Kramkalas i kammaren

Partiledardebatterna i kammaren brukar vara viktiga politiska kraftmätningar. Det finns undantag. Dagens tidningar har nämligen fyllts av referat från de hyllningstal och många kramar som gavs till socialdemokraternas och miljöpartiets avgående språkrör. De kommande månaderna är det något oklart vem som exakt tecknar firma för oppositionen. Det finns ett antal personer som är på väg bort från sina toppositioner men mer oklart är vilka som skall komma i dess ställen. Ingen, allra minst Lars Ohly själv, kan vara säker på att inte också vänsterpartiet står inför ett partiledarval till våren.

Istället för knallhårda replikskiften blev det ett antal avtackningar. Och då brukar objektet hyllas i alla tonarter. Det var ingen hejd på allt fint och fantastiskt både Mona Sahlin och Maria Wetterstrand uträttat. Såtillvida har kritikerna rätt att ett viktigt tillfälle att visa på politiska skillnader gick förlorad mellan alla kramarna. Talman Per Westerberg har i andra sammanhang uttryckt ogillande att saker överlämnas till ledamöter från riksdagens talarstolar. Han håller på det formella. Nu blev det rena presentkalaset! Bitvis kunde han nästan höras stöna huruvida den tilltalade partiledaren önskade slutreplik på motståndarens anförande som bara bestått av beröm och vänliga ord. Spontana tacktal avslöjade väl också ibland haltande retorisk förmåga.

Allt detta kan ju tolkas som att kramandet och vänligheterna borde ha undvikits och en traditionell partiledardebatt utan avvikningar istället genomförts. Absolut inte! Det som skett är verkligen unikt för det svenska parlamentariska arbetssättet och en i internationella sammanhang kuriositet värd att slå vakt om. Det visar på förmågan att skilja på sak och person. Något som inte bara visas i riksdagen utan även i många lokala och regionala fullmäktigeförsamlingar. Från andra länder kommer bilder på skrikande ledamöter som kastar saker på varandra eller är beredda att utdela en smocka. Det finns filmsekvenser som avslöjar hur folkvalda bärs ut av vaktmästare och andra tjänstemän. Då är det faktiskt direkt rörande och något att bli stolt över att partiledare och statsministerkandidater drygt 100 dagar efter valet accepterar utgången och uppträder civiliserat och anständigt mot varandra. Mycket avlägset känns överklagade resultat med advokater som möts i domstolar. Främmande känns glåpord som kastas mot varandra. Det är annorlunda och väldigt svenskt.