteringen i Spanien har de senaste dagarna dominerats av två saker:g Dels Portugals och därefter Spaniens omsättning av ett antal internationella lån och dels att den baskiska terroriströrelsen ETA ännu en gång sagt sig vilja ha vapenvila.

Efter Grekland och Irland så är det nu länderna på den Iberiska halvön som tilldragit sig omvärldens intresse när det gäller att hanetera den egna ekonomin. Marknadsaktörernas misstro har varit tydlig med kraftiga ränteökningar för Portugal då statliga obligationer omsatts. Just nu ser det dock ut att plana ut sig. Börserna i Portugal och Spanien har reagerat mycket positivt trots att det handlar om i sammanhanget höga räntor som måste betalas. Glädjen och optimismen har sin grund i att det alls fanns någon som var beredd att bistå med pengar. Med tiden kan det dock visa sig att nya problem uppstår då ett av länderna som blandat sig i är Kommunistkina. Det landet agerar inte bara för att vara hyggligt utan är naturligtvis ute efter att nå egna fördelar.

Den andra huvudnyheten är ETA. De senaste dagarna har tidningar, TV och radio fyllts av information om hur de baskiska terroristerna önskar lägga ned sina vapen. Det är inte nödvändigtvis samvetsnöd bakom detta erbjudande utan den politiska grenen önskar tillåtelse att ställa upp i kommande val.

Från Baskien har bilder sänts ut där ETA meddelar sin kommuniké via tre talespersoner draperade i vita masker som sedan avslutar sin förkunnelse med uppsträckta nävar. Ganska obehagligt! ETA är ju inget annat än en starkt nationalistisk rörelse som närmast tror på blodsmystik. Tidigare fanns starka kopplingar till marxistiska och kommunistiska terrornätverk. Samarbeten som emellertid fallit samman i takt med att allt färre länder i dag understödjer just röda mördarceller. ETA är dock en påminnelse om att merparten av bombdåd och andra dödliga handlingar mot oskyldiga i Europa utförts av nationalister och politiska terrorister och inte religiösa fanatiker. Hotet från islamistiska gärningsmän skall ingalunda underskattas men kalsongbombare och andra till trots så är det helt andra krafter som hittills dominerat våldet på vår kontinent.

Därför är det glädjande att den politiska makten i Spanien med premiärminister Zapatero i spetsen varit så tydlig. Det finns inget utrymme att förhandla med ETA. Det finns inget att tala om. Det enda som ETA kan göra är att upplösa den egna organisationen och omedelbart upphöra med all våldsverksamhet.

Det är nämligen inte första gången ETA försökt visa sig medgörlig och intresserad av samtal. Sådant har hänt förr. En utmärkt beskrivare av den baskiska terrorrörelsen och dess syften är den svenska journalisten Nathan Shachar. Den spanska dagstidningen ABC har med sin framsida kanske bäst sammanfattat den genuina misstro som bör visas: Tidningen visade bilder av personer och rubriken 12 skäl att tvivla på ETA. Fotona visade politiker som mördats.

Spanien har mer än en sviktande ekonomi att tänka på. Men det är bra att de demokratiska krafterna aldrig sviktar i sitt motstånd mot terrorn, oavsett vilka former den tar!

tisdagen den 11:e januari 2011

Tillbaka till 60-talet

För några dagar sedan hade jag en debattartikel i Kvällsposten. Den handlade om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Hösten har ju visat hur dels det rödgröna samarbetet inom området är på väg att trasas sönder och dels hur två partier drivs mer av något slags karikatyrbilder av svunna tider istället för av realistiska bedömningar. För V respektive SD handlar det om 1960-talet, i ena fallet en rusig fredsdemonstration och i det andra ett kalla krigsläge där det gäller att fälla ut de svenska igelkottspiggarna mot de faror som kan lura vid Östersjöns stränder. Visst finns reella hotbilder och visst finns det utvecklingstendenser som oroar. Samtidigt innebär den nyorientering svenskt försvar står inför både en utveckling mot en snabbare organisation som har lättare att agera och också att säkerhet söks i samverkan med andra. Sverige står inte neutralt i mening likgiltig inför påfrestningar andra kan råka ut för. Det handlar om att agera i stöd och hjälp för grannar och allierade men också insikt om att konflikter långt borta kan spridas till Europa och vårt närområde.

I Kvällsposten noterade jag bland annat: ”Den bild som träder fram bär 60-talets drag av ett kallt krig där beröringsångesten med andra länder och allianser är högst påtaglig. Men mycket har hänt sedan dess. Dagens konflikter är av helt annan art. Inte minst finns en växande insikt om att gemensamma utmaningar måste hanteras just gemensamt. Tillåts exempelvis talibanstyre och andra starkt odemokratiska krafter bita sig fast och kontrollera samhällsutvecklingen i andra länder är risken stor att motsättningar och flyktingströmmar med tiden når även oss. Redan i dag går det att se hur våldsamma grupper inspireras och finansieras utifrån. Ett Afghanistan eller Pakistan i händerna på fanatiker riskerar att destabilisera hela regionen.

I det läget går det inte att doppa fötterna i Östersjön, vippa på tårna och förklara att svenska soldater endast skall agera i Sverige. Att bidra till svensk säkerhet kan ske på så många andra sätt. Den Nordiska stridsgrupp som från 1 januari under svensk ledning nu kan sättas in på EU-uppdrag är ett gott exempel på hur vårt land agerar med andra som tänker på ett likartat sätt. För SD tycks det vara rimligt att kunna göra något tillsammans med nordiska grannar som Norge och Finland medan tvivel uttalats mot andra länder i den gemensamma stridsgruppen som det mer ”främmande” Estland och Irland. Det är inte kloka överväganden och sakliga skäl som styr!

Vänsterpartiets version av 60-talet är av annan drömmande art. Internationella konflikter skall inte hanteras av väpnad trupp. Vad som helt bortses ifrån är behovet av skydd och övervakning för att säkra exempelvis bistånd och humanitär hjälp så som nu sker i Afghanistan. Det finns något aningslöst över en retorik som frammanar bilder av fredsdemonstrationer. Även här märks en brist på analys och insikter om det säkerhetspolitiska läget då varje möjlighet att kritisera USA tycks vara det som prioriteras.”

Det intressanta blir nu att se vilken väg socialdemokraterna väljer. Före valet mejslades fram gemensamma skrivningar med vänster- och miljöpartiet. Hur mycket av detta äger giltighet? Är S på väg i ny riktning, det vill säga tillbaka mot tidigare intagna positioner? Min slutsats i Kvällsposten: ”Dels har socialdemokraterna en väg att vandra mot en mer nyanserad försvars- och säkerhetspolitik som fjärmar sig från vänsterpartiets USA-hat och dogmatism och dels att det faktiskt finns goda förutsättningar att nå bredare överenskommelser med två partier drömmande om 60-talet vid sidan av medan de andra tar sig an verklighetens utmaningar.”

Artikeln i sin helhet finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2281339/debatt-tillbaka-till-60-talet